bokbloggen.com

Framlidne tyske författaren W. G. Sebald blev främst känd för sitt litterära bearbetande av faderns och faderlandets nazistiska förflutna. Även i hans nyöversatta essäsamling Svindel. Känslor finns kriget närvarande, om än i periferin. Det centrala som löst håller samman de fyra fängslande essäerna är istället det förflutna i vid bemärkelse. Sebald reser genom Italien, genom kulturhistorien och genom sin barndom i Bayern, lika mån om att hålla sina egna, som andras minnen vid liv.

Boken utgår från en redogörelse för 1800-talsförfattaren Stendhals känslomässiga och fysiska kärlekskrämpor. ”Vad är det som får en författare att gå under?” är den genomgående frågan i Stendhals författarskap och svaret tycks vara syfilis och ett brustet hjärta. Sebalds skildring visar på ett stort mått av empati för Stendhals ofrånkomliga ensamhet och hans passionerade, på gränsen till maniska försök att närma sig kvinnor. Medkännandet bottnar med all sannolikhet i Sebalds egen socialt inkompetenta karaktär. Besattheten återspeglas i en självupplevd anekdot då Sebald blir så till sig av två tvillingpojkars likhet med en ung Kafka att hans maniska försök att förmedla sin fascination kulminerar i att han misstas för pederast. Till skillnad från Stendhal är det dock det förflutnas intrång i nuet som väcker Sebalds passion, snarare än de levande objekten.

Det korta avsnittet är symptomatiskt för Sebalds hela förhållningssätt till tiden. Hur mycket historien än kan smärta tycks nuet och den dunkla förnimmelsen om framtiden vara oändligt mycket mer skrämmande. Sebald reser genom Italien, men är på ständigt flykt undan en okänd fara. Han drabbas av återkommande panikattacker och finner tröst i sin tysk-italienska ordbok, talande nog tryckt 1878. Att den utgör ”en praktisk hjälpreda för alla som vill göra snabba och säkra framsteg i italienskt talspråk” blir närmast komiskt – vem väljer att lära sig en hundra år gammal lingo om inte någon för vilken relationen till historien är viktigare än kommunikationen med nuet?

Sebald har nämnt Elias Canetti som en av sina förebilder och det förvånar mig på sätt och vis. Där Canetti har ett rakt, avskalat språk är Sebalds formuleringar så snirklande att jag inte sällan måste läsa om meningar för att reda ut dem. Samtidigt är innehållet minst lika komplext som formen och det gör att språket inte bara känns motiverat utan rent av stimulerande. Svindel. Känslor är en relativt liten bok, men den klaras knappast av på en eftermiddag. När jag nu har läst från första till sista sidan vet jag att jag bara har skrapat på ytan. Här finns så mycket berättelser, tankar och kunskap att den hamnar bland de verk som inte bara får läsaren att växa, utan som läsaren måste växa in i.

Baskien har en spännande historia och i Dragspelarens son lever huvudpersonerna mitt i den. Boken tar sin början på andra sidan Atlanten på en ranch i Amerika där Joseba träffar sin barndomsvän David i slutskedet av livet. Efter hans död får Joseba en bok av frun Mary-Ann, skriven på baskiska, som handlar just om dragspelarens son, David. Memoarerna efter David innehåller hans uppväxt såväl som anekdoter som spelat stor roll i hans liv. David växer upp med en far som, förutom dragspelare, också har varit en lokal politisk kraft på fascismens sida.

David tar efter faderns dragspelande, hela tiden med viss motvilja. Fadern är eventuellt skyldig till mord under inbördeskriget och när David får reda på det blir deras relation än frostigare än tidigare. Dragspelet får stå som symbolen för bandet mellan far och son som är svårt att bryta trots det som har hänt. Även om David helst vill slippa spela, slutar det oftast med att han fortsätter i faderns fotspår. Så småningom blir han också politiskt involverad, precis som sin far, fast på motsatt sida. Memoarerna är en uppgörelse med sitt ambivalenta förhållande till sin far och till det öde som följt av hans tillhörighet som baskisk övre medelklass. Han får gå i skola i San Sebastián, men längtar hela tiden till byn Obaba där han har sina vänner och sin morbror Juans gård Iruain.

Till en början blev det bara några enstaka eftermiddagar; därefter hela dagar; senare i slutet av juni när morbror Juan kom, blev det vistelser på tre, fyra dagar. Och dessa besök upphörde inte när examenstiden var över. Under sommarens lopp for jag många gånger fram och tillbaka längs vägen till Iruain.
Ángel – jag föredrar att omtala honom med hans förnamn framför att kalla honom ”far” – blev arg på mig: ”Nu ränner du på den där bondgården igen. Och dragspelet står där på stolen och skrattar ut dig.” Han kallade Iruain för ”bondgård” trots att där bara fanns hästar.

Davids berättelse löper parallellt med Baskiens och landar i den nationalism som uppstår ur det fascistiska förtrycket i Spanien. Betydelsen av att värna hemlandet och dess språk tar han med sig i flytten till ranchen Stoneham som han tar över efter sin morbror. Tillsammans med sina döttrar begraver han baskiska ord i tändsticksaskar för att de ska lära sig några av dem. När Joseba gräver upp en ask, efter Davids död, hittar han en benämning från ”det gamla språket” på fjäril – Mitxirrika. Han förklarar för Mary-Ann varför David använde baskiska, som hans fru och döttrar inte förstår, för att skriva sina memoarer:

”Att skriva på spanska eller på engelska skulle ha varit svårt för David”, sa jag. ”Vi är mycket få. Mindre än en miljon människor. Så fort en enda av oss överger språket får man en känsla av att han medverkar till dess utdöende.”

