bokbloggen.com

Journalisten Dicte Svendsen jobbar på Avisen i Århus och får sig tillsänt en cd-skiva med en film. Filmen visar en maskerad person som halshugger en annan. Svendsen kontaktar kriminalkommissarie Wagner innan hon publicerar en artikel med bild från filmen. Media och polisen betraktar genast mordet som en del i muslimsk terrorism som nu slagit till mot Danmark. Samtidigt som historien om avrättningen rullas upp återupptar Svendsens dotter Rose sitt förhållande med Aziz, en polisaspirant med invandrarbakgrund och kriminellt förflutet.

Berättelsen tilldrar sig efter att Irak-kriget har dragit igång, Danmarks hårdare invandrarlagar har införts och Mohammed-karikatyrerna har publicerats. En liknande bok hade varit svår att göra trovärdig i svensk miljö, åtminstone just nu. Det är intressant att få en skildring av hur människor påverkas av att leva i ett land som dels är ganska gott ställt och samtidigt präglas av en officiell politik som är främlingsfientlig. Vad gör det med människors tänkande? Det spelas upp flera exempel på hur misstänksamheten och rädslan försvårar mänskliga relationer och leder till förhastade slutsatser.

Det var inte första gången som problemställningen dök upp. Det var inte heller första gången som hon måste ge upp för dess komplexitet. Dagligen blev man bombarderad med nya åsikter och ny statistik så att allting till sist gick runt i huvudet. Hon blev så ohyggligt upprörd över vissa politikers okänsliga eller direkt hjärndöda uttalanden som ledde tankarna till trettiotalets Tyskland. Andra gånger var det lika hårresande uttalanden från förmörkade imamer. Och någonstans mittemellan fanns den stora gruppen invandrade muslimer och infödda danskar som bara önskade leva i lugn och ro och slippa allt bråk. Men det gick inte. Det hade gått troll i debatten. Ord och utsagor slungades mellan parterna som vassa stenar, högt över huvudet på den tigande majoriteten.

Titeln Närmast anhörig anspelar på vem man anger vid olycksfall och liknande. Dicte Svendsen grubblar mycket på varför just hon har fått inspelningen av mordet. Någonting i hennes förflutna verkar ha med mordet att göra. Hennes egna närmast anhöriga påverkas också av att hon blir en kändis som förknippas med terrorism. Sidohistorien om dottern och hennes pojkvän är lite klassiskt Romeo-och-Julia-tema.

Det finns intressanta bottnar i boken, men tyvärr känns det inte som att dessa följs upp fullt ut. Så länge handlingen kretsar kring hur karaktärerna och samhället förhåller sig till mordet håller intresset för historien i sig ganska bra. Några av huvudpersonerna får också anledning att fundera på vad man kan vara kapabel till om ens närmaste utsätts för grova brott. Tankarna känns trovärdiga. Upplösningen är emellertid varken originell, trovärdig eller särskilt spännande trots att författaren har försökt lägga ett komplicerat pussel. En deckare som ändå hade flera poänger slarvas bort i ett forcerat avslut.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Jag gillade Jacksons förra bok Visst finns det gudar i Alabama. Den var rapp, hade roliga karaktärer och sköna replikskiften som gjorde boken både komisk och lättläst. Ett kul och charmigt tidsfördriv, alltså.

Mina två mammor har mycket av samma sak. Här finns ett klassiskt galleri av typiska litterära skruvade sydstatskaraktärer. Huvudpersonen Nonny har vuxit upp hos den välbärgade familjen Frett, men har alltid varit medveten om att hennes biologiska mor var den då bara femtonåriga grannflickan Hazel Crabtree. För henne spelar det ingen roll, hon betraktar den dövblinda Stacia som sin mamma. Till familjen hör också den nervösa Genny, Stacias syster och ständiga tolk, deras beskäftiga storasyster Bernese och hennes barnbarn Fisher.

Till denna udda familjebildning ska man sedan lägga grannfamiljen Frett. Nonnys biologiska släktingar. Mellan Crabtrees och Fretts har det aldrig rått någon vidare grannsämja. Familjen Frett äger i stort sett hela den lilla staden, medan de flesta medlemmar ur familjen Crabtree åker in och ut ur fängelse på regelbunden basis. Att familjen Frett har uppfostrat Nonny har inte gjort saker bättre.

