Hanna Nordenhök - Bländare
onsdag, 25 februari 2009 av Johan
Omslagsbilden till Hanna Nordenhöks senaste diktsamling består av ett eller flera svartvita fotografier, sönderklippta i hundratals rektangulära bitar, som sedan fogats samman till en bild. En väg, en himmel, några träd. Men trots tiden som måste lagts ner på arbetet är skarvarna tydliga. Här finns en brist, en omöjlighet, en förhoppning, som med minst lika stor nit löper genom bokens sidor. Det handlar om den och om det och om dom.
Liksom omslagsbilden är boken uppbyggd av rektangulära enheter; textsjok. Två per sida, två till fem rader långa. Varje stycke börjar med liten bokstav och slutar utan interpunktion. Det skapar en glidning som drar mig vidare, djupare in i texten. Jag söker fogmassan som ska hålla dem samman. Den gemensamma nämnaren som ska lösa min stegrande känsla av utsatthet, förvirring. Vilka är Dom? Vad är Det? På samma sätt som jag skulle vilja försöka flytta bitarna på omslaget så att de hamnade på rätt plats, så att alla fyra sidor låg mot sin verkliga motsvarighet.
Men Nordenhök ger inte läsaren något hopp om att det ska kunna ske. Istället drar hon mig allt längre bort från min förhoppning att foga samman. Genom sina försök visar hon på det omöjliga i projektet. Dikterna bär på samma utsatthet som jag själv känner när jag läser. Blir till en spegel av hur vi minns. Hur vi sörjer. Hur vi längtar efter enhet, efter sammanhang. Men hur omöjligt det projektet är. För mellan alla minnena finns det vi inte minns. Och i minnena finns allt det vi förändrat. Färgerna som inverterat. Klädesplaggen som bytts ut. Det är skickligt gjort. Hon skriver:
“vattnets långsamma gungning inuti strilkannan. man hör men kniper ihop läpparna. träd med mkt svarta grenar. genom att dom jagar varandra. vad är det den tittar på. det har ju inga händer”
Till en början kan det kännas som om någon fått tag på Nordenhöks anteckningsbok och klippt sönder den i fragment. Här finns mycket som påminner om stämningarna i hennes debut, Hiatus, men silat genom ett närmast schizofrent medvetande. Med det vill jag inte säga att detta på något sätt är ett slumpverk, det bara låtsas vara det. Det är precist arbete och många gånger dras man med i texten. De opersonliga pronomen, det, den och dom, laddas med en allt tyngre massa. De blir enheter för sorgen och minnet. Sällan har de känts så hotfulla och köttsliga som i Bländare. Andra gånger lyckas hon inte konkretisera. Tegelstenarna blir alltför fyrkantiga. Utan liv. Dras ner i det träsk av form och stil som präglat mycket av de senaste årens poesiutgivning. Men så rycks man ur slentrianen igen och förstår varför man fortsatt stirra in i solen:
“i harsyran. i skuggan vid stentrappan. innan betydelse blir till. som att se med det yttersta av fingertoppen. solen ett tätt rött avtryck på ögonlockens insidor. redan en sorts skada”
