bokbloggen.com

Om jag jobbade på förlag så skulle det ta mig ungefär fyra minuter att skriva en säljande baksidestext till den här boken. Den innehåller allt man kan önska sig av en riktigt bra deckare. En religiös sekt, en ung kvinna som hittas knivhuggen, bränd och bunden vid ett träd, ytterligare en ung kvinna som bara dagar senare hittas hängd i samma träd, visst låter det spännande? Lägg sedan till pedofilhärvor och en stenrik psykolog som arbetar som konsult åt polisen samtidigt som han finansierar en egen organisation som utreder barnpornografibrott. Det här borde ju kunna bli lyckat, inte sant? Tyvärr blir det inte så, alla spännande intrigdelar till trots.

Det här är tydligen den tredje kriminalromanen om psykologen Sander Mørk. Det skulle kunna vara en del av problemet. Här finns så många personer, bihistorier och spår att jag har svårt att förstå vilka som är viktiga. Kanske hade det varit enklare om jag läst de tidigare böckerna? Men det är inte hela problemet. Den stora stötestenen är språket. Jag vet inte om detta är en ovanligt klumpig översättning eller om Syvertsen helt enkelt skriver styltigt – men texten känns stelbent och obekväm från första sidan till sista.

Säga vad man vill om romaner skrivna av journalister, men de brukar ha ett gemensamt – bra flyt och tempo. Därför blir jag förvånad över att se att Sivertsen är journalist. Här saknas just det som jag brukar förknippa med journalistdeckare. Istället serveras jag en klumpig intrig och repliker som låter som om de kom från en skoluppsats.

I original heter boken Prikkedøden, något som i texten översätts med kittlingsdöden. Att man har bytt titel är förnuftigt, för även om prickedøden kanske är en välkänd lek i Norge, så har åtminstone inte jag hört talas om den. Sekten känns som en betydligt mer lockande titel. Tyvärr får den kristna utbrytarsekten väldigt lite utrymme i boken, eftersom det finns så många sidospår. När upplösningen väl kommer förstår jag den knappt. Den information jag fått tidigare ger inga ledtrådar och motivet känns taget ur luften. Kanske hade det varit enklare att tro på historien om människorna i boken hade fått ett större djup. Nu känns de mest som pappfigurer som flyttas runt och tillskrivs egenskaper av andra. Som läsare får jag nästan inga chanser att tro eller tycka något om personerna, än mindre förstå dem. Till slut tappar jag förstås intresset.

Det finns så många bra norska deckarförfattare att jag faktiskt inte förstår varför någon har brytt sig om att översätta det här.