bokbloggen.com

Vad betyder det egentligen att bli kränkt? Har man blivit kränkt först när man blivit utsatt för ren tortyr, eller räcker det med att chefen inte hälsar på morgonen? Att det har skett en betydelseglidning för ordet kränkt är ganska klart, men vad innebär det i praktiken? Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, har mycket att säga om svenskarnas förmåga att känna sig kränkta. Tidigare har han skrivit den mycket omdebatterade boken I trygghetsnarkomanernas land, nu följer han upp den med en bok om hur vi blir allt mer lättkränkta och hur tacksamt det är att ikläda sig en roll som offer.

Ämnet är intressant, men det är inte helt enkelt att ta till sig innehållet. Inte för att det är komplicerat eller krångligt skrivet. Men Eberhard är ganska provocerande med sitt totala underkännande av det omhändertagande samhället. Vi är för trygga. Vi har det för bra. Vi är så överbeskyddade och kontrollerade av pappa staten att vi inte längre kan hantera motgångar. Psykoterapi är dåligt. Jantelagen styr landet. Eberhard svingar högt och lågt mot allt han inte gillar. Håller man då inte med honom så är det svårt att hålla fokus på de intressanta aspekter han faktiskt tar upp. För här är det tvärsäkert, minst sagt.

Vi tar ingen skit. Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna för att vi brutit nyckelbenet eller för att vi snortat kokain en kväll förra veckan. Vi tar ingen skit för vi har rätten att bli vad vi vill. Alldeles oavsett om vi har kämpat för det eller inte. Alldeles oavsett om vi har förmågan eller inte. Vi ser på vår omvärld och tycker synd om oss själva för att alla inte förstår vår storhet. Vi ser på vår stat och kräver att bli omhändertagna.

David Eberhard själv är kanske varken lättkränkt eller långsint – men oj vad han ältar. Att han är övertygad om att vi mår sämre ju bättre vi får det, har jag förstått redan efter ett par kapitel. När han sedan upprepar detta gång på gång blir jag bara irriterad. Jag har redan fattat att du tycker det, tack.

Lite hårdare redigering hade gjort underverk för den här boken. För visst finns det poänger i det han säger. Problemet är bara att det går rundgång i hans argumentering. Visst finns det människor som utnyttjar systemet och förvandlas till rättshaverister för missöden som ingen annan uppfattar som kränkande – men är det ett jättestort problem? Att Folkhälsoinstitutet har fått fram uppgifter på att tjugofem procent av befolkningen anser sig ha blivit kränkta någon gång, betyder det verkligen att de frivilligt tar på sig en offerroll och kräver att samhället ska göra något åt saken? Eller har de bara anammat kvällstidningarnas användning av ordet och använder det som en synonym till förolämpad och skitsur? Jag är övertygad om att den som hävdar att hon känner sig kränkt när någon tränger sig före i en kö, inte alls lägger samma betydelse i ordet som Eberhard.

Trots invändningarna är boken ganska underhållande. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med författaren för att få sig en och annan tankeställare.

Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus existentialistiska standardverk har hyllats av så gott som samtliga skribenter de senaste dagarna. Det har hetat att den är lakonisk och därmed trogen originalet, mer så än Sigfrid Lindströms sextio år gamla översättning som varit den förekommande fram tills nu. För mig, som bekantar mig med Främlingen och Camus författarskap för första gången, och som av nödvändiga skäl inte läser omdömena förrän efter att jag bildat mig en egen uppfattning av boken, blir reaktionerna något problematiska. Jag har nämligen uppfattat Stolpes språk som torftigt och än värre, saknande flyt.

Stolpe skalar av. Och skalar av. Och skalar av. Kvar finns stycken som ”Hemmet ligger två kilometer från byn. Jag gick till fots. Jag ville se mamma genast. Men portvakten sa att jag måste träffa föreståndaren. Han var upptagen så jag väntade en stund.” Som av en slump snubblar jag över Lindströms översättning – den som nu kritiseras för att vara gammalmodig och alltför högstämd – dagen innan jag ska sätta mig och sammanfatta mitt omdöme. Skillnaden är utan tvekan stor. Hos denne heter det till exempel:

”Just då, vid gränsen mellan natt och dag, började fabriksvisslorna att ljuda. De angav arbetets början för en mängd människor som nu var mig likgiltiga för alltid.”