Det är en oemotståndlig berättelse om vänskap och kärlek. Men det är också en intressant skildring av hur tunn gränsen kan vara mellan kärleken till hembygden och politisk nationalism. Författaren tar som tur är ställning till vilka metoder som är rimliga i kampen för att försvara den egna ”nationen”, oavsett vilken sida man befinner sig på.

Något som jag länge har gått och varit avundsjuk på är barns alla pysselböcker. De har hur många olika pysselböcker som helst. Men några för vuxna har inte funnits. (Om man nu inte gör som jag och “råkar” låna sina småsyskons böcker)

När jag upptäckte att det skulle släppas en pysselbok för vuxna så kunde jag självklart inte motstå att införskaffa den.

Jag blev inte besviken, för denna bok innehåller nog nästan allt som barns pysselböcker har. Det är bara det att författaren har anpassat det för vuxna. Boken har frågesporter, klipp och klistra saker, korsord, drinkar, labyrinter och mycket mer.

Boken är alldeles perfekt att plocka fram under regniga dagar utomhus, eller på en filt utomhus i vårsolen. Pyssla själv eller gör det med någon du tycker om. Det senare alternativet rekommenderas varmt.

Hur som helst så rekommenderas denna pysselbok varmt och jag hoppas självklart att det kommer ett flertal uppföljare..

Om jag jobbade på förlag så skulle det ta mig ungefär fyra minuter att skriva en säljande baksidestext till den här boken. Den innehåller allt man kan önska sig av en riktigt bra deckare. En religiös sekt, en ung kvinna som hittas knivhuggen, bränd och bunden vid ett träd, ytterligare en ung kvinna som bara dagar senare hittas hängd i samma träd, visst låter det spännande? Lägg sedan till pedofilhärvor och en stenrik psykolog som arbetar som konsult åt polisen samtidigt som han finansierar en egen organisation som utreder barnpornografibrott. Det här borde ju kunna bli lyckat, inte sant? Tyvärr blir det inte så, alla spännande intrigdelar till trots.

Det här är tydligen den tredje kriminalromanen om psykologen Sander Mørk. Det skulle kunna vara en del av problemet. Här finns så många personer, bihistorier och spår att jag har svårt att förstå vilka som är viktiga. Kanske hade det varit enklare om jag läst de tidigare böckerna? Men det är inte hela problemet. Den stora stötestenen är språket. Jag vet inte om detta är en ovanligt klumpig översättning eller om Syvertsen helt enkelt skriver styltigt – men texten känns stelbent och obekväm från första sidan till sista.

Säga vad man vill om romaner skrivna av journalister, men de brukar ha ett gemensamt – bra flyt och tempo. Därför blir jag förvånad över att se att Sivertsen är journalist. Här saknas just det som jag brukar förknippa med journalistdeckare. Istället serveras jag en klumpig intrig och repliker som låter som om de kom från en skoluppsats.

I original heter boken Prikkedøden, något som i texten översätts med kittlingsdöden. Att man har bytt titel är förnuftigt, för även om prickedøden kanske är en välkänd lek i Norge, så har åtminstone inte jag hört talas om den. Sekten känns som en betydligt mer lockande titel. Tyvärr får den kristna utbrytarsekten väldigt lite utrymme i boken, eftersom det finns så många sidospår. När upplösningen väl kommer förstår jag den knappt. Den information jag fått tidigare ger inga ledtrådar och motivet känns taget ur luften. Kanske hade det varit enklare att tro på historien om människorna i boken hade fått ett större djup. Nu känns de mest som pappfigurer som flyttas runt och tillskrivs egenskaper av andra. Som läsare får jag nästan inga chanser att tro eller tycka något om personerna, än mindre förstå dem. Till slut tappar jag förstås intresset.

Det finns så många bra norska deckarförfattare att jag faktiskt inte förstår varför någon har brytt sig om att översätta det här.

Detta är den sista delen av Twilightböckerna och också den mest spännande. Alla de tidigare böckerna har lett mot den här uppslutningen.

Boken börjar med det lyckliga bröllopet mellan Bella och hennes Edward - vampyren. Det är inte ofta man får läsa om ett lyckligt par i kapitel efter kapitel, för det mesta tar ju sagan slut med “så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men en bok med 745 sidor om ett enbart lyckligt par går ju inte an och självklart händer något som gör att allt ställs mot sin spets. Den mest fruktade vampyrklanen av dem alla, Voltori, beger sig mot Bella och Edwards hem för att straffa dem för ett oförlåtligt brott. Och Voltoris är kända för att inte lyssna på några undanflykter. Jag kan inte berätta mer än så utan att avslöja för mycket, ni måste helt enkelt läsa själva.

Det var sorgligt att lägga ifrån sig boken när den sista sidan var slut. Jag rekomendera alla som kallar sig tjej att läsa de här böckerna. Nu börjar jakten på nästa bokserie som jag kan bli besatt i. Förra veckan lånade jag ut del två i serien till en vän, och i går ville hon låna del tre samtidigt som hon lånade ut del två till en annan vän. Böckerna är, precis som vampyrer, smittsamma.