bokbloggen.com

En helt vanlig lärarinna blir påkörd mitt på dagen i den mindre staden Villette. Ett ställe där alla känner alla. Vem vill skada lärarinnan som alltid har varit populär och alltid hjälpt sina elever och ungdomar i staden?
Ju mer undersökningsdomaren Martine Poirot gräver i fallet så upptäcks det ett flertal hemligheter, visste lärarinnan om dessa? Försökte hon skydda några?

Samtidigt som Martine Poirot undersöker fallet så blir hennes man, professorn, kontaktad av ett par byggnadsarbetare. De har ett hittat ett en stor massgrav på sin arbetsplats som innehåller både vuxna och barn. Hur har denna massgrav kunnat vara hemligt i så pass många år?

Som alltid med deckare så är det en hel del frågor som behöver svar, så är det även med denna deckare. Men jag tycker att Ingrid Hedström skriver på ett bra sätt och man är ständigt intresserad och “vill veta mer”. Många deckare tycker jag kan vara rätt sega och mest bara ordbajseri i väntan på mördaren. Men här så hålls som sagt var intresset uppe hela tiden och man vill verkligen veta svaren på alla frågorna.

Det som kan upplevas jobbigt är att det är väldigt många namn och relationer att hålla reda på, men författaren har varit snäll och lämnat en förteckning över alla personer och relationer i början av boken så att man kan gå tillbaka och kolla om man glömmer bort något.

Mitt slutgiltiga betyg av denna bok är att den helt klart är värd att läsas och är perfekt att ta med till stranden nu i sommar.

Llewelyn Moss råkar av en slump på flera döda män i ödemarken i västra Texas när han jagar antiloper. Det visar sig vara en knarkaffär som har gått snett, både pengar och heroin finns kvar. Moss faller för frestelsen och tar hand om pengarna, en portfölj full med stora sedlar. Vad han inte upptäcker är att väskan är försedd med sändare och ganska snart inser han att han är jagad av flera olika personer. Framför allt är den hänsynslöse psykopaten Chigurh efter honom. Den lokale sheriffen, Bell, försöker också hitta honom när han inser vilken situation Moss har försatt sig i. Bell följer i spåren efter Moss/Chigurh och bevittnar hur förödelsen sprider sig runt de två. Det är en våldsam historia som vevas upp.

McCarthy är en skicklig författare som skapar levande karaktärer och intressant prosa, men han är också en riktig dysterkvist. Precis som den utmärkta dystopin Vägen handlar No Country for Old Men om en värld i förfall, även om det ännu inte har kommit lika långt. Sheriffen Bell grubblar mycket kring mänsklighetens tillkortakommanden, ondska och ”det var bättre förr”.

Jag sa till en journalist här för en tid sen – en ung flicka, hon verkade trevlig. Hon försökte bara göra sitt jobb. Hon sa: Hur kommer det sig att du låtit våldet gå så långt i ditt county? Jag tyckte att det var en befogad fråga. Det kanske det var. Hur som helst sa jag till henne: Det börjar med att man struntar i om folk är ohövliga. Så fort folk slutar säga sir och ma´am, då är slutet nära. Det var vad jag sa till henne, jag sa: Det tränger ner i alla skikt. Du har väl hört talas om det? Alla skikt? Till sist råkar man ut för en så fullständig kollaps i affärsmoralen att det plötsligt sitter ett antal döda gubbar ute i öknen i sina fordon och vid det laget är det för sent.

Bell är uppgiven och känner att han slåss, både mot spöken och väderkvarnar. Nyckelordet är moral, vilket han anser är något som saknas i det land han lever i. Gud har abdikerat, Mammon styr och mänskligheten är förlorad. Han börjar ifrågasätta sitt yrkesval samtidigt som han mer och mer uppskattar stunderna med hustrun Loretta. Pessimismen blir lätt tröttsam och visserligen ställs många frågor kring världens tillstånd, men det ges inga positiva motbilder.

