bokbloggen.com

Julia återvänder till barndomshemmet i Norrland för att fira jul. Under de få dagarna hon orkar stanna minns hon hur det var att flytta dit när hon var 10 år och att inte ha några vänner. Hon blir mobbad och utfryst, och livet blir inte lättare under högstadiet eller gymnasiet heller. Ibland tar hon bussen till grannstaden där barndomsvännen Leo bor. Annars är Julia hemma hos föräldrarna varenda kväll under hela uppväxten. Ingenting händer. Hon känner ingenting. Hon blir kär i en tjej i klassen och känner för första gången blåsten mot sitt ansikte. I övrigt – så händer ingenting. Julia tycker bara synd om sig själv och väntar på att livet ska börja. Först när hon flyttar hemifrån verkar hon få nya vänner och ett liv hon trivs med.

-Du säger inte så mycket du. Det är väl en sån ålder. En tänkarålder.
Mamma ler för sig själv, gräver i handsfacket, håller fram ett tuggummipaket och häller två i min hand. Jag stoppar dem i munnen. Allt är som det ska, tänker jag. Men varje dag är outhärdlig.
Vi åker genom stan och jag känner igen hus och äffärer och korsningar. Men ändå är det som att jag åker genom en främmande stad för jag vet inte hur saker hänger ihop och vad som ska komma upp härnäst.

Det känns som om Julia tycker synd om sig själv utan någon uppenbar anledning. Hon har en snäll familj och en egen häst. Om hon vill att något ska hända känns det som om hon faktiskt skulle kunna ordna det. Därför har jag svårt att sympatisera med henne. Boken har en träffande titel, för när jag läst den sista sidan känner jag inte att jag har berörts av Julias historia det minsta. Och ingenting har hänt.