bokbloggen.com

Julia återvänder till barndomshemmet i Norrland för att fira jul. Under de få dagarna hon orkar stanna minns hon hur det var att flytta dit när hon var 10 år och att inte ha några vänner. Hon blir mobbad och utfryst, och livet blir inte lättare under högstadiet eller gymnasiet heller. Ibland tar hon bussen till grannstaden där barndomsvännen Leo bor. Annars är Julia hemma hos föräldrarna varenda kväll under hela uppväxten. Ingenting händer. Hon känner ingenting. Hon blir kär i en tjej i klassen och känner för första gången blåsten mot sitt ansikte. I övrigt – så händer ingenting. Julia tycker bara synd om sig själv och väntar på att livet ska börja. Först när hon flyttar hemifrån verkar hon få nya vänner och ett liv hon trivs med.

-Du säger inte så mycket du. Det är väl en sån ålder. En tänkarålder.
Mamma ler för sig själv, gräver i handsfacket, håller fram ett tuggummipaket och häller två i min hand. Jag stoppar dem i munnen. Allt är som det ska, tänker jag. Men varje dag är outhärdlig.
Vi åker genom stan och jag känner igen hus och äffärer och korsningar. Men ändå är det som att jag åker genom en främmande stad för jag vet inte hur saker hänger ihop och vad som ska komma upp härnäst.

Det känns som om Julia tycker synd om sig själv utan någon uppenbar anledning. Hon har en snäll familj och en egen häst. Om hon vill att något ska hända känns det som om hon faktiskt skulle kunna ordna det. Därför har jag svårt att sympatisera med henne. Boken har en träffande titel, för när jag läst den sista sidan känner jag inte att jag har berörts av Julias historia det minsta. Och ingenting har hänt.

En enkel med effektiv liten episod inleder Benjamin Stengårds samling serienoveller, en av de böcker jag med störst spänning har sett fram emot under våren. En pojkes tvillingbror åker in på sjukhus och när han äntligen kommer hem är han helt förändrad. Stengårds skräck drar åt det groteska och det märks redan i denna första episod, men till skillnad från den splatterestetik där dekonstruktionen av kroppen har ett egenvärde förstår man omedelbart att det är något annat som här är i upplösning. Det är jaget och den subjektiva verkligheten som är på väg att smälta.

Som i berättelsen ”Gestalt” där ett vid första anblicken fint förhållande visar sig dölja en spricka i fasaden. Under en sömnlös natt pratar paret om tillvarons tyngd, när kvinnan utan förklaring börjar göra obehagliga grimaser och ljud. Märkligt nog blir mannen inte förvånad utan påpekar ”Nej, det där är helt fel. Så där skulle du aldrig göra.” Vi börjar ana att hon mittemot är ett manifesterat minne som mannen varken kan släppa eller hålla fast vid i sin fulla form.

Alienation och ensamhet genomsyrar boken och presenteras i sin mest förödande form i ”Beläte”. En psykiskt sjuk man med grav social fobi bestämmer sig för att sluta ta sina mediciner från en dag till en annan. Istället skapar han en liten lerfigur att prata med. I takt med att kemikalierna släpper sitt grepp tar den lille terapeuten över och låter allt värre sidor ur mannens undermedvetna komma fram. Små detaljer höjer känslan av realism och ger intrycket av att författaren – som döpt huvudpersonen efter sig själv – har kännedom om den tillvaro han skildrar. Dessvärre går berättelsen mot ett något för pompöst och inte helt originellt slut.

Då kommer Stengårds begåvning till sin fulla rätt i ”Rede”. Ett par presenterar sitt helylleliv som vore de med i ett livsstilsprogram. Deras gemytliga lägenheten blir dock för läsaren allt mer bunkerlik när det framgår att paret lider av en närmast paranoid rädsla för det som finns utanför. Precis som i ”Beläte” visar författaren hur den som vänder världen ryggen snart bara har sin egen verklighet att utgå från. Den absurda humor som skymtar fram här och var når sin höjdpunkt i illustrationerna av hur paret så att säga har blivit en del av lägenheten och i ett närmast genialt grepp av metaberättande frågar de sig plötsligt vem det är de presenterar lägenheten för. Det finns ju ingen annan där. Stengård visar hur drömmen om 15 minuter i rampljuset har skapat ett samhälle där gränsen mellan allmänt och privat har kollapsat, där vi inte kan ta två steg utan att tänka på publiken och där vi är våra egna fångvaktare – ensammare än vi någonsin har varit.