Stolpe skriver istället:

”Just i det ögonblicket, när natten led mot sitt slut, vrålade sirenerna. De markerade starter för en värld som nu var mig likgiltig för alltid.”

Lindström är konsekvent mer målande, mer specifik, jobbar mer med rytmen och har en förkärlek för allitterationer. Så heter till exempel en av textens nyckelfraser ”världens vänliga likgiltighet” hos honom, men ”världens ömma likgiltighet” hos Stolpe. I en mindre släng av mani känner jag mig tvingad att leta upp originaltexten. Min franska är begränsad, men tillräcklig för att förstå att ”la tendre indifférence du monde” hamnar betydligt närmare den senares version. Lindström har istället valt form framför innehåll.

Stolpe har alltså skalat av i relation till Lindström, men inte till originaltexten, som i sin känslolösa ordknapphet speglar huvudpersonens karaktär, hans likgiltiga syn på tillvaron. Rent instinktivt känner jag dock, när jag läser vissa stycken på franska, att Camus text är fåordig av nödvändighet, medan Stolpes översättning är det av tvång. Å andra sidan är min egen franska – uttryckt med välvilja – tämligen lakonisk.

Tom Malmquist, hockeyspelaren som blev författare, har kommit ut med sin andra diktsamling. Den första, Sudden death, fick motta fina recensioner. I Fadersmjölken ligger fokus på hur man som far för vidare känslor, åskådningar, upplevelser med mera till sina barn. Relationen man har till sin far eller till sitt barn skildras med ögonblicksbilder och i metaforer. Malmquist står för en modern manlighet där invanda roller kan förändras och mönster brytas, om man vill.

Detta är ingen recension av Fadersmjölken, det skulle inte vara rättvist mot författaren eller mot de som läser poesi. Jag har alltid haft svårt för poesi. Oftast säger det mig inte särskilt mycket, även om jag bryter ner texten och förstår innebörden. Så är det säkert för många andra också och de allra flesta tänker nog inte på det. Som litteraturintresserad känns det ändå som en brist i mitt läsande att inte kunna ta till mig denna form av skriven text. Att jag valde just denna bok beror på att jag har läst krönikor av Malmquist som jag har gillat och hört kloka inlägg i något debattprogram. I förhoppningen att jag också skulle tycka om hans diktande läste jag hans poetiska alster. Jag läser och läser om. Jag läser högt för mig själv och för andra. Men tyvärr, det hjälper inte. Det är märkligt för jag tycker om språk, målande beskrivningar, ordens form och ljud. Dikter blir dock något som jag sällan kan fånga utan det blir ord som staplas på varandra.

Ordrikheten i Fadersmjölken imponerar, ibland känns det som om Svenska Akademins ordlista sköljer över en. Det sprängs också in klassiska litterära referenser i dikterna från stora författare som har berört samma frågor som Malmquist gör. Naturligtvis är detta bra poesi, så långt är jag med. Ibland hittar jag strofer som också ger mig något. Kanske är det så att diktning är så personligt att man behöver vara på samma våglängd som författaren för att kunna ta till sig det till fullo? Skam den som ger sig, jag får fortsätta pröva mig fram. Jag antar att för att uppskatta poesi, liksom andra konstformer, krävs det att man tränar.

Av alla de människor i världen som jag inte känner, så är Alex Schulman nog den person jag vet mest om. Jag har följt hans blogg i flera år och den är numera en av de sidor jag först går in på när jag öppnar datorn. Problemet med bloggen är att jag aldrig får nog av att läsa hans texter och veta vad som händer i hans liv. Jag läser hans krönikor i Aftonbladet och började läsa hans brors och (numera ex-)frus blogg. Därför blev jag otroligt glad när Alex började skriva på en bok om sin pappa. Jag tänkte att nu äntligen kan jag få läsa något som inte tar slut redan efter några minuter. När boken äntligen kom ut varade den verkligen längre än några minuter. Men tyvärr inte längre än en semesterdag.
 
Jag tycker att Alex skrivande blivit allt bättre de senaste åren. Han var redan bra i sina “Godmorgon”inlägg i den första bloggen. Hans krönikor blir bara finare för varje vecka. Men att skriva en bok är ju en helt annan sak, så jag var beredd på att bli besviken. Det blev jag inte. Boken övertäffade alla mina höga förväntningar. En hel bok av Alex underbara sätt att skriva och fantastiska kärlek till sin familj, och min lycka var gjord.

