bokbloggen.com

Att överleva en olycka är inte alltid till sin fördel. Edgar Freemantle som är byggnadskonstruktör blir överkörd av en lyftkran och förlorar sin högra arm, minnet delvis och sin fru i skilsmässa. Deprimerad och nedbruten beslutar han sig för att hyra ett hus vid Duma Key i Florida för rehabilitering. Han börjar måla tavlor, vilket får honom på bättre humör och läker hans kropp och själ. Dessutom träffar han en ny god vän, Jerome Wireman, som alltid har ett talesätt på lager för att understryka en situation eller företeelse. Hans dotter Ilse kommer på besök, men verkar vara hotad av något på ön.

Duma Key är givetvis en skräckroman med mycket övernaturliga inslag. Men framför allt skulle jag vilja säga att det handlar om konst. Det är ett försök att berätta om konst, hur den blir till, vad den betyder och vad den kan åstadkomma. I boken ägnar sig konstnären Freemantle åt teckning och målning, men det skulle lika gärna kunna vara författande eller något annat. Eftersom Freemantle brottas med ett sämre minne efter olyckan kretsar en hel del av hans vardag kring minne och minnesförluster. Minnet är viktigt för att kunna uttrycka sig konstnärligt och vid något tillfälle säger Elizabeth Eastlake, ägaren till Freemantles hus, att “Konst är minne” och ju klarare minne desto klarare konstverk.

När Freemantle målar märker han snart att han kan se in i framtiden i sina tavlor och t.o.m. förändra den. Att bra konst kan förändra världen är väl känt och han kan på ett mycket konkret sätt ändra på saker och ting bara genom att måla det. Därför har konstnären också ett ansvar att hålla sig sanningsenlig. Det är något som King ofta återkommer till, att i hans fall skriva sanna berättelser i den meningen att det som uttrycks är äkta. Eftersom det man gör kan påverka många människor och inte minst måste man som konstnär leva med sina verk. Freemantle blir inbjuden att ställa ut sin konst och gör stor succé, till hans familjs stora olycka…

Onda krafter härjar vid Duma Key och Freemantles nya gåvor är inte enbart hans egna utan utnyttjas av dessa krafter. Det är spännande och gripande när berättelsen om Freemantle varvas med Elizabeth Eastlakes gamla historia. Hon slog i huvudet som tvååring och fick tillbaka minne och förmågor genom att teckna. Hon slutade igen när hennes systrar drunknade i havet på ett dramatiskt sätt. Elizabeth visade sig ha liknande gåvor som Freemantle, båda efter att ha varit med om olyckor, brutna människor som är speciella människor. Även om upplösningen inte följde upp den första 2/3-delarna av boken på samma utmärkta sätt var det en upplevelse att läsa Duma Key. Man kan bara instämma i lovorden från Marcus Birro och P.O. Enquist på omslaget, de är väl förtjänta.