bokbloggen.com

Efter nästan två års tjänstgöring för FN har Laura Macdissi skrivit ner sina upplevelser från sin tid i krigets Irak. Hon kommer dit 2005 när det har gått ett par år sedan den amerikanska invasionen och arbetet för att bygga en fungerande irakisk stat pågår febrilt. Att arbeta för FN i Irak visar sig vara mycket svårt. De är kringskurna rent fysiskt där de befinner sig i den så kallade ”Gröna zonen” och resor till övriga delar av Bagdad och Irak medför stora risker och besvär. Dessutom ses FN av många som en del av den amerikanska ockupationsmakten och det begränsar ytterligare möjligheterna till framgångar för fredsarbetet.

Macdissi har i första hand skrivit ett tidsdokument som är mer eller mindre en dagbok kring det hon är med om. Det handlar naturligtvis mycket om de politiska skeendena i Irak där hon befinner sig i händelsernas centrum. Hon träffar de flesta av högt uppsatta politiker och religiösa ledare i landet, ofta i sällskap med FN:s ambassadör i Bagdad, Bhutto. Kända händelser som t.ex. rättegången mot Saddam Hussein skildras med kommentarer av inblandade domare och andra. Det är också detta som är styrkan med boken, att man som läsare får del av hur det politiska spelet fungerar. Det beskrivs med en tydlighet som gör det lätt att följa med i förvecklingarna.

Macdissi har valt att inte bara skildra sin professionella gärning i Bagdad utan också sina mer privata erfarenheter. Hon träffar en gift man som hon inleder ett förhållande med och samtidigt som hon befinner sig på en av de mest våldsamma platser på jorden, upplever hon en passionerad romans. Det är lite svårt att förstå denna blandning av fokus i boken. Det är ganska utlämnande och fungerar som ett försök att ge en helhetsbild av hur det är att leva och verka i en så utsatt situation. Naturligtvis utgör kärlekshistorien en viktig del i författarens liv, men för läsaren känns det en aning malplacerat. Framför allt som det inte känns som att man känner Laura och Aladdin, som älskaren kallas, och inte egentligen berörs så mycket av den. Det blir en bihistoria som är lite svår att ta till sig.

Macdissi ger en intressant inblick i det splittrade Irak. Sekterismen och motsättningarna mellan, kurder, sunniter, shiiter och alla andra grupper som finns i Irak beskrivs på ett initierat sätt. Det bringar en stor förståelse för hur komplicerad situationen är i Irak efter Saddam och USA:s invasion. Att bygga ett land tar tid och med så många olika viljor blir det lätt konflikter där historiska orättvisor och religiösa skiljaktigheter används för att kapa åt sig så mycket som möjligt åt sina egna. Man frågar sig hur USA ska kunna lämna detta kaos som man har skapat utan att det leder till ännu mer lidande hos den irakiska befolkningen.

Mon Dieu! Min Gud, vilken dålig bok. Det här kan vara det fånigaste jag läst på evigheter. Jag borde inte bli förvånad. Redan beskrivningen; Musik, mystik och magi i en mörk historisk gåta, borde ge mig en vink om kvaliteten. Men att det skulle vara så här uselt hade jag inte kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Kryptan påminner om de mysrysare jag brukade frossa i under mina tidigaste tonår – den enda skillnaden är att den här boken är oändligt mycket längre och har högre pretentioner.

Jag vet inte om författarinnan är enormt stolt över sina kunskaper i franska, eller om hon är orolig för att läsaren ska glömma bort var boken utspelar sig? Men inte en enda sida passerar utan några franska ord, som direkt följs av sin översättning. Det kanske är tänkt att ge lokalfärg, men jag finner det bara enormt störande. Om jag vill fräscha upp min gamla skolfranska så tar jag en kurs, jag läser inte böcker med insprängda franska ord, tack.

De franska orden är ändå inte det största problemet med den här romanen. Jag hade kunnat förlåta det om handlingen hade varit spännande. Men det är den tyvärr inte. Inte för att Kate Mosse inte försöker, för det gör hon minsann. Här bjuds det på kalla kårar både i det sena artonhundratalet och idag. Det är tarotkort, förbannelser, kryptor, demoner och onda krafter. De två hjältinnorna ryser och darrar av plötslig skräck och onda aningar i sina parallella historier. Tyvärr är de ensamma om det, själv blir jag inte ens en gnutta skrämd.