En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: “Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sedan, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvugna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.

 
Allan Schulman var 57 år då hans andra son Alex föddes. Alex märkte redan som liten att hans pappa inte orkade busa med honom så som hans kompisars pappor gjorde. Med åren blev Allan allt tröttare och det blev barnen som fick ta hand om sin pappa mer än tvärtom. När Allan var 84 år och Alex 27 gick Allan bort. Alex valde att inte bryta ihop av sorg och lät bli att tänka på sin pappa. Fem år senare gick det inte längre. Alex återvänder till torpet där familjen firat somrarna under hans barndom, och han minns allt som varit och börjar bearbeta sorgen. Detta är en bok full av kärlek, ett underbart porträtt av kärleken mellan en son och hans far. Men det finns också många roliga historier.

Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är arton år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa “ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker “MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: “Om du ser lite mjölk på vägen behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.

 
I Alex och hans brors Calles bloggar är det bland svårt att hänga med vad som är sant och när de bara överdriver. Ibland får man reda på sanningen långt senare, eller inte alls. Därför känns hela boken, för mig, som en barndomsminne som ibland kan vara svårt att lita på. Jag vet till exempel att Alex tog körkort bara för någon vecka sedan, ändå kör han själv till torpet i början av boken.
 Jag känner mig lite som en stalker som vet så mycket om den här familjen, och bara vill ha mer.
 
Ännu en gång har Alex lämnat mig så att jag längtar efter mer. Jag längtar redan efter nästa bok och hoppas att den blir dubbelt så lång!

Tiden runt sitt bröllop ska vara den absolut lyckligaste. Så är det även för Michael Harrisson. Han ska gifta sig med sina drömmars tjej, han har ett företag som blomstrar och flera bra vänner. Allt är precis som det ska vara ändra fram tills det är dags för svensexan.

Michael Harrisson är känd för sin dåliga humor och för de spratt han spelar sina vänner. Hans vänner har nu fått nog och tycker att svensexan är den perfekta stunden för att utkräva sin hämnd. De super ner Michael genom en pubrunda så att han knappt vet vad som är upp och vad som är ner. Vännerna tror att de har kommit på det mest ultimata skämtet och hämnden. De har lånat en kista, som de lurar ner Michael i och begraver honom i den mitt ute i ingenstans. Han blir lämnad med en flaska whisky, en porrtidning samt en walkie talkie. Vännerna lämnar honom i kistan under jorden för att åka iväg och göra ännu en pubrunda i en timme eller två tills de tänkt återvända och gräva upp Michael.

Men något går fruktansvärt fel och Michael får höra genom Walkie Talkien hur hans vänner kraschar med bilen och allt blir helt tyst…

Boken är fruktansvärt spännande och författaren håller en i ett hårt grepp under hela boken. Varenda liten ledig stund man har försöker man läsa för att få reda på hur det ska sluta. Så fort man tror att man har listat ut något och att allt har ordnat sig så händer det något nytt. Jag tycker boken är ett mindre mästerverk som lyckas hålla en på halstret ända till slutet. Den är helt klart värd att läsa.

När den schizofrene sexåringen Jason hittas drunknad i en damm nära familjens hus vägrar hans mamma Diana att acceptera att det är en olycka. Hon är övertygad om att han har blivit mördad. Problemet är att hon inte har några bevis för att det är så. Polisen har konstaterat att det rör sig om en olyckshändelse och någon fortsatt utredning av fallet är inte aktuell. Hon inleder sina egna efterforskningar som med tiden blir allt mer bisarra. Hon separerar från sin man Mark, Jasons pappa, säljer huset och alla sina ägodelar och flyttar in i en liten lägenhet där hon vägrar att släppa in någon. Hon tillbringar sina dagar på biblioteket och börjar snart sända fax och mejl till sin bror Dave som får allt svårare att värja sig från insikten om att Diana inte längre fungerar rationellt.

Det här är en riktigt skickligt konstruerad historia som berättas i flera plan. Som läsare är man hela tiden medveten om något har hänt, men vad som har skett blir bara mer oklart ju längre man kommer i boken. Perspektivet skiftar från tredje person till det mer ovanliga andra person när Dave återberättar historien för polisen Petrie.

