bokbloggen.com

Att döma av omslaget (och det kan man oftast numera, trots talesättet) är det här en riktigt bra bok. Den pryder varje hylla. Man har låtit denna klassiska mellankrigsskildring symboliseras av en kanin mot bakgrund av en blommig tapet. Förmodligen ska det stå för rädsla i ombonad miljö, nya vacklande realiteter på ärvd och trygg scen. Tillspetsat: vanan att omfatta det kommande med gamla erfarenheter, och den därav följande senfärdigheten inför politisk exploatering, inför Hitler.

Så kan man tolka omslagsbilden. Själva texten saknar däremot symboler. I omvälvande tider räcker det att se för att gestalta, och läsaren får snarare ta del av signifikativa scener än symboler. Redan visselepisoden på första sidan andas en grundläggande desperation som tvingar en att läsa vidare. Det ska påpekas att den som för ordet mer är ciceron än aktör, huvudpersonen är de andra, deras åtbörder. Därför finner man också mer människokännedom än psykologi; författaren säger inte “sådan är hon” utan “detta är typiskt för henne”. Stilen påminner om en Canetti med en Maughams perspektiv, en klar och nykter syn på människorna.

Vi får se en del genom författarens ögon: medelkrigstidens givna misär och osäkra rikedom, skilda klasser förenade av en stämning, den alltmer desperata glättigheten efter krigsslutet och dess gradvisa tillnyktring till en ny ond verklighet som håller på att formas genom fascismen. Det “glada 20-talet” är förbi, dekoren är sliten, pappersgirlanderna samlar damm i taken och liknar mest flugpapper. Dansen för nöjes skull snurrar allt fortare, får en sammanbiten min, övergår i ritual, i en hysterisk besvärjelse av ett allt synligare våld. Det blir tydligt att nöjena eg. handlar om något helt annat, en panik som tagit sig uttryck i en omdirigerad men ohejdbar flykt från krog till krog. Allt detta tecknas i Clives gestalt som “aldrig verkade riktigt säker på om han verkligen roade sig”. Parallellen med vår tid är uppenbar om än inte entydig: underhållningens ritualisering, festens obehagliga drag av utantilläxa, en osjälvständig, ratificierad glädje. Bröd och skådespel.

Nyöversättningen är kanske inte efterlängtad, men när den nu ligger i tryck välkomnar man den, man förstår varför de kommit. Samtidigt handlar det inte om igenkänning. Behållningen kommer av en ren biprodukt, den tids- och ortsmässiga stilen och kontrasten. När böcker som dessa åldrats tror man, när man läser dem på nytt, att att världen också gjort det. Man upplever ett falskt reningsbad som tillfälligt vänder på attityden “bättre förr” till “utvecklingen går framåt”. Men livet är ju i grund och botten detsamma, det är den litterära mottagligheten som är annorlunda. Därför är detta en bok som lättar på trycket mer än påminner om förtrycket. Man lär sig fördöma historien för att lättare acceptera samtiden. Man beundrar språket och fascineras av kulisserna. Kort sagt, man läser den för nöjes skull…