bokbloggen.com

Kevin Katchadourian ska fylla 16 om tre dagar när han genomför en massaker mot elever på sin skola. Hans mamma, Eva, bearbetar händelsen genom att skriva brev till fadern, Franklin, två år efter händelsen. Då har Kevin hamnat på ungdomshem och hon själv blivit dömd i en civilrättslig process som tagit ifrån henne det framgångsrika företag hon drev innan torsdagen. Breven som utgör boken i sin helhet är en genomgång av hennes eget liv och hur Kevin från födseln och framåt inte är som andra barn. Allt kokar ner i frågan: Varför?

Hela Evas redogörelse genomsyras förutom av en önskan att förstå, också av hennes skuldkänslor. Skulden gör att man som läsare först får intrycket av en efterkonstruktion som ska förklara och försvara ett ofattbart beteende hos sitt eget barn. Hon beskriver Kevin som ett illvilligt och beräknande barn redan från spädbarnsåren. Kevin verkar inte heller intressera sig för någonting, förutom Robin Hood som han bekantar sig med i samband med en sjukdom. Som läsare och förälder till ”normala” barn har man svårt att sätta sig in i och acceptera Evas bild av Kevin. Kan små barn verkligen vara så renons på nyfikenhet och så medvetet benägna att göra ont? Man får ifrågasätta sin egen människosyn när man följer Kevins uppväxt. I breven förändras emellertid Evas beskrivning efter hand och Shriver har skildrat de insikter som Eva gör på ett trovärdigt sätt.

Skolmassakrer börjar redan när boken utspelar sig 2000-2001 bli vardagsmat i USA och fenomenet sprider sig över världen. Detta är ingen verklig händelse som berättas, men det är en psykologiskt intressant bok om hur unga människor förvandlas till massmördare. I en intervju ger Kevin sin egen förklaring. Det nutida samhället skapar människor som blir vana vid att passivt titta på och man får svårt att hitta en mening med någonting. I sitt eget självförhärligande menar Kevin att i denna passivitet längtar man efter någon som honom. Rättsliga instanser, sociala myndigheter, media, folk framför TV:n och många andra får behov uppfyllda genom dramatiska händelser.

Boken är inte bara dramatisk eller en spekulativ berättelse om massmord. Det handlar mycket om föräldraskap och familjeliv och flera tabun avhandlas. Hur hanterar man att som nybliven förälder inte känna någonting för sitt barn? Framför allt, hur påverkar det barnet och relationen med den andra föräldern? Berättelsen har flera bottnar och några skruvar på slutet som höjde läsupplevelsen lite ytterligare.