bokbloggen.com

Ett par sidor in i boken slås Vi omkull av tryckvågen från en atombomb. Det är 1957 och provsprängning i Nevadas öken. Bomben är tio gånger så kraftig som den som fälldes över Nagasaki. Vi är de soldater som fått detta minne inbränt, som aldrig kommer kunna glömma. Fyrtiotre år senare går Samson Greene med tom blick genom samma öken. En godartad tumör trycker mot hans hjärna och han har förlorat alla sina minnen. Han bara går, utan att veta varför. Han plockas upp och förs till ett sjukhus där tumören opereras bort, med följden att en del av hans minne återställs. De fram tills han blir tolv. De följande tjugofyra åren minns han inget av.

Runt millenieskiftet övergav Nicole Kraus poesin för att, som hon sade, det var en “impossible quest for poetic precision”. Vad gäller hennes “prosaic precision” så träffar hon ofta rätt. Hon arbetar med språket på ett ledigt och egensinnigt sätt. Många gånger är det en njutning att läsa. De olika nivåerna går i samma ton. Och hon kastar sig säkert mellan dem.

En läkare, Ray, ringer en kväll upp Samson och ber honom samarbeta med honom i ett hemligt forskningsprojekt i öknen, inte långt från där han en gång hittades. Samson har inget bättre för sig, han känner sig trängd av sitt gamla liv i New York, samtidigt som han blir smickrad av Rays intresse. Forskningscentret är en närmast futuristisk bas där vetenskapsmän försöker fånga minnen genom att mäta hjärnaktiviteten så exakt som möjligt och sedan transplantera dem till andra patienter. När Donald, en av de Vi som var med vid provsprängningen dyker upp, får Krauss chansen att briljera i sin förmåga att hålla många bollar i luften. Det är konstant spännande och intressant. Det krasst vetenskapliga ställs mot det luddigt personliga. För även om läkarna verkligen skulle kunna överföra ett minne vet de knappast hur den som mottager det kommer reagera. Och enligt Krauss verkar de likgiltiga inför det. De är alltför uppslukade av sin upptäcktsresa i hjärnan för att ens ha funderat över saken.

Men på samma sätt som läkarna behandlar sina patienter, behandlar Krauss ibland sina karaktärer. Det förvånar mig att hon alltför ofta misslyckas med personteckningen, när hon har en sådan precision i språket. Beskrivningen av männen får mig att tänka på pappdockor. Psykologiskt är de inte mycket djupare än så. Däremot prickas Anna, Samsons fru, in med säker blick. Hennes sorg och saknad är det mest levande i boken, och bara den i sig är värd läsningen. Även de två andra kvinnliga karaktärerna, Samsons tidigare student och nyvunna vän Lana, och Patrice som han träffar på bussen tillbaka till sitt förflutna efter de omvälvande minnesexperimenten, består av kött och blod. Så det är lätt att undra varför Kraus väljer att använda sig av en manlig huvudperson när hon har så svårt att hitta utanför schablonerna.