No Country for Old Men är troligen mer känd som bröderna Coens film, vilken har hyllats väldeliga. Boken motsvarade inte de förväntningarna som filmens rykte ger den. Det ges inte mycket utrymme för hopp utan läsaren lämnas hängande i luften.

De allra flesta känner nog till filmen 1408 med Samuel L. Jacksson som handlar om en författare som besöker hemsökta platser. Personligen så tycker jag att filmen var riktigt dålig, men att själva storyn var bra.

Oftast så brukar böcker vara bättre än filmen, så förhoppningen när jag köpte denna bok var att boken skulle vara betydligt bättre.

Däremot så visade det sig att filmen faktiskt bara är baserad på en novell vid namnet 1408, denna novell kan man finna i Stephen Kings novellsamling “Allt kan hända”.

Noveller har aldrig varit min grej, men jag pinade mig ändå igenom dem. Jag förväntade mig att bli något skrämd eller få lite kalla kårar, men berättelserna kändes mest tråkiga och platta och jag somnade nästan av tristess.

Till slut så kom jag till novellen 1408, och den var faktiskt bra. Jag fick inte riktigt de känslorna som jag ville ha, men jag kunde ändå leva mig in i berättelsen och bli lite skrämd. Novellen är bättre än filmen, men jag har fortfarande känslan att den skulle kunna vara så mycket bättre. Man skulle kunna fylla ut novellen med både mer detaljer och händelser utan att det skulle bli tråkigt.

Men nu är det som det är, novellen 1408 kan jag i alla fall rekommendera men resten av dem tyckte jag inte speciellt mycket om.

Världen lider inte direkt någon brist på deckarserier. Men behovet tycks vara nästan omättligt eftersom det fortsätter komma ut nya i en aldrig sinande ström. Det är få som väcker mitt intresse idag, men den här debuten är faktiskt inte alls illa. Själva intrigen är visserligen varken bättre eller sämre än genomsnittsdeckaren, det som ger den här boken något extra är huvudpersonen.

Arkeologen Ruth Galloway känns inte som en stereotyp. Hon är en lätt överviktig medelålders kvinna som lever ensam och är alldeles nöjd med det. Visserligen tycker hon att det är irriterande att vara så otränad att snabba promenader får henne att tappa andan – men hon ältar det inte. Här finns inget självtvivel eller någon längtan efter kärlek. Ruth trivs utmärkt i sin stuga vid saltängarna i Norfolk med bara katterna som sällskap. Hon saknar inget.

När hon var tillsammans med Peter fanns det bara en sak som retade henne mer än antydningar om eventuella ”bröllopsklockor”, och det var antydningar om hennes ”biologiska klocka”. När hon skaffade katterna frågade mamma rent ut om de var ”barnsurrogat”. ”Nej”, svarade Ruth utan att dra på munnen, ”de är kattungar. Om jag skaffade barn skulle de vara kattsurrogat.”

Ruth blir inblandad i utredningen av ett tio år gammalt kidnappningsfall när människoben hittas nära en tidigare utgrävningsplats. Polisen Harry Nelson tror att det kan vara kvarlevorna av den lilla Lucy Downey. Han har fel. Benen kommer visserligen från en ung flicka som verkar ha blivit bunden, men de är från bronsåldern. Kanske har hon blivit offrad? Ruths kunskaper om hedniska riter gör att Harry Nelson bestämmer sig för att visa Ruth de brev han fått regelbundet under åren sedan flickan kidnappats. Brev som är fullspäckade av historiska referenser och som talar om flickan som den fulländade offergåvan.

De förrädiska saltängarna är en dramatisk fond till berättelsen. En gräns mellan hav och land som snabbt kan förvandlas till en livsfarlig plats när tidvattnet vänder. Men både intrig och miljö är bisaker i den här boken. Det som gör att jag kan tänka mig att läsa även nästa bok i serien är huvudpersonen. Med en sådan debut, kan det här bli riktigt bra.