Upplägget är ju som gjort för festliga familjefejder och roande rivalitet. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Figurerna är för skruvade och historien känns konstruerad just för att bjuda underhållande sydstatscharm. Det är inte dåligt alls, men det är inte riktigt bra heller.

Kanske hade jag haft mer nöje av boken om jag hade tyckt om huvudpersonen? Men Nonny är ganska outhärdlig. Jag retar mig till vansinne på hennes oförmåga att fatta beslut och hennes vana att bara låta saker och ting hända. Det retar i och för sig en del av hennes släktingar också, men det hjälper inte mig. Jag blir bara irriterad. Det här gör att jag faktiskt aldrig bryr mig speciellt mycket om vad som händer Nonny och hennes jobbiga släktingar. Jag vill bara gå in och ruska om dem allihop och be dem att skärpa sig.

Däremot kan jag inte låta bli att känna lite för Nonnys mormor, Ona Crabtree. Det är ingen mysig bullbakande rund liten mormorstyp, tvärtom. Hennes kärlek är livsfarlig. Men hon vill så gärna få vara en del av Nonnys liv och där blir boken faktiskt ganska rörande. Hade jag fått mer av det och mindre av Nonnys trista velande kring sin skilsmässa så hade jag varit mycket mer positiv. Nu blir betyget ganska medelmåttigt, vilket var något av en besvikelse.

The Tales of Bedle the Bard är en samling korta sagor av författarinnan till Harry Potterböckerna. Den lilla boken har ännu bara getts ut på engelska.

Sagorna handlar om häxor och trollkarlar som ställs inför svåra prov, och poängen med de flesta av dem är att magi faktiskt inte löser alla problem. Den sista sagan handlar om dödsrelikerna som omnämns i de sista Harry Potter böckerna. Sagorna är verkligen sagor och inte små noveller, så för den som (liksom jag) hoppats på en liten tröst efter att Harry Potterböckerna tog slut, hittar den tyvärr inte här.

Medan Harry Potterböckerna kan läsas av alla, tycker jag de här sagorna verkar mer ämnade för barn. Boken passar nog bäst för godnattsagor, även om kanske “The warlocks hariry Hart” som handlar om en trollkarl utan hjärta, kanske är för otäck för det.

Däremot så har den före detta rektorn på Hogwarts, professor Dumbledore, kommenterat alla sagor med små fotnoter här och var, och dessa verkar inte riktade mot barn, utan för den som är väl insatt i den magiska världen efter att ha läst sju böcker om den. J.K Rowling har skrivit fotnoter till Dumbledores kommentarer, vilket jag inte tror att han skulle ha något emot:

The term `Warlock’ is a very old one. Although it is sometimes used as a interchangeable with ‘wizard’, it originally denoted one learned in duelling and all martial magic. It was also given as a title to wizards who had performed feats of bravery, rather as Muggles were sometimes knighted for acts of valour. By calling the young wizard a warlock, Beedle indicates that he has already been recognised as especially skilful at offensive magic. These days wizards use ‘warlock’ in one of two ways: to describe a wizard of unusually fierce appearance, or as a title denoting particular skill or achievement. Thus, Dumbledore himself was Chief Warlock of the Wizengamot. JKR

Detta är en söt liten bok, men som sagt så tror jag den passar mest för barn. Vi andra får fortsätta att leta efter Harry Potter 2.0.

Man kommer inte på tal om “Igelkottens elegans” att få höra att det är god litteratur, däremot kommer många säga att det är en skitbra bok, för det är just vad det är. Men detta är inget konstverk, säg hellre en mycket vältalig lärares försök att entusiasmera sina elever för konsten och litteraturen. Boken är ett verkligt underhållande övergångsmedium till de stora verken, men har för mycket av godis i sig för att själv vara ett. Den är en njutning som pekar mot en djupare tillfredsställelse, man kunde säga att den hjälper ovan nämnda elever att växa och deras föräldrar att få kontakt med sin intellektuella ungdom, den verkar respektive uppmuntrande och uppiggande i sin kärleksförklaring till läsning och kultur.

I huvudrollerna har vi dels en äldre, bildad portvakterska, dels en ung, överbegåvad flicka i samma hus. Deras vardagsliv och de tankar de anförtror sin dagbok återges parallellt, som en dialog mellan monologer som tvinnar samman deras livslopp innan de faktiskt möts. Ett möte som för läsare då känns nästan ödesbunden då vi sett deras inre släktskap föregå deras yttre vänskap.