Du anar att han nu kommer att börja paddla frenetiskt in mot stranden för att komma upp på säker mark.
Och du har rätt. Det gör han.
”Men det kan inte bara vara ni som började bli rädd för Diana”, säger han .
Han menar Mark, och det faktum att du redan hade blivit hänvisad till Stewart Grace. Detta är det solida fundamentet Petrie förlitar sig på, den bergfasta grunden i det här fallet. Eller är det fallen? Han har flera dödsfall att förklara, kanske mord att lösa. Men hur många? Ett? Två? Tre? Fyra?
”Nej, det var inte bara jag”, medger du.

De meddelanden Diana skickar till sin bror visar sådana saker som Cheddarmannen. Ett fossilerat skelett som visar tecken på att mannen blivit uppäten av andra människor. Diana verkar finna ledtrådar till det som hänt hennes son i gamla mordfall och böcker om människor som hört varnande röster. Dave har anledning att oroa sig. Han och hans syster växte upp med en far som själv var mentalsjuk och paranoid. Då, när de var små, var det bara Diana som kunde lugna fadern. Nu verkar hon ha tagit över en del av faderns vanföreställningar. Men det är först när hon drar in Daves tonårsdotter Patty i sina fantasier som han börjar bli riktigt rädd.

Cook är skicklig på att bygga upp stämning. Trots att det egentligen inte händer speciellt mycket finns det hela tiden en känsla av att något fruktansvärt kommer att avslöjas när som helst. Tyvärr levererar han inte alls speciellt mycket av den varan i slutet. All den spänning som byggts upp försvinner ut i något ganska blekt när man väl kommer till de sista sidorna. Den dramatik som finns i den här boken ryms i familjerelationerna och den tilltagande paranoian, inte i någon klassisk intrig och upplösning. Det är ett imponerande bygge, men kanske inte riktigt så gastkramande som baksidestexten lovar.

Stanley Kent, vetenskapsman, mördas på en utsiktsplats i Los Angeles. Foton av Kents fru, naken och bunden till händer och fötter, har använts för att få honom till platsen med en last av radioaktivt cesium i utbyte mot fruns frihet. Harry Bosch kallas in för att utreda mordet som har lett till att det livsfarliga ämnet hotar storstadens invånare. Terrorhotet gör att Bosch får konkurrens av FBI m.fl. när det gäller att hitta mördarna. Cesiumet blir viktigare än mördaren, men Bosch är övertygad om att mördaren är nyckeln till att avvärja hotet. För att kunna sköta sin utredning som han vill måste han undanhålla information från andra myndigheter bl.a. sin före detta partner Rachel Willing som numera jobbar för en enhet inom byrån.

Den hotande terrorismen är numera nästan ett obligatoriskt inslag i deckargenren. Den klassiska mordgåtan verkar inte räcka till för deckarförfattarna. Ändå börjar det redan kännas tjatigt att läsa om hur den traditionella snuten ska jaga eventuella muslimska terrorister. Till fördel för de flesta och bästa i denna kategori är att de skildrar samhällets ibland orimliga skräck för ett terrordåd. Karaktärerna i boken ser i inledningen av utredningen terrorister i varje skägg och arabisktalande människa och handlar därefter. Någonstans på vägen inser man att mördarna har utnyttjat oron i syfte att lägga ut dimridåer för det verkliga uppsåtet.

Bosch är vid det här laget en känd polis bland deckarläsarna och Connelly är en av världens bästa författare av kriminalromaner. Hans Poeten (som visserligen inte är en Bosch-roman) är en av de absoluta deckarfavoriterna. Därför blir det en liten besvikelse att han har åstadkommit denna mediokra historia. Det är absolut inte dåligt, men läsningen lämnar inget bestående intryck. Tidsförloppet i berättelsen är kort, liksom boken. Från mord till upplösning på 220 luftiga sidor. Med en mer originell story kan det funka, men Connelly har gjort det lite för lätt för sig denna gång och låter försäljningen leva på gamla meriter.

Någon gång om året, om man har tur, stöter man på en bok som ”Fritt Fall”. Det är då man förstår att dammråttorna lika gärna kan ligga kvar en dag till. När luckan öppnar sig under en och man likt Alice i Underlandet faller och faller för att slutligen hamna på ett väldigt underligt ställe. Tidigt i boken sätts standarden:

Människans idéer är partituret, hennes liv är modern jazz.

