När en ny roman av Siri Hustvedt landar på bokdiskarna är det en stor händelse. Sedan hennes förra roman, ”Vad jag älskade”, har det gått fem år och totalt har det blivit fyra romaner på sexton år. Men trots den sparsamma produktionen har hon lyckats uppnå en status som få författare, trots hyllrader med titlar, kommer i närheten av. I Sorgesång visar hon att hon förtjänar den positionen.
Det är en intrikat väv hon håller upp för läsaren, ett myller av historier som korsar och korsbefruktar varandra. Det som varit och det som är i skön förening. Romanen inleds med att berättaren, den nyskilde psykiatrikern Erik, och hans syster Inga går igenom kvarlåtenskapen efter sin faders död. I en låda hittar de ett mystiskt brev från Lisa, en person som varken de eller modern har något minne av. Brevet är kort och innehåller bara en uppmaning om att fadern ska hålla det löfte han en gång avgivit. Erik och Inga blir snart uppslukade av tanken på att de, genom Lisa och faderns övriga papper, kan hitta en väg in till hans mystiska nattvandringar och släktens historia.
I samma veva flyttar en jamaicansk kvinna, Miranda, med sin dotter, Eggy, in i bottenvåningen på Eriks hus och han blir blixtförälskad. Men kvinnan visar tidigt att hon endast vill ha en ytlig relation till honom. Det visar sig dock inte vara så lätt då barnets pappa, Jeff, fotograf och konstnär, drar in Erik i sitt personliga projekt, som balanserar på ett flertal tunna linor.
Med säker hand leder Hustvedt oss in i ett landskap som bara är toppen på ett berg. Utsikten är åt alla håll magnifik, men det som förundrar mest är känslan av att det vi står på är så stabilt. Trots att jag kastas mellan de olika historierna och tidsepokerna tappar hon aldrig bort mig. Hon skryter inte med sitt väldiga researcharbete utan låter det bara glida in i berättelsen. Filosofi, psykologi, neurovetenskap, litteratur, historia, konst; allt går in i och förstärker vartannat i hennes sökande efter människans kärna; det vi tror oss veta vad det är när vi säger far, du, eller jag.
För på olika sätt är människorna i romanen besatta av att finna de där definerande egenskaperna. Jeff, som med sin kamera är så uppslukad av sina fotografier att han inte märker att han driver allt längre bort från människorna runtomkring sig. Eriks patienter, som på olika sätt har råkat rasera en bärande vägg i sina liv och nu kämpar med att återuppbygga den. Men även vi som läsare dras in i projektet när vi försöker hitta romanens själva kärna. Och slutligen Erik själv i sitt sökande efter den döde fadern.
Fadern, som sedan sin ungdom fört dagbok. Om allt från uppväxten under den stora depressionen, till upplevelserna under andra världskriget och livet med minnena från bomberna som gjorde kratrar stora som källare runtomkring honom.
In i det sista var han en strukturerad man. Han samlade allt i lådor, även det som han inte kunde förklara. Vid ett tillfälle finner Erik och Inga en nyckelknippa, med etiketten ”okända nycklar”, i hans arbetsrum. Det är en bild som sedan återkommer som en underliggande ackordföljd genom boken. Med den antyder också Hustvedt var vi är på väg. Vi kommer inte att kunna öppna, eller ens hitta, alla de dörrar till jaget som vi skulle vilja. Men under sökandet kanske vi finner något annat, som vi inte letade efter.
Med sitt utsökt luftiga och spänstiga språk lyckas hon hålla de vetenskapliga diskussionerna och den spretande handlingen i en och samma hand. Det blir aldrig tråkigt, men heller aldrig banalt. Visst finns det en del att kritisera, framförallt att det är svårt att förstå vad som motiverar vissa av bipersonernas handlingar, och då tänker jag främst på en journalist som rotar i Ingas liv. Men det är bara anmärkningar i marginalen. I det stora hela är det en bok som jag lämnar med ett leende på läpparna och huvudet surrande av tankar som inte går att sammanfatta på ett annat sätt en genom en uppmaning: Läs boken.