Ett huvudtema är själsligt djup och närvaro kontra distanserad intelligens; förståelse av ting och människor i motsättning till födgeniets förmåga att använda sig av dem. Det finns ett klart ställningstagande för självständiga personligheter som inte ingår i någon befordringsordning, vars utveckling inte kan avläsas genom deras plats i hierarkin, som portvakterskan med sitt vrånga yttre och rika inre. Rang är ju en slags intellektuell myntfot som underlättar utbytet av aktning. Klass däremot är en mer svävande kvalitet vilken tvingar oss att anlita vår människokännedom, dvs satsa en del av oss själva i blicken utåt. Det kräver omdöme, som inför något alldeles nytt.

Jag befarar att höstens filmatisering av boken kommer att skänka oss den insikten, gestaltade av de vanliga avrundade hollywoodska originalen, alltså figurer som inte stöter familjepublikens estetiska ögon och följaktligen inte utmanar deras omdöme. En vetskap utan nervbelägg kallas floskler, och det är ju feelgood-filmers särskilda omvandlingsnummer. Men vi får se, i händerna på en duktig regissör kan allt hända. Tills dess räcker boken långa vägar.

Jag är en hundnörd, jag erkänner det utan tvekan. Precis som om att jag är barnslig och tycker om att pyssla. Men det tog ovanligt lång tid innan jag tog mod till mig för att läsa denna bok som jag hört så mycket om.

John och Jenny är nygifta, de har precis skaffat sitt första egna hus med en liten trädgård. Båda har jobb och fast ekonomi. Men ingen av dem känner sig redo för att ta steget och skaffa barn, så deras, som så många andras val blir att skaffa en hundvalp.

De skaffar inte vilken hundvalp som helst, utan de skaffar Marley.

Marley är världens mest neurotiska och älskvärda hund. Dock är han inte riktigt så som Jenny och John hade tänkt sig, de hade inte planerat att få huset rivet varje gång det åskar, eller släpas runt kvarteret på promenaderna eftersom Marley blivit kär i grannens pudeltik. Han lyckas t.o.m bli utkastad från dressyrkursen.

Man får följa Marley från när han föds ute på landet, fram tills den dag då han blir för gammal och John och Jenny är tvungen att säga farväl. Jag skulle tro att alla som är eller någon gång varit hundägare känner igen sig i en hel del.

Dunk!Dunk!Dunk! Jag sträckte ut handen för att klappa honom, och det fick honom att börja med sina undanmanövrer. Han trippade runt och kråmade sig bredvid sängen. Marleymambon. “Okej, vad har du?” frågade jag utan att öppna ögonen. Som svar släppte Marley stolt ner skatten på de fräscha lakanen, endast ett par centimeter ifrån mitt ansikte. I mitt omtöcknade tillstånd dröjde det en stund innan jag blev klar över vad det var. Föremålet var var litet, mörkt, av obestämbar form och täckt av grovkornig sand. Sedan nådde lukten mina näsborrar. En skarp, frän och obehaglig lukt. Jag satte mig kapprak upp och tryckte mig mot Jenny så att hon vaknade. Jag pekade på Marleys gåva till oss där den låg och glänste på täcket. “Det är väl inte…….”, började Jenny med avsmak i rösten. “Jo, det är det” sa jag. ” Han har plundrat kattlådan.”
Marley hade inte varit nöjdare om han så hade överlämnat Hopediamanten.

Boken är alldeles underbart fantastisk och nästan ett måste i varje hundägares liv, man skrattar åt alla hyss och man gråter när det är sorg. Det är helt klart en bok som bör läsas!

Så snälla, läs boken innan ni ser filmen!

Gravt dysfunktionella familjer kan porträtteras i vitt skilda tonlägen, men jag har sällan stött på en så underhållande skildring av helt fruktansvärda omständigheter som i Konsten att gråta i kör. Romanens vinnande grepp är att låta historien om terror och övergrepp berättas ur en naiv 11-årig pojkes perspektiv. Genom vad han ser, men inte fullt förstår, får vi en inblick i en familj där saker till den grad har kommit att kretsa kring faderns välmående att denne till och med får förgripa sig på sin dotter utan att någon direkt ingriper.