Léonie märkte att hennes ögon drogs mot fönstren. Fönsterluckorna var stängda mot natten, ändå var hon mycket medveten om mörkret där utanför. Det verkade ha en levande närvaro som andades.

Jaha, där ser man. Mycket mer skrämmande än så där blir det aldrig. Sjuttonåriga Léonie befinner sig tillsammans med sin bror på lantegendomen Domaine de la Cade. Men mystiska saker är i görningen, det talas om ett vilddjur som härjar i skogen och somliga hävdar att det är själva Djävulen som släppts lös. Mer förnuftiga människor skyller på vargar eller vildkatter. Den spotska Léonie (förlåt uttrycket, men bokens språk och människobeskrivningar för tankarna till 50-talets flickböcker) hittar inte bara mystiska böcker som ger henne rysningar, hon hittar också en bortglömd krypta och unika tarotkort som sägs kunna styra över liv och död.

I nutidshistorien lallar en kvinnlig forskare omkring i Frankrike på jakt efter fakta om Claude Debussy. Men hon vill även passa på att söka sin egen familjs rötter. Något som tar henne till samma lantegendom som nu har förvandlats till ett hotell, där hon träffar den vanvettigt tjusige Hal, vars far nyligen dött under mystiska omständigheter. Vilda djur tycks vara inblandade, men polisen avfärdar det hela som en olycka. Jag gissar att vargar och vildkatter är framgångsrika rovdjur även i det moderna Frankrike – naturprogrammen på tv tycks dock ha missat detta.

Logiken i den här sörjan är i det närmaste obefintlig. Men Mosses förra bok sålde tydligen miljoner, så kanske är det jag som har fel. Måhända finns det läsare som verkligen ryser vid tanken på tarotkort, svamliga gamla texter om andeväsen och mystiska drömmar? Grattis i så fall – Kryptan är full av dem.

I kortromanen Gallerian är det uppenbart i vilken skuld författaren står till landsmannen Kafka: alltifrån temat med den undflyende överheten - här representerat av en fatalism i det stora parat med en nykter småhandlarmentalitet i det lilla - till detaljer som mäktiga vaktmästare och inflytelserika eldare, saker som inte är vad de verkar vara. Men eftersom Pecka saknar Kafkas geni (förstå mig rätt, han är en kompetent författare) brister gestaltningen på sina ställen. Avsikten blottläggs i regimkritiska kommentarer som visserligen är väl inkorpererade i texten, men som i egenskap av punkterande programförklaringar inte kan motiveras tillfredsställande. Djupdimensionen saboteras. Och man kan rentav datera händelserna historiskt till 1968 års utrensning av det kommunistiska partiet i Tjeckoslovakien, representerat i boken av “de renas” aktioner. Detta är förstås på sin plats om man har en politisk agenda, men som litteratur är det en försvagning.

Det som hos Kafka drabbar huvudpersonen som tillfälligheter är eg. djupt ödesbundet. Här är det faktiskt just tillfälligheter som gör att karaktären Trvz blir kvar i gallerian och börjar inrätta sig i det mikrokosmos den utgör. Han vill hoppa av ekorrhjulet i världen utanför och söka sin frihet i det lilla. I Kafkas värld råder en mänsklig imitation av kosmiska lagar, där slumpen som man kunnat leva med ersatts av ett lika oundvikligt godtycke som man måste kämpa mot, bara för att krossas. För Tvrz gäller tvärtom att avkläda sig kampen inom en godtycklig och abstrakt byråkrati, för att acceptera händelserna som de kommer; föra ett “käpp-och-knyteliv” som han själv säger. Och det oöverstigliga också i detta.

