bokbloggen.com

Omfångsrika romaner har blivit vanligare på sistone, plötsligt ser man enorma tegelstenar ockupera värdefull hyllplats med ett häpnadsväckande anspråk på läsarnas tid och bokhandlarbiträdenas ryggar. Och på kultursidorna verkar man naivt omedvetna om att kroppshydda inte är lika med storhet. Men vi bor ju i Sverige och här önskar man belöna arbetet. Sidantalet blir här den mätbarhet man klänger sig fast vid när man är osäker på det konstnärliga värdet. Därför är det uppfriskande att se allihopa brädas av en liten minimalistisk roman på sjuttio sidor från Danmark.

Med suverän kontroll och helgjuten överblick är “Brummstein” som en vältajmad present åt läsaren, man känner aldrig att man gör författaren en tjänst genom att bläddra i boken. Boken är originell, men det är författarens grundlighet som är nyckeln till hans originalitet; mindre än uppfinnare är han en vaken utforskare av ett grepp som bl.a utnyttjats av hans egen landsman H.C. Andersen. Ett föremål - i detta fall en stenflisa - följs ur hand i hand genom historien, det är hela temat. Stilen med vilken detta genomförs är till synes influerad av bl.a Perecs “Livet-en bruksanvisning”, men det handlar inte om ett lån, utan om släktskap; uttrycket är helt och hållet författarens eget. Det är en anekdotiskt späckad text som växer utöver sig självt. Innehållet mättar. Och förutom lite väl många vetenskapliga referenser i början som känns en aning blockartade, störs inte läsupplevelsen av någonting överflödigt, ända fram till det logiska slutet. Vi tas med på en guidad tur i liv och tid fulla av sprickfärdiga resväskor och digra vindskoffertar; allt förlorat, i fragment återfunnet och rekonstruerat för vår skull.

Det är en märklig sak att något så obetydligt som en bit sten kan samla kring sig, som järnfilspån så skilda människor och platser. Det är ett erkännande åt konsten att det enklaste föremål, inom en berättelse kan regera över såväl länder som världsstämningar. Men samtidigt som tonvikten läggs på personernas förhållande till stenen, står det klart att den trots allt bara är en ringa bisak i deras liv. Det är i boken såsom mikrokosmos och för oss som läsare, som stenen får en orimligt stor betoning. Och kanske är det här övergången till konst sker: vi starrbligar på något som huvudpersonerna ser på från sidan. Egentligen betraktar vi deras ouppmärksamhet, alltså livet som flyter förbi oss alla utan att bli mer än glimtvis synligt. Här, i boken, blir det det.

Vad är njutningen i det anekdotiska? Visst är det denna ouppmärksamhet? Voyeurismen är bara att erkänna. Kanske är en bildad person i viss mån en förädlad fönstertittare! Men i en bra bok förvandlas denna sämre drift till en god egenskap, och däri är böckerna framgångsrikare än varje uttrycklig moral som vill avlägsna den helt. Om ett av Bokens syften är att på det viset göra världen till en bättre plats, har den här blygsamma volymen gjort sitt jobb väl.