Christy Kennedy är kriminalinspektör och återhämtar sig efter en skada i tjänsten. Under rehabiliteringen får han åta sig fall som inte är så betungande. Ett sådant är John Rileys försvinnande. Familjen Riley är omskakad av att den trygge familjefadern är plötsligt spårlöst försvunnen. Ett stöd både för familjen och Kennedys utredning blir prästen Vincent O´Connor. Efter en tid hittas Harry Ford, en nära vän till O´Connor, mördad på en kyrkogård. Spåren i Kennedys mordutredning, som nu får gå före Riley-fallet, går i cirklar runt kretsen kring ”de fyra musketörerna” - O´Connor, Ford, deras gemensamma kärlek från ungdomen, Alice och hennes bror Neil.

Kennedy är en ganska sympatisk, eftertänksam person som gillar människor och framstår som en skicklig polis. Han filosoferar en hel del och beskrivs som motsatsen till den stereotypa mordutredaren. Nu är väl inte skillnaderna så stora, han dricker te istället för whiskey och är visserligen inte frånskild men har problem att få sin relation med journalisten ann rea att fungera. Charles skildrar dessutom en ganska trovärdig polisutredning, där Kennedy mer letar fakta än försöker spekulera sig till mördarens identitet, vilket gör Sötvatten till en intressant och småtrevlig deckare. Istället för gissningar kring sitt fall grubblar Kennedy en del över sådant som han ser och upplever:

Varför måste vissa möta ond bråd död, medan somliga lever ett långt stillsamt liv och sedan får dö i sömnen helt utan svårigheter? Är det kanske så att döden mest är en sak för de som blir kvar än för den som drabbas? Döden blir en väckarklocka för de efterlevande – maken, frun, fadern, modern, barnen, vännerna, kollegorna, älskarinnan, älskaren. Du ställs inför fakta – din egen möjliga död. Det brukar också betyda mer omtanke om andra och en vilja att ordna upp saker och ting i sitt liv till det bästa.

Det är en avspänd pusseldeckare av känt brittiskt märke som utgör trevlig läsning. Bland annat blandar den förre musikagenten Charles in lite musikreferenser i texten som extra krydda. Det blir aldrig ”olidligt spännande” men man dras in i historien ganska effektivt. När pusslet ska lösas på slutet blir det kanske lite för fantasifullt när mordet klaras upp. Sättet som Ford har mördats känns inte helt trovärdigt. Dessutom tycker jag att det är lite tråkigt när så många pusselbitar i en deckare presenteras först i lösningen av fallet. Att bevis och motiv pekar åt olika håll under bokens gång är helt i sin ordning, men lite mer vill man ha som läsare för att ha en chans att kunna säga: ”Det var som jag trodde!”

När Jessica är barn flyttar hon runt mycket med sin mamma som lever ett stormigt liv med missbruk och olika män som har dåligt inflytande över familjen. Tidigt lär sig Jessica att leva med besvikelser och en dålig självkänsla. Socialtjänsten är ständigt närvarande, men kanske inte alltid till barnens bästa. Så småningom splittras syskonskaran hos olika fosterfamiljer och situationen förbättras på sätt och vis. Hela tiden får Jessica brottas med känslan av att inte riktigt höra till och kämpa mot förutfattade meningar om dottern till en missbrukande mamma. Någon gång i tonåren bestämmer hon sig för att hon inte ska gå i mammans fotspår som många förväntar sig.

Jessica Andersson är en framgångsrik och folkkär popstjärna. Tillsammans med författaren Lena Katarina Swanberg har hon skrivit historien om sitt liv. Enligt Jessica Andersson själv vill hon ta kontroll över sin egen bakgrund innan någon annan gör det. Hennes uppväxt med missbrukande föräldrar och en problematisk uppväxt har hon mörkat fram tills nu.

Boken behandlar förutom uppväxten också Jessicas framgångar som artist och svårigheterna med att kombinera karriären med familjelivet. Segern i melodifestivalen och andra händelser i hennes mer offentliga liv beskrivs utifrån hennes egna upplevelser. Det görs ofta i relation till den bakgrund hon har och till det privata livet. Många gånger känns det nästan lite väl utlämnande. Det är naturligtvis författarens val och i skildringar av detta slag kan det säkert vara svårt att inte säga hela sanningen och inget förtiga.