De påtagliga privilegier han tillkämpat sig i samhället, visar sig vara lättare att avstå ifrån än de ickemateriella fördelar och plikter som kommer av hans ställning. Denna glidande metamorfos berörs bara som hastigast i en av chefsvaktmästarens repliker. Men faktum är att när Tvrz avhänder sig sina uppgifter och ägodelar sker en slags ideologisk förändring av hans person. Och samma avstående som i en marknadsekonomi bara skulle inneburit statusförlust, blir till en moralisk akt som visar att all bekvämlighet han idogt samlat genom åren, inte är något annat än diverse utslag av statlig välvilja. Att förkasta sin bekvämlighet blir då en fientlig handling gentemot staten. I mina ögon handlar boken om de till synes neutrala handlingar som omärkligt samlas till ett ställningstagande, den avvikelse som efterhand formas till en riktning, och som ser till att Tvrz till slut hamnar i blickfånget, inom den logik som säger “är du inte med oss är du emot oss”. Och det felslutet måste också han så småningom lida av.

För att sammanfatta boken i en mening: “det är omöjligt att inte ta ställning”. Sant eller falskt? För läsaren av denna recension tycks det i alla fall som mitt ställningstagande till boken står klart, inte sant?

”Att forska är att söka i blindo”, citerar den unge zoologen T sin mentor och med det sammanfattar han också Det amfibiska hjärtat som läsupplevelse. På ett odenifinerat universitet i en stad någonstans, upptäcker en anonym forskare ett djur han inte kan placera. Hans enda eventuella bevis på att varelsen över huvud taget har existerat är en gammal plansch märkt ”Amphibie” och några burkar med ruttnande geléaktiga prover som löser upp sig när han öppnar dem. Så småningom får han även tag på uråldrig litteratur där denna amfibie möjligtvis nämns, dock i mer eller mindre spekulativa ordalag. Allt eftersom T kommer närmare den förkrossande möjligheten att det är ett fantasifoster planschen avbildar, blir amfibien verkligare i hans medvetande. Nyfikenheten övergår i besatthet och zoologen ger sig ut på en resa söderut i hopp om att få se djuret som tagit över hans liv.

Få teman kan fånga en läsare så effektivt som skildringen av en karaktärs besatthet. Förutsättningen för att greppet ska fungera är att läsaren blir lika uppslukad av karaktärens sökande som denne själv. Problemet med Jonas Bruns roman är att scenariot är så vagt, objektet vi är menade att åtrå så odefinierat, att vi istället intar hans kollegors position och kommer att betrakta honom som svårgreppbar, introvert, irrationell. Brun misslyckas så att säga med att få oss att vilja dela huvudpersonens galenskap. Det är inte språket det är fel på, författaren skriver med en vackert avskalad prosa som är lättillgänglig samtidigt som den rymmer ett mått av mystik. Problemet är snarare själva amfibien.

Jag är inte zoolog och det är möjligt att jag borde ha varit mer uppmärksam på biologilektionerna, men så vitt jag vet är ”amfibie” samlingsnamnet för groddjur. Dessa är ju i sina många varianter högst reella och dyker upp lite varstans i naturen. När Brun så väljer att kort och gott benämna varelsen ”amfibie” blir jag förvirrad, än mer då bokens baksida beskriver T:s plansch som ”föreställande ett för honom okänt djur: amfibien”. För honom okänt, men för oss? Jag kommer inte ifrån den banala känslan av att det är någon sorts groda T har hakat upp sig på, även om det med största sannolikhet rör sig om ett utdött urtidsdjur.

Jag är medveten om att Bruns poäng just är att utmana fasta gränser och att förflyktiga våra föreställningar – amfibiens natur smälter samman land och hav och det är ingen slump att Bruns djur är tvekönat. Insprängt i boken finns ett bestiarium där typer (”de amorfa”, ”de cirkulerande”), snarare än arter beskrivs. Dessa korta, metaforiska texter blir bokens mest tänkvärda, när Brun vågar överge narrativet kommer hans flytande tankar om tillvaron till sin rätt. Själva berättelsen fungerar sämre och det boken vinner i att vara svävande, förlorar den i drivkraft. Jag saknar motivation att assistera T i hans sökande efter svar, när han förvägrar mig själva frågeställningen.