Så drar den sällsamma historien igång. Två kvantfysiker bråkar om förekomsten av parallella universum. Den enes barn blir kidnappat, utan att själv veta om det. En cyklist får sitt huvud avslitet av en stållina spänd över vägen. Två poliser utreder fallet från var sitt håll. Den äldre är en kommissarie med ett bultande fågelägg i hjärnan, en cancersvulst som ger honom veckor kvar att leva. Den yngre är hans favoritelev från polisutbildningen, en kvinnlig streber som genom att gå rakt mot sina instinkter har en exceptionellt hög procent lösta fall bakom sig. Och i kulisserna: slumpen, om den nu finns.

Rent strukturellt ser det alltså ut som en kriminalhistoria. Och det är det också, men bara som drift med genren. Juli Zeh är mån om att läsaren hela tiden rycks ur sina illusioner. Kapitelrubrikerna berättar vad som ska hända. Ändå kan man inte lägga boken ifrån sig. Det är dock inte kriminalhistorians spänning man drivs av, utan av den nästan elektriska spänning som uppstår mellan bokens pärmar.

”Fritt fall” är Zehs tredje roman och ges ut av Weyler Förlag, ett litet förlag vars utgivning består av en spännande blandning av fack- och skönlitteratur. Det är lätt att föreställa sig hur de jublade när de fick denna bok i handen. Den är något så ovanligt som en lyckad adaption av invecklade och snustorra teorier. Aldrig har jag känt mig så nära uttryck som evighet, universum och kvantmekanik. Och trots bokens uppenbara kvaliteter får man ge tummen upp för förlagets mod. När de flesta förlag hellre ger ut mallskrivna deckare eller håller sig till redan etablerade författare, vågar de satsa på en skönlitterär bok om fysikaliska teorier av en ung respektlös tyska.

Det är denna respektlöshet som gör att Zeh i princip kan skriva vad som helst i sin bok, och komma undan med det. Handlingen är minst sagt otrolig, men genom de väl invävda teorierna om universums beskaffenhet lyckas hon hålla läsaren kvar genom de osannolika, men ändå möjliga, lappkasten i historien. En annan anledning är det faktum att hon tar strikt hänsyn till termodynamikens andra huvudsats, vilken också spelar en viss roll i handlingen:

Oordningens mått i ett system tilltar kontinuerligt om man inte bemöter denna process med våldsamma energimängder.

Det är just vad Zeh gör. Det finns ett mod och egensinnighet i hennes användning av språket som gör att man häpnar. Det är många gånger vackert, andra gånger burleskt. Och alltid träffsäkert. I samklang med de fysikaliska teorierna hon diskuterar upphävs gränserna mellan tid och rum, verklighet och dröm. Jag skrattar högt och skakar förundrat på huvudet. I karaktärsbeskrivningarna hittar man hela tiden små pärlor, som här, när mördaren träffar på en insektssamlare en tidig morgon i skogen:

Outtröttligt plutar och tänjer han på läpparna och vrider samtidigt på huvudet hit och dit som om han ville hälsa på allt som blottar sig för ögat med små slängkyssar.

De våldsamma energimängderna sveper bort all anledning till kritik. Den obligatoriska invändningen får inte plats. Den har heller inte här att göra. ”Fritt fall” är en läsupplevelse utöver det vanliga och jag unnar alla att ta del av den.

”Varje kvinna som föder ett barn dömer detta barn till döden. Det är sanningen hos födandet: Utan det, ingen död.” Detta är slutsatsen i Carl-Johan Malmbergs första av 58 essäer i hans magnifika samling kort och gott betitlad M. En tankeväckande och ryggradsrusande nihilistisk sammanfattning av livet, men samtidigt en rivstart på en i slutändan allt annat än svart bok. Malmbergs digra verk – ett urval av de texter kulturskribenten författat sedan sent 80-tal – belyser, lyser upp och i bästa fall upplyser, snarare än kastar mörka skuggor över kulturhistoria, tillvaro och läsare. Så är till exempel ”Melankoli – ett brukbart begrepp?” en provokativ och upplyftande uppgörelse med det negativa begrepp som enligt Malmberg dominerar vår kultur:

”Men ofta, under 1900-talet, har olika konstverk, ja, hela konstnärskap fått etiketten melankoliska utan att konstnären eller verket nämner melankoli. [...] Sällan ifrågasätts sådana attribueringar. Men fungerar de? Är de sanna? Är de inte i själva verket omvägar kring vad verken egentligen handlar om?”

