Middaq-gränden - Naguib Mahfouz
torsdag, 4 juni 2009 av Johan
På ena sidan kantades den av en butik, ett kafé och ett bageri, på den andra av en butik och ett kontor, varpå den abrupt tog slut.
Till Middaq-gränden kommer man bara från ett håll. Den är en återvändsgränd, såväl i den fysiska verkligheten som i de flesta av karaktärernas tankar. Här accepterar man grändens inofficiella stadgar eller flyr.
”Middaq-gränden” utkom 1947 och berör ett Kairo i andra världskrigets slutskede. Kriget medför flygräder och matransonering, men också möjligheter för de som kan tänka sig att samarbeta med de allierade. En av dem är Hussein, son till en haschischberoende kaféägare. Han bryter med det långsamma och stagnerade livet i gränden, som han hatar med hela sitt väsen, för att smuggla sprit och göra engelsmännens smutsjobb. För honom är avsaknaden av elektricitet och rinnande vatten i gränden det ultimata beviset på invånarnas ovilja att kämpa för något.
Hans motsats finns i den strävsamme barberaren Abbas. De är ungefär lika gamla, men till skillnad från Hussein är Abbas fullt tillfreds med livet i gränden. Han tjänar tillräckligt för att klara sitt uppehälle, men inte mer. För att tillfredsställa Hamida, kvinnan han älskar, lämnar han dock gränden, för att jobba ihop pengar så att hon kan få den framtid hon drömmer om.
I Hamida har så Mahfouz samlat all längtan och vrede i en påträngande och bullrig femme fatale. Hon är en föräldralös vacker ung kvinna som spränger av liv och längtan. Men samtidigt är hon medveten om sin plats i samhället, vilket triggar hennes ilska. Hennes ärelystnad och maktbegär är enorma, hennes vredesutbrott åtskilliga. Det gör henne nästan omöjlig att tycka om, men ändå kan man inte sluta fascineras av hennes kamp. Även om hon personifierar mycket av det ruttna människor emellan, avundsjukan och ränkspelet, har hon inte satt sig där själv. Hennes kamp är den samma som de flesta andras i boken, men blir smutsig för att hon inte har något värde i det system där manlighet, släkt och pengar betyder allt. För en kvinna i hennes situation finns det inte någon annan väg till frihet än genom männen, vilka förtrollas av hennes utseende.
I myllret av de röster och människor som är Middaq-gränden, är det dessa tre som gör störst avtryck, som är på väg någonstans. Hamida och Hussein med tvivelaktiga metoder och Abbas driven av sin brinnande förälskelse. Abbas är den tragiske hjälten, som slutligen också offras i ett meningslöst krogslagsmål. De två andra överlever, men deras drivkraft bort från gränden ger dem knappast vad de drömde om.
Men lika mycket som en tragedi, är detta en mästerlig och humoristisk samhällsskildring. ”Middaq-gränden” är ett utsnitt av ett Kairo i ständig rörelse, en rörelse som lika mycket går bakåt och i cirklar, som framåt. Och i rörelsen själva centrum är pengar. Pengar köper en plats i parlamentet. Pengar köper elektricitet och vatten. Pengar köper frihet. Men också ensamhet. För bara så länge man har behov av det håller man sig väl med människorna runtomkring sig.
Bokens karaktärer tecknas precist, med små medel och ofta karikatyriska detaljer. Tillsammans med den njutningsfulla och lättflytande prosan, i översättning av Kerstin Eksell, som också bidrager med ett belysande förord, lyfter det ”Middaq-gränden” till en verkligt stor läsupplevelse. Berättelserna tvinnas ihop till en tät väv, vilken lyser av motsättningar och kamp. När småsintheten och egoismen skildras i möten mellan människorna är det stor komik. Men under den nästan överalltvarande humorn ligger ett allvar och en kritik av det samhälle Mahfouz växt upp och levde i, tills sin död 2006. Ett allvar som gärna hade fått ta större plats, och som än idag är hett stoff, trots att boken har sextio är på nacken. Men trots den lilla anmärkningen är ”Middaq-gränden” ett gott bevis på att Mahfouz förtjänar det nobelpris som han förärades 1988. Dess bredd och djup förundrar och manar till omläsning.