Kevin Katchadourian ska fylla 16 om tre dagar när han genomför en massaker mot elever på sin skola. Hans mamma, Eva, bearbetar händelsen genom att skriva brev till fadern, Franklin, två år efter händelsen. Då har Kevin hamnat på ungdomshem och hon själv blivit dömd i en civilrättslig process som tagit ifrån henne det framgångsrika företag hon drev innan torsdagen. Breven som utgör boken i sin helhet är en genomgång av hennes eget liv och hur Kevin från födseln och framåt inte är som andra barn. Allt kokar ner i frågan: Varför?

Hela Evas redogörelse genomsyras förutom av en önskan att förstå, också av hennes skuldkänslor. Skulden gör att man som läsare först får intrycket av en efterkonstruktion som ska förklara och försvara ett ofattbart beteende hos sitt eget barn. Hon beskriver Kevin som ett illvilligt och beräknande barn redan från spädbarnsåren. Kevin verkar inte heller intressera sig för någonting, förutom Robin Hood som han bekantar sig med i samband med en sjukdom. Som läsare och förälder till ”normala” barn har man svårt att sätta sig in i och acceptera Evas bild av Kevin. Kan små barn verkligen vara så renons på nyfikenhet och så medvetet benägna att göra ont? Man får ifrågasätta sin egen människosyn när man följer Kevins uppväxt. I breven förändras emellertid Evas beskrivning efter hand och Shriver har skildrat de insikter som Eva gör på ett trovärdigt sätt.

Skolmassakrer börjar redan när boken utspelar sig 2000-2001 bli vardagsmat i USA och fenomenet sprider sig över världen. Detta är ingen verklig händelse som berättas, men det är en psykologiskt intressant bok om hur unga människor förvandlas till massmördare. I en intervju ger Kevin sin egen förklaring. Det nutida samhället skapar människor som blir vana vid att passivt titta på och man får svårt att hitta en mening med någonting. I sitt eget självförhärligande menar Kevin att i denna passivitet längtar man efter någon som honom. Rättsliga instanser, sociala myndigheter, media, folk framför TV:n och många andra får behov uppfyllda genom dramatiska händelser.

Boken är inte bara dramatisk eller en spekulativ berättelse om massmord. Det handlar mycket om föräldraskap och familjeliv och flera tabun avhandlas. Hur hanterar man att som nybliven förälder inte känna någonting för sitt barn? Framför allt, hur påverkar det barnet och relationen med den andra föräldern? Berättelsen har flera bottnar och några skruvar på slutet som höjde läsupplevelsen lite ytterligare.

Det finns saker man vet redan innan man ens har sneglat på första sidan i en av Håkan Nessers romaner. Texten kommer att vara välskriven och språket spänstigt och exakt. Vilken sorts historia man kommer att bjudas på är däremot mer osäkert. Det finns elegant konstruerade små mordhistorier som Kära Agnes, nostalgiska varma ungdomsskildringar som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, noveller med klang av Auster eller en butter Van Veeteren i en påhittad mellaneuropeisk stad. Och så finns det förstås Gunnar Barbarotti i Kymlinge. En något tungfotad polis som jag aldrig riktigt har kommit underfund med.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där Barbarotti figurerar. Titeln är inte direkt inspirerande. Men den är onekligen sann. What you see is what you get. En berättelse. Om herr Roos.

Ante Valdemar Roos är en 59-årig ekonom som är trött på det mesta i sitt liv. Allra mest på sig själv. I tjugoåtta år har han arbetat på Wrigmans elektriska och varje arbetsdag kört fyrtiofyra kilometer fram och tillbaka till jobbet. En sträcka som sammanlagd motsvarar ungefär sju varv runt jorden, men i verkligheten har han aldrig rest längre bort än till den grekiska ön Samos.

Jag är död, tänkte han när han passerade det nya Coopcentret ute i Billundsberg. I alla väsentliga avseenden är det mindre liv i mig än i en krukväxt av plast. Det är inte dom andra det är fel på, det är mig.

