bokbloggen.com

Det finns saker man vet redan innan man ens har sneglat på första sidan i en av Håkan Nessers romaner. Texten kommer att vara välskriven och språket spänstigt och exakt. Vilken sorts historia man kommer att bjudas på är däremot mer osäkert. Det finns elegant konstruerade små mordhistorier som Kära Agnes, nostalgiska varma ungdomsskildringar som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, noveller med klang av Auster eller en butter Van Veeteren i en påhittad mellaneuropeisk stad. Och så finns det förstås Gunnar Barbarotti i Kymlinge. En något tungfotad polis som jag aldrig riktigt har kommit underfund med.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där Barbarotti figurerar. Titeln är inte direkt inspirerande. Men den är onekligen sann. What you see is what you get. En berättelse. Om herr Roos.

Ante Valdemar Roos är en 59-årig ekonom som är trött på det mesta i sitt liv. Allra mest på sig själv. I tjugoåtta år har han arbetat på Wrigmans elektriska och varje arbetsdag kört fyrtiofyra kilometer fram och tillbaka till jobbet. En sträcka som sammanlagd motsvarar ungefär sju varv runt jorden, men i verkligheten har han aldrig rest längre bort än till den grekiska ön Samos.

Jag är död, tänkte han när han passerade det nya Coopcentret ute i Billundsberg. I alla väsentliga avseenden är det mindre liv i mig än i en krukväxt av plast. Det är inte dom andra det är fel på, det är mig.

Det är lätt att förstå att Valdemar Roos bestämmer sig för att förändra sitt liv när han plötsligt får chansen. En tipsvinst på över två miljoner gör det möjligt för honom att förverkliga sina vildaste drömmar. Men hur vilda drömmar har en trött, snart sextioårig, ekonom på en termosfabrik? Inte så värst vilda, ska det visa sig. Och där ligger en del av problemet med den här boken. Håkan Nesser gör sitt jobb lite för bra. Valdemar Roos blir så tråkig att jag helt enkelt inte bryr mig särskilt mycket om vad som händer honom. Valdemar tar det ena tveksamma beslutet efter det andra och hamnar snart i en spiral av händelser där han allt mer tappar kontrollen. Det är som alltid välskrivet, men faktiskt inte speciellt spännande. Karaktären Valdemar Roos verkar vara ödesbestämd för en katastrof redan från allra första sidan och även om man skulle kunna önska honom ett bättre öde så känns det aldrig riktigt möjligt.

Barbarotti då? Han har sina egna problem i den här boken. Han är visserligen lycklig med sin Marianne men efter att ha fallit ned från ett tak och brutit benet tvingas han mer eller mindre att ta sjukledigt. Men tro inte att det hindrar honom från att bli inblandad i historien. Jag väljer ordet historia medvetet. För det här är mer av en berättelse än en kriminalroman. Det förekommer visserligen både brott och ond bråd död – men den som väntar sig en klassisk deckare blir kanske lite besviken.