Syftet med boken är att berätta en egen historia och kanske ge hopp åt dem som befinner sig en liknande situation. Som sådan funkar den bra. Det är tydligt att det är en historia utifrån Jessica Anderssons egna perspektiv, vilket också uttryckligen påpekas. Ibland skulle man som läsare vilja veta lite mer om hur t.ex. socialtjänstens handläggare och fosterföräldrar ser på det som beskrivs. Det hade blivit en mer intressant bok, fast med ett syfte som hade varit ett annat. Dessutom känns det lite problematiskt ibland när andra personer i omgivningen lämnas ut, utan möjlighet att förklara eller försvara sitt handlande.

Detta är en intressant bok för sitt innehåll, med starka berättelser om händelser i Jessica Anderssons liv. Tyvärr är den inte särskilt välskriven, vilket hade varit lätt att bortse ifrån ifall den hade varit skriven enbart av Jessica själv som inte är författare i första hand. Nu finns en medförfattare som, vad jag har förstått, har skrivit boken utifrån intervjuer. Hon borde kunnat bearbetat denna intressanta livshistoria till något med mer struktur i. Det staplas händelser på varandra som ibland avslutas abrupt och man kastas vidare till nästa minne. Förutom denna reservation är det en läsvärd bok och genom att köpa den stödjer man dessutom Rädda Barnen.

Den assisterande stadsläkaren i Uppsala, Stig Ekeberg, har fått den något tvivelaktiga uppgiften att ha uppsikt över stadens prostituerade. Tillsammans med polis patrullerar han stadens gator nattetid och en gång i veckan tar han emot dessa ”offentliga” kvinnor för ”besiktning”. En dag vädjar en ung kvinna som nyss kommit till staden, Sara Kristina Olofsdotter, om hans hjälp.

Mötet med kvinnan som får hjälp med en av bieffekterna med att försörja sig som prostituerad, blir början till en svår period för Ekeberg. Han märker hur känsligt det är att associeras med dessa tabubelagda ting som dessutom är olagliga. Ryktena går och en tystnad fortplantar sig kring honom både i läkarkretsar och i relationen till hans hustru. Larsmo har skickligt beskrivit svårigheten med dessa tabun genom att inte alltid skriva rent ut vad karaktärerna ser och upplever. Det ger en känsla hos läsaren som blir tydligare än om allt hade redovisats i detalj.

Sara Kristina får flera gånger ta tag i sitt liv för att leva upp till sin devis: Jag vill inte tjäna. På samma sätt tvingas också Ekeberg hitta nya vägar för att återupprätta sitt renommé som läkare och sin roll som familjefar. Möjligen hittar han kraft i bekantskapen med den unga kvinna som han själv räddar.

Berättelsen skildrar ett Sverige i slutet av 1800-talet som inte liknar dagens. Synen på sexualitet är en annan. Klasskillnaderna är påtagliga och den starkes rätt mot den svage kan ta otäcka uttryck. Behandlingen av kvinnorna är praktisk från myndigheternas sida och mycket nedlåtande från de som utnyttjar deras tjänster. Ekeberg sätts på prov som läkare när han måste välja mellan att följa lagen och sitt samvete. Det är en stark historia om samhällets skuggsida och mänsklig moral.

När en ny roman av Siri Hustvedt landar på bokdiskarna är det en stor händelse. Sedan hennes förra roman, ”Vad jag älskade”, har det gått fem år och totalt har det blivit fyra romaner på sexton år. Men trots den sparsamma produktionen har hon lyckats uppnå en status som få författare, trots hyllrader med titlar, kommer i närheten av. I Sorgesång visar hon att hon förtjänar den positionen.