Det är lätt att förstå att Valdemar Roos bestämmer sig för att förändra sitt liv när han plötsligt får chansen. En tipsvinst på över två miljoner gör det möjligt för honom att förverkliga sina vildaste drömmar. Men hur vilda drömmar har en trött, snart sextioårig, ekonom på en termosfabrik? Inte så värst vilda, ska det visa sig. Och där ligger en del av problemet med den här boken. Håkan Nesser gör sitt jobb lite för bra. Valdemar Roos blir så tråkig att jag helt enkelt inte bryr mig särskilt mycket om vad som händer honom. Valdemar tar det ena tveksamma beslutet efter det andra och hamnar snart i en spiral av händelser där han allt mer tappar kontrollen. Det är som alltid välskrivet, men faktiskt inte speciellt spännande. Karaktären Valdemar Roos verkar vara ödesbestämd för en katastrof redan från allra första sidan och även om man skulle kunna önska honom ett bättre öde så känns det aldrig riktigt möjligt.

Barbarotti då? Han har sina egna problem i den här boken. Han är visserligen lycklig med sin Marianne men efter att ha fallit ned från ett tak och brutit benet tvingas han mer eller mindre att ta sjukledigt. Men tro inte att det hindrar honom från att bli inblandad i historien. Jag väljer ordet historia medvetet. För det här är mer av en berättelse än en kriminalroman. Det förekommer visserligen både brott och ond bråd död – men den som väntar sig en klassisk deckare blir kanske lite besviken.

Omfångsrika romaner har blivit vanligare på sistone, plötsligt ser man enorma tegelstenar ockupera värdefull hyllplats med ett häpnadsväckande anspråk på läsarnas tid och bokhandlarbiträdenas ryggar. Och på kultursidorna verkar man naivt omedvetna om att kroppshydda inte är lika med storhet. Men vi bor ju i Sverige och här önskar man belöna arbetet. Sidantalet blir här den mätbarhet man klänger sig fast vid när man är osäker på det konstnärliga värdet. Därför är det uppfriskande att se allihopa brädas av en liten minimalistisk roman på sjuttio sidor från Danmark.

Med suverän kontroll och helgjuten överblick är “Brummstein” som en vältajmad present åt läsaren, man känner aldrig att man gör författaren en tjänst genom att bläddra i boken. Boken är originell, men det är författarens grundlighet som är nyckeln till hans originalitet; mindre än uppfinnare är han en vaken utforskare av ett grepp som bl.a utnyttjats av hans egen landsman H.C. Andersen. Ett föremål - i detta fall en stenflisa - följs ur hand i hand genom historien, det är hela temat. Stilen med vilken detta genomförs är till synes influerad av bl.a Perecs “Livet-en bruksanvisning”, men det handlar inte om ett lån, utan om släktskap; uttrycket är helt och hållet författarens eget. Det är en anekdotiskt späckad text som växer utöver sig självt. Innehållet mättar. Och förutom lite väl många vetenskapliga referenser i början som känns en aning blockartade, störs inte läsupplevelsen av någonting överflödigt, ända fram till det logiska slutet. Vi tas med på en guidad tur i liv och tid fulla av sprickfärdiga resväskor och digra vindskoffertar; allt förlorat, i fragment återfunnet och rekonstruerat för vår skull.

Det är en märklig sak att något så obetydligt som en bit sten kan samla kring sig, som järnfilspån så skilda människor och platser. Det är ett erkännande åt konsten att det enklaste föremål, inom en berättelse kan regera över såväl länder som världsstämningar. Men samtidigt som tonvikten läggs på personernas förhållande till stenen, står det klart att den trots allt bara är en ringa bisak i deras liv. Det är i boken såsom mikrokosmos och för oss som läsare, som stenen får en orimligt stor betoning. Och kanske är det här övergången till konst sker: vi starrbligar på något som huvudpersonerna ser på från sidan. Egentligen betraktar vi deras ouppmärksamhet, alltså livet som flyter förbi oss alla utan att bli mer än glimtvis synligt. Här, i boken, blir det det.

Vad är njutningen i det anekdotiska? Visst är det denna ouppmärksamhet? Voyeurismen är bara att erkänna. Kanske är en bildad person i viss mån en förädlad fönstertittare! Men i en bra bok förvandlas denna sämre drift till en god egenskap, och däri är böckerna framgångsrikare än varje uttrycklig moral som vill avlägsna den helt. Om ett av Bokens syften är att på det viset göra världen till en bättre plats, har den här blygsamma volymen gjort sitt jobb väl.