För pojken blir det en självklarhet att syster Sanne ska ligga hos far i soffan, annars blir ju far ledsen. Blir han det – och det blir han ofta – går det ut över hela familjen. Att pojken hamnar i maskopi med sin far är historiens mest utmanande faktor och i den hyllade filmatiseringen från 2006 ledde det till att man som åskådare emellanåt nästan kände lika stor ilska gentemot honom som mot fadern. I boken, som är minst lika bra, finns däremot ingen kamera som skapar distans till huvudpersonen. Historien berättas helt och hållet ur hans perspektiv och här framgår tydligare att han inte riktigt ser kopplingen mellan övergreppen och systerns sviktande hälsa. ”Och att hon är sinnessjuk beror på att hon har sovit för mycket på soffan med far. Tror jag. Eller för lite.” Det enda han egentligen vill är att alla ska må bra och han tror sig förstå att det gäller att ha överseende, att nöjda vuxna ger nöjda barn.

Ibland kan det vara svårt att få ett rakt svar från de vuxna, det är som att det är en viss osäkerhet förbunden med vad de säger, men jag tror att de lider av det minst lika mycket själva. Det får man ha överseende med som barn och försöka underlätta för dem – och för sig själv.

Berättaren visar sig inte bara vara offer för en sjukligt egocentrisk far utan för vuxenvärlden som sådan. För det är den Erling Jepsen egentligen skriver om, även om han väljer att exemplifiera den med dess uslaste sidor. Konsten att gråta i kör handlar inte i första hand om sexuella övergrepp utan om den förljugenhet och småaktighet som hör vuxenvärlden till. I den ena dråpliga episoden efter den andra får vi genom en 11-årings ögon se hur långt vuxna är beredda att gå för att få känna sig som mittpunkten i sina små universum, i det här fallet en liten konservativ, frikyrklig by i 1970-talets Jylland.

Gardells biografi om Jesus kändes som en lämplig bok att läsa under påsken! Oavsett om man är troende eller inte har de flesta en föreställning om Jesus. Vår bild av honom som ljushyad, skäggig, reslig och välnärd är ganska allmänt vedertagen i det gemensamma medvetandet. Gardell har i sin bok försökt tränga in bakom den föreställningen för att ta reda på vem den historiske Jesus kan ha varit, hur uppståndelsen gjorde honom till Guds son och på vilket sätt kristendomen har förvaltat Jesu budskap. Eftersom nästan allt man vet kommer från Nya Testamentet är det svårt att säga någonting alls med säkerhet om Jesus.

Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller det andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade ”Markus”, ”Matteus”, ”Lukas”, och ”Johannes”.

Gardell är noga med att påpeka att i likhet med alla andra som har skrivit om Jesus skriver han boken utifrån sin egen världsbild, även om han har en objektiv ansats. Det är en källkritisk redovisning som diskuterar mycket av det som är motsägelsefullt i bibeln. Bara genom att jämföra evangelierna ser man att det ursprungliga budskapet har förändrats av tidens tand och författarnas intresse. Den som har läst Gardells Om Gud känner igen sig. Det som gör berättelsen både trovärdig och intressant är att Gardell själv är troende. Han vill genom sin egen forskning i Jesu liv hitta det kärleksfulla budskapet i Jesu budskap som är hans egen kristna tro. Det är inte alltid enkelt eftersom både Gud och Jesus lika ofta kan vara hatiska och fördömande.

Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sin inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.

Gång på gång kommer Gardell tillbaka till det som är hans huvudtes. Jesus själv vände sig till syndarna och bjöd dem att följa honom, utan att kräva motprestation. Kyrkan har genom alla tider varit bra på att utesluta och peka ut dem som eventuellt kan vara värdiga Guds frälsning. Gardell visar att den människosynen inte rimmar med Jesu budskap. Kopplat till bokens tema om den historiske Jesus med ett humanistiskt kärleksbudskap, finns Gardells personliga betraktelser som är hans författarskaps stora styrka. Det gör att Om Jesus inte bara är en historisk biografi eller en redovisning av Jesus andliga betydelse, här är ett exempel:

Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli, men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss i Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.

Det är så bra att nästan en inbiten ateist kan vilja bli lite troende.

Jag blir inte klok på den här boken. Enligt förlaget är det en karikatyr av mediebranschen, en vass roman i bit-lit-genren. Jag är inte helt säker på vad det betyder. En snabb sökning tyder på att den vanligaste användningen av beteckningen bit-lit syftar på vampyrböcker – men i de här tv-tjejernas bok finns inte en enda charmig blodsugare. Det är synd, den hade kanske blivit roligare då.

