bokbloggen.com

Storyn i korthet: sexuellt frustrerad hanrej kompenserar förödmjukelsen med motsvarande högmod och slutenhet och grubbel. Något ältas, oklart egentligen vad. Rekvisitan, som i varje omtugg är densamma placeras ut på scenen som ett pussel på ett bord, vrids och vänds på; ett skratt prövas i olika munnar, en krukas betydelse skiftar med händerna som håller den. Det hela liknar ett rekonstruktionsförsök av ett minne, att hoppas känna igen en händelse genom att konstruera relationer mellan föremålen som ligger kvar på platsen, som en brottsplatsundersökning, eller varför inte en plan som fortfarande håller på att formas.

För tiden är aldrig säker, det är ett vacklande mellan den troligaste händelseutvecklingen och den klokaste. Och någonstans däremellan anar man också den faktiska, författarens nu bakom berättelsens utbytbara tempus, den som står utanför och experimenterar med texten, och genom den prövar sig fram, finner sig tillrätta i verkligheten.

Formmässigt gör han detta väl så bra, men orden känns slitna. Det är nytt vin i gamla läglar över hela linjen. Uppslagen på måfå kommer man sannolikt sätta fingret på en kliché. Språket används som ett verktyg, som en gammal rubank. Och inte för att putsa en yta slät, utan för att slumpvis få fram hyvelspån av intressant form, åt kritiker att spekulera kring.

Annars verkade boken lovande, högt prisad av en samtida storhet som Breton, och jämförd med självaste Kafka. Men såhär i efterhand minns jag att Bretons omdöme fallerat tidigare, och att litteraturanmälare alltid refererar till Kafka vid minsta spår av drömlik verklighetsbeskrivning. Nej, snarare är Hedayat liksom Lautréamont ytterligare en vid sekelskiftet uppdykande mångordig utlöpare ur romantiken. Rekommenderas därför starkt åt nittonåringar. Och som sagt kritiker.

Det är något nästan oemotståndligt charmigt över Guènes böcker. Trots att de utspelar sig i samma Parisförorter som skakats av kravaller och omskakande bråk är böckerna lätta och luftiga som suffléer. Hennes huvudpersoner lever kanske inga perfekta liv. Men de hankar sig fram och deras vardag skiljer sig inte så mycket från andras även om de råkar sakna permanent uppehållstillstånd.

 Den som har läst Guènes debut, Kiffe kiffe imorgon, känner snabbt igen sig. Språket är lika avskalat och direkt, tonen humoristisk. Här är huvudpersonen, Allhème, lite äldre än flickan i första boken. Men hon skulle kunna vara en syster, så mycket påminner de om varandra. Men Allhèmes familj består istället av en lillebror som har börjat umgås med dåliga kamrater och en pappa, Bossen kallad, som inte riktigt är den vassaste kniven i lådan. En arbetsolycka på ett bygge skadade honom i huvudet och sedan dess har en hel del av ansvaret för familjen hamnat på Allhèmes axlar.

Pengar skaffar hon genom en rad underbetalda korttidsanställningar. Enkla arbeten som kallas för uppdrag, något som roar henne. Det får de där skitjobben att låta som om de hade något äventyrligt över sig.

Jag ska vara på bemanningsföretaget klockan 10.40. Inte 10.45. Inte 10.30. I Frankrike är allt exakt, varje minut räknas och jag kan inte vänja mig vid det. Jag är född på andra sidan havet och en afrikansk minut innehåller så mycket mer än sextio sekunder.

Men det finns förstås fler problem än arbete för en tjugofyraåring. Att bästa kompisarna Linda och Nawel båda ägnar det mesta av sin tid åt att klänga på sina pojkvänner när hon själv bara tycks dra till sig rena miffon är ett minst lika stort problem för Allhème. Hur kul är det att vara Europa- och Afrikamästare i att vara femte hjulet?

Med sina knappt tvåhundra sidor är det här en bok som man lätt läser i en enda sittning. Tempot är högt och tilltalet så direkt och humoristiskt att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Det finns naturligtvis många andra sätt att beskriva verkligheten i Paris konfliktfyllda förorter, men jag tvivlar på att det kan finnas ett charmigare.

Att överleva en olycka är inte alltid till sin fördel. Edgar Freemantle som är byggnadskonstruktör blir överkörd av en lyftkran och förlorar sin högra arm, minnet delvis och sin fru i skilsmässa. Deprimerad och nedbruten beslutar han sig för att hyra ett hus vid Duma Key i Florida för rehabilitering. Han börjar måla tavlor, vilket får honom på bättre humör och läker hans kropp och själ. Dessutom träffar han en ny god vän, Jerome Wireman, som alltid har ett talesätt på lager för att understryka en situation eller företeelse. Hans dotter Ilse kommer på besök, men verkar vara hotad av något på ön.

Duma Key är givetvis en skräckroman med mycket övernaturliga inslag. Men framför allt skulle jag vilja säga att det handlar om konst. Det är ett försök att berätta om konst, hur den blir till, vad den betyder och vad den kan åstadkomma. I boken ägnar sig konstnären Freemantle åt teckning och målning, men det skulle lika gärna kunna vara författande eller något annat. Eftersom Freemantle brottas med ett sämre minne efter olyckan kretsar en hel del av hans vardag kring minne och minnesförluster. Minnet är viktigt för att kunna uttrycka sig konstnärligt och vid något tillfälle säger Elizabeth Eastlake, ägaren till Freemantles hus, att “Konst är minne” och ju klarare minne desto klarare konstverk.

När Freemantle målar märker han snart att han kan se in i framtiden i sina tavlor och t.o.m. förändra den. Att bra konst kan förändra världen är väl känt och han kan på ett mycket konkret sätt ändra på saker och ting bara genom att måla det. Därför har konstnären också ett ansvar att hålla sig sanningsenlig. Det är något som King ofta återkommer till, att i hans fall skriva sanna berättelser i den meningen att det som uttrycks är äkta. Eftersom det man gör kan påverka många människor och inte minst måste man som konstnär leva med sina verk. Freemantle blir inbjuden att ställa ut sin konst och gör stor succé, till hans familjs stora olycka…

Onda krafter härjar vid Duma Key och Freemantles nya gåvor är inte enbart hans egna utan utnyttjas av dessa krafter. Det är spännande och gripande när berättelsen om Freemantle varvas med Elizabeth Eastlakes gamla historia. Hon slog i huvudet som tvååring och fick tillbaka minne och förmågor genom att teckna. Hon slutade igen när hennes systrar drunknade i havet på ett dramatiskt sätt. Elizabeth visade sig ha liknande gåvor som Freemantle, båda efter att ha varit med om olyckor, brutna människor som är speciella människor. Även om upplösningen inte följde upp den första 2/3-delarna av boken på samma utmärkta sätt var det en upplevelse att läsa Duma Key. Man kan bara instämma i lovorden från Marcus Birro och P.O. Enquist på omslaget, de är väl förtjänta.