Alan Turing var en excentrisk matematiker som under andra världskriget tog fram metoder för att knäcka nazisternas hemliga koder. Han lade också en idémässig grund för utvecklandet av den moderna datamaskinen. Lagercrantz bok handlar om Turing, men framför allt om Leonard Corell, polisen som utreder Turings död som verkar vara självmord. Corell som själv haft matematiska färdigheter blir intresserad av Turings öde, både som privatperson och vetenskapsman. Turing var homosexuell och därmed utsatt för förföljelse eftersom det är olagligt i Storbritannien. Det råder en jakt och en paranoia gentemot homosexuella som anses vara en risk för rikets säkerhet med sin läggning.

Man kan nöja sig med att beskriva Syndafall i Wilmslow som en dramatisering av Turings liv och en spännande pusselroman. Vill man veta lite mer om matematik och spioner under andra världskriget så får man sitt lystmäte med boken. Boken balanserar emellertid också mellan framstegsoptimism och en nedslående känsla av begränsningar. Det är i mitt tycke kanske dess främsta behållning. Både Turing och Corell lider av att ha blivit beskurna och inte kunna leva sina liv som de ytterst drömmer om. Turing utsätts för misstänksam granskning p.g.a. sin sexuella läggning vilket hindrar honom i karriären. Corell lider av dålig självkänsla som är lätt att känna igen sig i. Det gäller både i sitt yrkesliv och i det privata. Han försöker med stor vånda ta mod till sig att bjuda ut Julie som jobbar i klädbutiken, men betraktar henne mest på avstånd. Farley som har jobbat med Turing och är satt att ta reda på vad Corell har lyckats få veta vid Turings död beskriver polismannen:

Polisens sätt att ena stunden verka världsvan och lite storslagen, och i nästa bortkommen och vilsen, fick Farley att erinra sig känslan från de där åren av att vara oförlöst, att bara i brottsstycken eller i enstaka scener få vara den man ville. Ett ögonblick hade han till och med tänkt med saknad på sin egna gamla osäkerhet, precis som något viktigt gått förlorat när han vuxit in i sin personlighet och blivit den självsäkre konversatör han var idag…

Lagercrantz återkommer hela tiden i berättelsen till upplevelser som lägger hämsko på karaktärerna. Det kan vara föräldrarnas beteende, mobbning under uppväxten eller annat som påverkar synen på den egna personen. Budskapet är ändå i någon mån positiv. Det som man ser som sin egen otillräcklighet kan vara något andra ser upp till. Corell betraktas mer positivt i andras ögon än i hans egen självbild. Corell visar prov på både mod och slutledningsförmåga när han nystar i Turings historia, vilket får andra i hans omgivning att höja på ögonbrynen. Genom att ta vara på sina drömmar och stå för de ideal man har visar också berättelsen att man växer som människa i andras såväl som i sina egna ögon. Lite romantiskt men också ganska hoppingivande.

Det här var en oväntad liten pärla till bok. Jag är inte speciellt intresserad av film. Jag tycker visserligen att det är roligt att se film, men jag är blir snabbt uttråkad av att prata om dem. Att läsa om film ligger mycket långt ner på min prioriteringslista. Så en bok som delvis handlar om film, kändes inte som någon given vinnare precis. Men jag hade fel. Väldigt fel, till och med. Filmklubben visade sig vara en enormt charmig bok med något så ovanligt som trovärdiga, sympatiska människor.

 Om man ska tro författaren, vilket med den senaste tidens debatt i minne kanske inte är helt självklart, så är det här ett ärligt porträtt av hans son. Personligen tycker jag att sanningen är överskattad, att berättelsen känns sann – det är allt jag begär av en historia. Och den här berättelsen om relationen mellan en far och hans son känns så innerlig och besvärlig, hoppfull och knölig att jag gärna tror på varje ord.

Davids son Jesse är 16 år och avskyr skolan. Han är så skoltrött att varje dag är en plåga. Till slut ger David sin son ett förslag. Pojken får lov att hoppa av skolan. Han behöver inte jobba, han behöver inte betala hyra – allt han måste lova är att inte använda några som helst droger och att se tre filmer i veckan tillsammans med sin pappa. Filmer som David väljer ut.