För det är humorn jag hela tiden sitter och väntar på. Men den kommer aldrig. Vi som hade alla rätt är helt enkelt inte någon rolig bok. Jag vet inte riktigt varför jag väntar mig att den ska vara det, men hela upplägget får mig att sitta och vänta på att få skratta lite. Det gör jag aldrig. Kanske är det inte heller författarnas avsikt, även om de beskriver den som en underhållningsroman.

Det handlar i alla fall om programledaren Cissi och fotografen Minna som båda jobbar på Sveriges största kommersiella tv-kanal. När de pluggade var de nära vänner med sedan dess har deras liv tagit olika vägar. Cissis popularitet har börjat dala och hon tröstar sig med en klart olämplig älskare och allt för mycket lådvin. Hemma har alla stolta planer på ett jämlikt äktenskap fallit platt.

Kanske kan Emma hämta en dag extra? Att fråga Hasse är ingen idé, det vet hon av erfarenhet. Så fort hon behöver göra något har han alltid ett viktigt möte. Eller så är det en golfrunda som han bara inte kan avstå ifrån.

Minna är frånskild och agerar supermamma de veckor hon har sin dotter hos sig. De övriga veckorna koncentrerar hon sig på jobbet. Hon anstränger sig allt vad hon kan för att inte säga ett ont ord om vare sig dotterns pappa eller hans nya flickvän, men kan inte låta bli att undra varför han har valt en kvinna som är hennes totala motsats.

Nu återförenas Cissi och Minna när de får i uppdrag att göra ett porträtt av Sveriges snyggaste minister, ett jobb ingen utav dem ser fram emot. Det blir inte lättare av att de tvingas ha med sig den enormt entusiastiske och övernitiske vikarien Björn.

Det är onekligen en ganska krass bok och jag tvivlar inte på att det ligger en hel del sanning i den bild av medievärlden som de tecknar. Lägg till livspusslet och odrägliga karlar så blir bilden ännu mörkare. Men mitt problem är att jag faktiskt varken gillar eller ogillar någon av personerna i boken tillräckligt mycket för att engagera mig i hur det går för dem. Så när det ganska tramsiga slutet kommer blir jag inte ens irriterad utan rycker bara på axlarna och konstaterar att det där tror jag inte ett dugg på.

Helenas äldsta dotter Linda är 22 år och säsongar som dykinstruktör i Thailand för tredje året i rad. Helena och hennes andra dotter Madde, 13 år, har bokat biljetter för att hälsa på Linda under jullovet. De har bestämt att de ska mötas på McDonalds i Patong klockan fem, halv sex, samma dag som de landar. Men Linda kommer inte. Hon svarar inte på sin mobil. Helena vet varken var hon jobbar eller var hon bor, bara på vilken ö. Mycket oroliga beger sig Helena och Madde till paradisön Koh Phi Phi för att hitta Linda.

Och där, alldeles intill den vita stranden, har vattnet en färg som får dem att nypa sig i armen, att skaka på huvudet, ja, att förneka den. Finns det verkligen en sådan färg? Blått och grönt förtunnat till intensivt lysande turkos, som glas, som rymd, som loj oändlighet.

Medan de letar lär de känna världen som Linda lämnat Sverige för. Hon bor på en av de vackraste platserna på jorden, en nationalpark med fantastiska korallrev som dykarna drömmer om att utforska. Men paradiset har blivit en turistort, full av barer och bungalows. Allt är uppbyggt för att underhålla de backpackers som thailändarna lever på. Hit kommer ungdomar från alla världens hörn och njuter av friheten, som för de flesta innebär att festa till långt in på morgonen. Det är också stor skillnad mellan västerlänningarna och thailändarnas vardag. Lindas vänner som sitter på dykskolan och tar emot bokningar tjänar mer än dubbelt så mycket än thailändarna som utför kroppsarbete hela dagarna i värmen. Gänget på dykskolan förklarar det med att thailändarna är för dumma för att klara av annat än att bära saker. Vännerna älskar livet på ön, men de verkar oberörda av vad som faktiskt händer runt om kring dem och att paradiset håller på att förstöras. Helena försöker förstå sin dotter genom hennes vänner, men ju mer hon får veta om livet de lever, ju mer vill hon få med sig Linda hem till Sverige igen. Om hon kommer att hitta henne igen.

