Gallerian - Karel Pecka
torsdag, 26 mars 2009 av Paul
I kortromanen Gallerian är det uppenbart i vilken skuld författaren står till landsmannen Kafka: alltifrån temat med den undflyende överheten - här representerat av en fatalism i det stora parat med en nykter småhandlarmentalitet i det lilla - till detaljer som mäktiga vaktmästare och inflytelserika eldare, saker som inte är vad de verkar vara. Men eftersom Pecka saknar Kafkas geni (förstå mig rätt, han är en kompetent författare) brister gestaltningen på sina ställen. Avsikten blottläggs i regimkritiska kommentarer som visserligen är väl inkorpererade i texten, men som i egenskap av punkterande programförklaringar inte kan motiveras tillfredsställande. Djupdimensionen saboteras. Och man kan rentav datera händelserna historiskt till 1968 års utrensning av det kommunistiska partiet i Tjeckoslovakien, representerat i boken av “de renas” aktioner. Detta är förstås på sin plats om man har en politisk agenda, men som litteratur är det en försvagning.
Det som hos Kafka drabbar huvudpersonen som tillfälligheter är eg. djupt ödesbundet. Här är det faktiskt just tillfälligheter som gör att karaktären Trvz blir kvar i gallerian och börjar inrätta sig i det mikrokosmos den utgör. Han vill hoppa av ekorrhjulet i världen utanför och söka sin frihet i det lilla. I Kafkas värld råder en mänsklig imitation av kosmiska lagar, där slumpen som man kunnat leva med ersatts av ett lika oundvikligt godtycke som man måste kämpa mot, bara för att krossas. För Tvrz gäller tvärtom att avkläda sig kampen inom en godtycklig och abstrakt byråkrati, för att acceptera händelserna som de kommer; föra ett “käpp-och-knyteliv” som han själv säger. Och det oöverstigliga också i detta.
De påtagliga privilegier han tillkämpat sig i samhället, visar sig vara lättare att avstå ifrån än de ickemateriella fördelar och plikter som kommer av hans ställning. Denna glidande metamorfos berörs bara som hastigast i en av chefsvaktmästarens repliker. Men faktum är att när Tvrz avhänder sig sina uppgifter och ägodelar sker en slags ideologisk förändring av hans person. Och samma avstående som i en marknadsekonomi bara skulle inneburit statusförlust, blir till en moralisk akt som visar att all bekvämlighet han idogt samlat genom åren, inte är något annat än diverse utslag av statlig välvilja. Att förkasta sin bekvämlighet blir då en fientlig handling gentemot staten. I mina ögon handlar boken om de till synes neutrala handlingar som omärkligt samlas till ett ställningstagande, den avvikelse som efterhand formas till en riktning, och som ser till att Tvrz till slut hamnar i blickfånget, inom den logik som säger “är du inte med oss är du emot oss”. Och det felslutet måste också han så småningom lida av.
För att sammanfatta boken i en mening: “det är omöjligt att inte ta ställning”. Sant eller falskt? För läsaren av denna recension tycks det i alla fall som mitt ställningstagande till boken står klart, inte sant?