Malmberg menar att rädslan för en passivitet som går stick i stäv med vår tids produktionsfixerade ideologi tvingar oss att tillskriva negativa egenskaper åt en konstnärlig tomhet och stillhet som i själva verket kan beteckna befrielse. Nu politiserar Malmberg inte, men vill man göra det kan man dra tanken till sin spets och uttrycka det så att konsumtionssamhället skrämmer sina medborgare till att producera genom att beteckna frånvaron av aktivitet som melankolisk – med andra ord sjuklig.

Det är imponerande att se Malmberg hoppa mellan konstarterna och behandla Mahlers symfonier, Fassbinders filmer och Becketts dramer med lika stor självsäkerhet. Det vore samtidigt oärligt att påstå att alla texter tillfredsställer. I bästa fall uppnår han en fulländad balans mellan fängslande råmaterial, stimulerande språk, utsökt berättarstruktur och sinnesvidgande slutsatser. I värsta fall ger han sig hän åt det Aldous Huxley träffande beskrev som de lärdas fruktlösa tendens att ägna all verksamhet åt att försöka besvara ”who influenced whom to say what when.” Ett slags intellektuell rundgång, med andra ord. Namedropping på högre nivå.

Med sin tematiska bredd, och sina tankeväckande analyser blir M i slutändan ändå en självklar titel att införskaffa för var och en som är intresserad av internationell kulturhistoria sedd genom en mycket lärd och klarsynt svensk intellektuells ögon.

Polisen tillåter kriminalitet i utbyte mot en tjänst som infiltratör inom den organiserade brottsligheten. Ingen kan spela kriminell som en riktig kriminell och man värvar tjallare på häkten och fängelser. Det är temat i Roslund och Hellströms femte spänningsroman.

Med en förfalskad bakgrund som ger respekt i kriminella sammanhang har Piet Hoffmann avancerat så långt som man kan i den polska narkotikaorganisationen Wojtek. I nästan tio år har han varit polisens öron och ögon och kontrollerar den svenska grenen av Wojtek, som planerar att ta över försäljningen av amfetamin på svenska fängelser. Han har nyss varit inblandad i ett mord på en annan infiltratör vid en knarkaffär, men sanningen begravs av högsta polisledningen. Hoffmann, eller Paula som är hans kodnamn i den lilla kretsen som styr hans verksamhet, ska sättas i fängelse för att kunna slå ut den narkotikahandel som finns där och ersätta den med polskt knark. På Wojteks fråga hur han ska gå till väga svarar han: ”med tulpaner och poesi”.

Hoffmann lever ett dubbelliv och hans familj, frun Zofia och sönerna Hugo och Rasmus, vet ingenting om hans uppgifter som agent för polisen. Operationen som han planerar är mycket riskfylld, att avslöjas som infiltratör inne på en anstalt innebär en säker död och en uppdragsgivare som kommer förneka all kännedom. Förberedelserna inför fängelsevistelsen är minutiösa för att så långt som möjligt undvika ett misslyckande. I det skarpa läget inser Hoffmann hur mycket som står på spel och planerar för familjens framtid ifall han skulle råka på problem.

Han öppnade den tomma förvaringsboxen med en av sina två nycklar och la ner ett brunt och ett vitt kuvert, låste och klev någon minut senare in i bilen och körde mot Södermalm och Hökens gata.
Han såg på dem igen, han skämdes så.
Han hade passerat gränsen. Två pojkar han älskade mer än något annat i baksätet och amfetamin och nitroglycerin i bagageluckan.
Han svalde, de skulle inte se att han grät, han ville inte det.

Kommissarie Ewert Grens brottas med andra kval och drunknar nästan i känslor av sorg och skuld efter hans hustrus bortgång. Han städar undan sin kära Siw Malmkvist-samling samtidigt som han utreder det mord som han inte vet att Hoffmann har fått immunitet från. Så småningom börjar Grens förstå att något inte står rätt till och blir tvungen att skärpa sig för att reda ut fallet.

Det är spänning rakt igenom de nästan 600 sidorna och även om Hoffmann äger nästan övernaturlig förmåga att förutspå omgivningens agerande bjuder handlingen på överraskningar. Dessutom bjuder författarna som vanligt på aktuell kritik och diskussion kring samhällets och myndigheternas syn på brott, straff och kriminella personer.