Det är en intrikat väv hon håller upp för läsaren, ett myller av historier som korsar och korsbefruktar varandra. Det som varit och det som är i skön förening. Romanen inleds med att berättaren, den nyskilde psykiatrikern Erik, och hans syster Inga går igenom kvarlåtenskapen efter sin faders död. I en låda hittar de ett mystiskt brev från Lisa, en person som varken de eller modern har något minne av. Brevet är kort och innehåller bara en uppmaning om att fadern ska hålla det löfte han en gång avgivit. Erik och Inga blir snart uppslukade av tanken på att de, genom Lisa och faderns övriga papper, kan hitta en väg in till hans mystiska nattvandringar och släktens historia.
I samma veva flyttar en jamaicansk kvinna, Miranda, med sin dotter, Eggy, in i bottenvåningen på Eriks hus och han blir blixtförälskad. Men kvinnan visar tidigt att hon endast vill ha en ytlig relation till honom. Det visar sig dock inte vara så lätt då barnets pappa, Jeff, fotograf och konstnär, drar in Erik i sitt personliga projekt, som balanserar på ett flertal tunna linor.

Med säker hand leder Hustvedt oss in i ett landskap som bara är toppen på ett berg. Utsikten är åt alla håll magnifik, men det som förundrar mest är känslan av att det vi står på är så stabilt. Trots att jag kastas mellan de olika historierna och tidsepokerna tappar hon aldrig bort mig. Hon skryter inte med sitt väldiga researcharbete utan låter det bara glida in i berättelsen. Filosofi, psykologi, neurovetenskap, litteratur, historia, konst; allt går in i och förstärker vartannat i hennes sökande efter människans kärna; det vi tror oss veta vad det är när vi säger far, du, eller jag.

För på olika sätt är människorna i romanen besatta av att finna de där definerande egenskaperna. Jeff, som med sin kamera är så uppslukad av sina fotografier att han inte märker att han driver allt längre bort från människorna runtomkring sig. Eriks patienter, som på olika sätt har råkat rasera en bärande vägg i sina liv och nu kämpar med att återuppbygga den. Men även vi som läsare dras in i projektet när vi försöker hitta romanens själva kärna. Och slutligen Erik själv i sitt sökande efter den döde fadern.

Fadern, som sedan sin ungdom fört dagbok. Om allt från uppväxten under den stora depressionen, till upplevelserna under andra världskriget och livet med minnena från bomberna som gjorde kratrar stora som källare runtomkring honom.
In i det sista var han en strukturerad man. Han samlade allt i lådor, även det som han inte kunde förklara. Vid ett tillfälle finner Erik och Inga en nyckelknippa, med etiketten ”okända nycklar”, i hans arbetsrum. Det är en bild som sedan återkommer som en underliggande ackordföljd genom boken. Med den antyder också Hustvedt var vi är på väg. Vi kommer inte att kunna öppna, eller ens hitta, alla de dörrar till jaget som vi skulle vilja. Men under sökandet kanske vi finner något annat, som vi inte letade efter.

Med sitt utsökt luftiga och spänstiga språk lyckas hon hålla de vetenskapliga diskussionerna och den spretande handlingen i en och samma hand. Det blir aldrig tråkigt, men heller aldrig banalt. Visst finns det en del att kritisera, framförallt att det är svårt att förstå vad som motiverar vissa av bipersonernas handlingar, och då tänker jag främst på en journalist som rotar i Ingas liv. Men det är bara anmärkningar i marginalen. I det stora hela är det en bok som jag lämnar med ett leende på läpparna och huvudet surrande av tankar som inte går att sammanfatta på ett annat sätt en genom en uppmaning: Läs boken.

År 1973 så vaknade Uruguays invånare av militärsstövlarnas ljud. Landets parlament hade upplösts, och deras land som en gång hade varit ett väl utbyggt välfärdsamhälle och demokrati hade nu blivit en regelrätt diktatur.

Den inhemska statsgerillan Tupamaros var mer eller mindre nedkämpad. Befolkningen fick se sina egna tonåringar fängslas och torteras i fängelset för deras åsikter och medlemskap i Tupamaros. Nästan alla i landet fick se hur deras liv förändrades och en av dem var Ana Luisa Valdés.

