bokbloggen.com

Jag är barnsligt förtjust i att få reda på hur man tillverkar saker och ting. Kanske för att jag själv är helt opraktisk och med knapp nöd kan spika upp en hylla utan att orsaka en katastrof. Varje tv-inslag som visar hur man gör strutglass eller matsalsmöbler har en trogen tittare i mig. Därför föll jag naturligtvis som en fura för Ken Folletts bok Svärdet och spiran. Där byggde de en hel katedral. Bingo för varje kunskapstörstande läsare.

Nu, efter nästan tjugo år kommer fortsättningen. Platsen är fortfarande Kingsbridge, men det har gått 150 år sedan katedralbygget i första boken. I bokens början blir fyra barn vittnen till hur en riddare blir överfallen. Han lyckas döda sina motståndare men skadas svårt. Han tar en av pojkarna till hjälp för att begrava något som absolut måste hållas hemligt och söker sedan skydd i klostret efter att ha avkrävt pojken ett löfte om att inte avslöja någonting om gömstället innan riddaren är död. Men om han dör ska pojken gräva upp meddelandet och ge det till en präst. Merthin lovar att göra just så.

Barnen växer upp till tonåringar med olika intressen och helt olika förutsättningar. Pojken Merthin sätts i lära hos en timmerman medan hans bror Ralph blir väpnare hos en earl för att läras upp till riddare. Canis är dotter till stadens viktigaste ullhandlare medan Gwenda kommer från ett fattigt hem med en suput till far som inte tvekar att sälja henne i utbyte mot en ko.

Rent logiskt borde den här tegelstenen med sina drygt 1200 sidor få mig att gå i spinn. Men det gör den inte riktigt. Trots att alla beståndsdelarna finns på plats blir jag aldrig riktigt fångad. Här byggs broar och hus, man kämpar mot pesten, här finns onda intrigerande präster och kloka nunnor, förödande krig och storslagen kärlek som tycks övervinna alla motgångar. Det känns som om Follett fullständigt slår knut på sig själv för att skriva ännu en bestseller. Men resultatet blir lite för mycket för mig. De onda prästerna blir parodiskt ondskefulla och stupida i sin maktkamp. Varje liten detalj ger ledtrådar om vad som ska komma. Och att det inte är något gott är enkelt att räkna ut. Det räcker med en antydan om att någon i sin ungdom tycker att det är intressant att besöka traktens kloka gumma för att man lätt ska kunna räkna ut att hon någon gång i framtiden kommer att bli anklagad för häxeri.

Det blir helt enkelt lite för mycket av det goda. Men visst glimtar det till här och där. Jag tycker till exempel att det är riktigt spännande att läsa om tidens syn på medicin. De universitetsutbildade prästernas teoretiska kunskaper får dem att lägga getdynga i öppna sår för att få dem att vara sig. Medan den barbariska fältskären med sina praktiska erfarenheter skulle föredra att tvätta såret och försöka sy ihop det. Men praktik väger inte så tungt mot vetenskap i Kingsbridge. När pesten kommer står den medicinska vetenskapen ganska hjälplös.

Jag hade verkligen trott att jag skulle ha roligt med den här boken. Och på sina ställen hade jag väl det. Det är storslaget. Det är en intressant tid i historien. Jag hade bara önskat att Ken Follett inte hade tagit i riktigt så mycket. För mycket av det goda blir inte alltid underbart, tyvärr.