Jesses första reaktion är att pappan måste skämta, men när han förstår att David inte gör det går han snabbt med på villkoren. Att Jesse går med på saken är kanske inte så förvånande, men att även hans mamma är med på experimentet är mer överraskande. Men här finns ytterligare en av bokens styrkor. Den starka vänskap som finns mellan Jesses frånskilda föräldrar.

Vi trivdes så bra i varandras sällskap och fann tröst i att höra varandras röst. Dessutom hade jag lärt mig den hårda vägen att hon var den enda här i världen som jag kunde diskutera min som med lika ingående som jag ville – vad han hade sagt samma morgon, hur smart det var, hur snygg han hade varit i sin nya rugbytröja. (”Precis! Han klär väldigt bra i mörka färger!”)

Den allra första filmen de ser är Truffauts De 400 slagen från 1959 som David introducerar kort genom att berätta hur Truffaut kommit in i filmskapandet efter att ha hoppat av skolan och levt ett trassligt liv som småtjuv. Men det är inte bara konstnärliga filmer de ser tillsammans. Det kan lika gärna vara Showgirls som toppar Davids egen lista över världens sämsta filmer. De tittar på film och de pratar med varandra. Jesse är på många sätt raka motsatsen till en strulig tonårskille – han är enormt öppen. Så öppen att David många gånger finner det besvärande, när Jesse diskuterar kärleken och sitt komplicerade förhållande med den alldeles för vackra Rebecka Ng.

Det här är en så varm och rolig bok att jag redan har stoppat den i händerna på flera andra. Alla har hittills blivit precis lika förtjusta som jag. Och att vi alla plötsligt har börjat hyra betydligt fler filmer är väl något vi fått på köpet. 

Vårens hajp på förlagsfronten stavas serieroman. Formatet är ingalunda nytt; längre och mer komplexa berättelser i serieform har publicerats tidigare i Sverige. Det nya är snarare antalet serietecknare som romandebuterar och att de gör det på stora förlag. Nytt är också att framgångsrika författare som Jens Lapidus väljer att närma sig en form som av tradition har uppfattats som alltför underground för att marknadsföras för en större publik, olämplig för vuxna eller rent av litterärt mindrevärdig.

I väntan på de potentiellt revolutionerande svenska titlarna kan jag varmt rekommendera Charles Burns Black Hole, som kom ut i svensk översättning för ett par år sedan. Den tvetydiga titeln syftar på den ångestfyllda tonårstillvaron, men kan även förstås som en metafor för den sexualskräck som är seriens tema, eller mer konkret (och i direkt anknytning) – det kvinnliga könsorganet. Det sistnämnda är ett återkommande visuellt motiv, explicit såväl som i de implicita, mardrömslika bildassociationer som lär göra varje freudianskt orienterad läsare lycklig.

I en amerikansk småstad i mitten av 70-talet sprids ”bacillen” i rasande fart. Det rör sig om en sexuellt överförbar sjukdom som bara drabbar high school-elever och som manifesteras i mer eller mindre bisarra mutationer. Somliga kroppar förvrids och förfaller till oigenkännlighet, andra har turen att förvärva sig estetiska attribut som käcka små svansar. Oavsett symtom har de smittade en sak gemensamt: Upptäcks deras sjukdom blir de omedelbart utstötta ur den friska helylleamerikanska gemenskapen. En efter en tar de tillflykt i den växande kolonin dold i skogarna utanför staden.

Utanförskapet och den mörka känslan av meningslöshet som drabbar en och annan tonåring är oerhört skickligt fångad. Det märkliga scenariot blir helt naturligt eftersom de skeva aspekterna ger skärpa åt budskapet, snarare än grumlar det. Hade Black Hole varit en film hade jag satt den köttsliga alienationens mästare David Cronenberg i regissörsstolen. Nu verkar det istället bli David Fincher som regisserar, en filmatisering är nämligen på väg. Oavsett vem det blir hoppas jag att man behåller Burns visuella stil. De svartvita, expressionistiska teckningarna med tydliga linjer och kraftfulla kontraster är klart cinematiska och oerhört effektiva i att skapa en hemlik och samtidigt skrämmande obekant atmosfär.