bokbloggen.com

Det här var en oväntad liten pärla till bok. Jag är inte speciellt intresserad av film. Jag tycker visserligen att det är roligt att se film, men jag är blir snabbt uttråkad av att prata om dem. Att läsa om film ligger mycket långt ner på min prioriteringslista. Så en bok som delvis handlar om film, kändes inte som någon given vinnare precis. Men jag hade fel. Väldigt fel, till och med. Filmklubben visade sig vara en enormt charmig bok med något så ovanligt som trovärdiga, sympatiska människor.

 Om man ska tro författaren, vilket med den senaste tidens debatt i minne kanske inte är helt självklart, så är det här ett ärligt porträtt av hans son. Personligen tycker jag att sanningen är överskattad, att berättelsen känns sann – det är allt jag begär av en historia. Och den här berättelsen om relationen mellan en far och hans son känns så innerlig och besvärlig, hoppfull och knölig att jag gärna tror på varje ord.

Davids son Jesse är 16 år och avskyr skolan. Han är så skoltrött att varje dag är en plåga. Till slut ger David sin son ett förslag. Pojken får lov att hoppa av skolan. Han behöver inte jobba, han behöver inte betala hyra – allt han måste lova är att inte använda några som helst droger och att se tre filmer i veckan tillsammans med sin pappa. Filmer som David väljer ut.

Jesses första reaktion är att pappan måste skämta, men när han förstår att David inte gör det går han snabbt med på villkoren. Att Jesse går med på saken är kanske inte så förvånande, men att även hans mamma är med på experimentet är mer överraskande. Men här finns ytterligare en av bokens styrkor. Den starka vänskap som finns mellan Jesses frånskilda föräldrar.

Vi trivdes så bra i varandras sällskap och fann tröst i att höra varandras röst. Dessutom hade jag lärt mig den hårda vägen att hon var den enda här i världen som jag kunde diskutera min som med lika ingående som jag ville – vad han hade sagt samma morgon, hur smart det var, hur snygg han hade varit i sin nya rugbytröja. (”Precis! Han klär väldigt bra i mörka färger!”)

Den allra första filmen de ser är Truffauts De 400 slagen från 1959 som David introducerar kort genom att berätta hur Truffaut kommit in i filmskapandet efter att ha hoppat av skolan och levt ett trassligt liv som småtjuv. Men det är inte bara konstnärliga filmer de ser tillsammans. Det kan lika gärna vara Showgirls som toppar Davids egen lista över världens sämsta filmer. De tittar på film och de pratar med varandra. Jesse är på många sätt raka motsatsen till en strulig tonårskille – han är enormt öppen. Så öppen att David många gånger finner det besvärande, när Jesse diskuterar kärleken och sitt komplicerade förhållande med den alldeles för vackra Rebecka Ng.

Det här är en så varm och rolig bok att jag redan har stoppat den i händerna på flera andra. Alla har hittills blivit precis lika förtjusta som jag. Och att vi alla plötsligt har börjat hyra betydligt fler filmer är väl något vi fått på köpet.