Dikter & Porträtt - Else Lasker-Schüler
onsdag, 4 februari 2009 av Paul
Första gången jag hörde talas om Else Lasker-Schüler var via Gottfried Benns samtida vänporträtt. Några diktrader citerades där vilka, trots att de handlade om smärta, verkade motsäga den ton av medlidande som genomsyrade den omgivande texten. Jag tog detta för styrka och la namnet på minnet. Senare fick jag veta att en översättning var på väg, och nu har jag läst den. Intrycken är många.
Grundtonen i dikterna är som väntat mörk, inte för intet räknas hon bland expressionisterna, vilka hon även var samtida och i många fall personligt bekant med. F.ö. finns även ett tydligt släktskap med såväl Sapfo som bibeln. Men mot en Trakls skri ställer hon ett mer sobert beklagande, och mot psalmistens oreflekterade gnäll, en mognad smärta. Dessutom kan man föreställa sig, om den ene skrev orden som tårar, och den andre istället för tårar, att Lasker-Schüler fattat pennan strax efter gråten, när hon gjort sig oavhängig men inte helt distanserat sig från känslan.
Ändå har dikten redan där börjat mutera, varje ord i den från början enkla meningen har tillåtits blomma fritt vart och ett för sig och sen ställts tillbaka på samma plats igen, mindre begriplig men kanske mer uttrycksfull. Utropet: “titta, ett hus” låter nu som “öppna kroppens blå fönster mot byggherrens dagar av möda”. Det är språket som avgör om det blir något banalt eller något ursprungligt; två begrepp sinsemellan så lätta att förväxla trots ranggapet. Vid läsningen upplever man än det ena än det andra, ibland båda. Ofta hittar man inget alls bakom ordskynket. Då undrar man om man verkligen måste förvränga verkligheten på det viset för att rikta uppmärksamheten på den, om det verkligen finns en ursäkt för att säga banaliteter genom exotiska bilder. Blir en enkel tråd till poesi som nystan? Ibland tycker jag att hon skriver om ovidkommande saker genom ord vid sidan av. Sen tänker jag att jag letar på fel ställen, för värdet ligger inte i tilltalet eller överhuvudtaget det kommunikativa, utan i presentationen. Och inte av lungor i genomskärning utan av andningen, livet, dödens, kärlekens stötvisa, rosslande, lugna andning. Men det sker via omvägar, som blyga vägslingor leder till en halsbrytande utsikt. Inför dessa potentiellt banala ämnen har hon valt motsatsen till stilisering, d.v.s. ornamentik. Att med ordens valörer måla språkliga piktogram. Smärtan smyckas för att göra den större, lyfts från nervbanorna till en för andra synlig gest, och därmed rättfärdigas den. Det är kanske en för konstnärer unik förmåga att känna stolthet över sin ynkliga bekännelses vackra språkdräkt, men i det ligger diktens stora förvandlingsnummer, i moralens eller i alla fall smakens transformation. “Det är fortfarande inte bra säger hon till sig själv, men det är vackert, och i morgon blir det säkert bra.”
Man kan bara hoppas att poeten fick lika mycket tröst när hon skrev som läsaren får glädje av dikterna. Då behöver hon inte vårt medlidande längre.
