bokbloggen.com

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Jag gillade Jacksons förra bok Visst finns det gudar i Alabama. Den var rapp, hade roliga karaktärer och sköna replikskiften som gjorde boken både komisk och lättläst. Ett kul och charmigt tidsfördriv, alltså.

Mina två mammor har mycket av samma sak. Här finns ett klassiskt galleri av typiska litterära skruvade sydstatskaraktärer. Huvudpersonen Nonny har vuxit upp hos den välbärgade familjen Frett, men har alltid varit medveten om att hennes biologiska mor var den då bara femtonåriga grannflickan Hazel Crabtree. För henne spelar det ingen roll, hon betraktar den dövblinda Stacia som sin mamma. Till familjen hör också den nervösa Genny, Stacias syster och ständiga tolk, deras beskäftiga storasyster Bernese och hennes barnbarn Fisher.

Till denna udda familjebildning ska man sedan lägga grannfamiljen Frett. Nonnys biologiska släktingar. Mellan Crabtrees och Fretts har det aldrig rått någon vidare grannsämja. Familjen Frett äger i stort sett hela den lilla staden, medan de flesta medlemmar ur familjen Crabtree åker in och ut ur fängelse på regelbunden basis. Att familjen Frett har uppfostrat Nonny har inte gjort saker bättre.

Upplägget är ju som gjort för festliga familjefejder och roande rivalitet. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Figurerna är för skruvade och historien känns konstruerad just för att bjuda underhållande sydstatscharm. Det är inte dåligt alls, men det är inte riktigt bra heller.

Kanske hade jag haft mer nöje av boken om jag hade tyckt om huvudpersonen? Men Nonny är ganska outhärdlig. Jag retar mig till vansinne på hennes oförmåga att fatta beslut och hennes vana att bara låta saker och ting hända. Det retar i och för sig en del av hennes släktingar också, men det hjälper inte mig. Jag blir bara irriterad. Det här gör att jag faktiskt aldrig bryr mig speciellt mycket om vad som händer Nonny och hennes jobbiga släktingar. Jag vill bara gå in och ruska om dem allihop och be dem att skärpa sig.

Däremot kan jag inte låta bli att känna lite för Nonnys mormor, Ona Crabtree. Det är ingen mysig bullbakande rund liten mormorstyp, tvärtom. Hennes kärlek är livsfarlig. Men hon vill så gärna få vara en del av Nonnys liv och där blir boken faktiskt ganska rörande. Hade jag fått mer av det och mindre av Nonnys trista velande kring sin skilsmässa så hade jag varit mycket mer positiv. Nu blir betyget ganska medelmåttigt, vilket var något av en besvikelse.