Helena tar ett djupt andetag:
“Om en tjej skulle försvinna,hur skulle det gå till?”
Johanna betraktar henne fundersamt.
“Vill du verkligen höra sånt här?”
“Jamen jag måste ju”, utbrister Helena och försöker dölja stöten av vrede som plötsligt drar genom henne.”Jag måste ju veta vad som kan ha hänt!”
Johanna lägger huvudet på sned: “Hon kan ha varit på en bar… hon har börjat prata med nån. Hon har druckit för mycket, är kanske berusad, och går hem ensam. Någon följer efter henne till hennes rum…”
Det är något utmanande i hennes tonfall. Eller inbillar jag mig? tänker Helena trött.
“Ja?” säger hon plågat.
“Ja…” Johanna rycker på axlarna. “Våldtäkt. Mord.”

Boken är olidligt spännande från och med de första sidorna, då det framgår att Linda inte kommer att komma till McDonalds. Rädslan står sedan i stark kontrast till den vackra miljön runt omkring Helena och Madde. Jag har också varit på vackra Koh Phi Phi, jag har klättrat upp till view point och jag har åkt en longtail boat till Monkey Beach. Så på ett sätt var det härligt om läsa om en plats jag varit på och tyckte så mycket om. Men mest av allt är boken spännande och mycket svår att lägga ifrån sig. Jag rekommenderar den här boken till vem som helt, förutom kanske till mammor som har barn som reser runt på egen hand i Thailand, då den inte kommer att ge någon lugnande effekt alls.

Ett par sidor in i boken slås Vi omkull av tryckvågen från en atombomb. Det är 1957 och provsprängning i Nevadas öken. Bomben är tio gånger så kraftig som den som fälldes över Nagasaki. Vi är de soldater som fått detta minne inbränt, som aldrig kommer kunna glömma. Fyrtiotre år senare går Samson Greene med tom blick genom samma öken. En godartad tumör trycker mot hans hjärna och han har förlorat alla sina minnen. Han bara går, utan att veta varför. Han plockas upp och förs till ett sjukhus där tumören opereras bort, med följden att en del av hans minne återställs. De fram tills han blir tolv. De följande tjugofyra åren minns han inget av.

Runt millenieskiftet övergav Nicole Kraus poesin för att, som hon sade, det var en “impossible quest for poetic precision”. Vad gäller hennes “prosaic precision” så träffar hon ofta rätt. Hon arbetar med språket på ett ledigt och egensinnigt sätt. Många gånger är det en njutning att läsa. De olika nivåerna går i samma ton. Och hon kastar sig säkert mellan dem.

En läkare, Ray, ringer en kväll upp Samson och ber honom samarbeta med honom i ett hemligt forskningsprojekt i öknen, inte långt från där han en gång hittades. Samson har inget bättre för sig, han känner sig trängd av sitt gamla liv i New York, samtidigt som han blir smickrad av Rays intresse. Forskningscentret är en närmast futuristisk bas där vetenskapsmän försöker fånga minnen genom att mäta hjärnaktiviteten så exakt som möjligt och sedan transplantera dem till andra patienter. När Donald, en av de Vi som var med vid provsprängningen dyker upp, får Krauss chansen att briljera i sin förmåga att hålla många bollar i luften. Det är konstant spännande och intressant. Det krasst vetenskapliga ställs mot det luddigt personliga. För även om läkarna verkligen skulle kunna överföra ett minne vet de knappast hur den som mottager det kommer reagera. Och enligt Krauss verkar de likgiltiga inför det. De är alltför uppslukade av sin upptäcktsresa i hjärnan för att ens ha funderat över saken.

Men på samma sätt som läkarna behandlar sina patienter, behandlar Krauss ibland sina karaktärer. Det förvånar mig att hon alltför ofta misslyckas med personteckningen, när hon har en sådan precision i språket. Beskrivningen av männen får mig att tänka på pappdockor. Psykologiskt är de inte mycket djupare än så. Däremot prickas Anna, Samsons fru, in med säker blick. Hennes sorg och saknad är det mest levande i boken, och bara den i sig är värd läsningen. Även de två andra kvinnliga karaktärerna, Samsons tidigare student och nyvunna vän Lana, och Patrice som han träffar på bussen tillbaka till sitt förflutna efter de omvälvande minnesexperimenten, består av kött och blod. Så det är lätt att undra varför Kraus väljer att använda sig av en manlig huvudperson när hon har så svårt att hitta utanför schablonerna.