Ana Luisa Valdés fängslades av diktaturen på grund av sina åsikter, och sitt medlemskap hos Tupamaros. I boken så berättar hon om hur hon och hennes medfångar blev torterade, hur deras rutiner kunde ändras stup i kvarten, eller hur de blev kastade i isoleringscell där de inte fick vara stilla utan var tvungna att gå runt i rummet. Hon berättar även om hur det var för hennes föräldrar och släkt, hur de gick från att vara överklass och snobbar - till att ha ett barn i fängelse som de var tvungna att tvätta och lämna mat åt.

Även fast boken i sig har en story som är spännande och intressant, och självklart är något som måste berättas. Man ska aldrig glömma bort sånt här, det får inte glömmas bort. Men även fast det har en bra story så faller boken platt, den är så fruktansvärt tråkig och man lider varje blad man läser. Man lider inte för att man tycker hemskt synd om dem, utan för att boken är så tråkig. (Självklart är det synd om dem, men jag hoppas ni förstår hur jag menar ändå)

Om man vill läsa en bok om när Uruguays parlament föll 1973, och hur det var för fångarna så läs denna bok. Annars så kan du lika gärna stå över och läsa en bättre bok….

Kleopatra VII regerade över det ptolemeiska riket i Egypten strax innan Jesu födelse. Hon är en av de allra mest kända historiska personerna och ändå vet man egentligen inte så mycket om henne. Förstahandskällorna till drottning Kleopatra är få och det kan ibland vara lite frustrerande att läsa en biografi utifrån de förutsättningarna. ”Men hur var det egentligen” funderar man ofta när olika utsagor, förklaringar och tolkningar presenteras som skulle kunna beskriva en händelse för drygt 2000 år sedan.

Den som förväntar sig en komplett biografi över Kleopatras liv blir besviken om man läser denna bok av den enkla anledningen att det inte går att skriva en sådan. Av hennes barndom finns nästan inga säkra fakta alls och det vi vet om resten av hennes liv har framför allt nedtecknats av romerska politiker och historiker, dvs. många av de som såg henne som Roms fiende. Mycket av boken handlar också om romerska rikets historia snarare än om huvudpersonen. Julius Caesars maktövertagande och maktkampen mellan Octavianus och Marcus Antonius är utförligt beskrivna och det är verkligen inte ovidkommande eftersom Kleopatra är en central gestalt i dessa historiska skeenden. Ändå känns det ibland som om berättelsen om Kleopatra hamnar i bakgrunden av den romerska historien.

Det går att dra paralleller till en annan nyligen utkommen biografi om en person som levde nästan samtida med Kleopatra. Precis som i Jonas Gardells Om Jesus försöker Klynne skilja på den historiska Kleopatra och den föreställning om henne som eftervärlden har skapat. Bilden av Kleopatra har naturligtvis tecknats av samtidens ögon och hon har tillförts egenskaper som troligen inte har med den historiska personen att göra.

Bokens stora behållning om man inte är så intresserad av romersk politik är diskussionerna kring eviga frågor om kärlek, makt och könsroller. Vad handlade t.ex. Kleopatras relationer med Julius Caesar och Marcus Antonius om, kärlek eller politisk strategi? Nidbilderna av Kleopatra som sprids i Rom under och efter hennes liv visar också hur synen på kvinnor i maktposition kan ses som extra hotfullt. En kvinna som ledare utmanade den romerska patriarkala samhällsbyggnaden. När hon inledde relationer med de romerska ledarna blev hon ”den egyptiska skökan” som förledde de romerska männen till otrohet mot Rom och sina fruar. När hon dessutom födde potentiella arvtagare till Roms mäktigaste män blev det än mer politiskt viktigt att svartmåla henne.

Även om man som läsare inte får en fullständig bild av Kleopatras liv så tjänar boken som en bra beskrivning av hur historiker försöker hitta den verkliga personen bakom alla berättelser.