bokbloggen.com

Någon gång om året, om man har tur, stöter man på en bok som ”Fritt Fall”. Det är då man förstår att dammråttorna lika gärna kan ligga kvar en dag till. När luckan öppnar sig under en och man likt Alice i Underlandet faller och faller för att slutligen hamna på ett väldigt underligt ställe. Tidigt i boken sätts standarden:

Människans idéer är partituret, hennes liv är modern jazz.

Så drar den sällsamma historien igång. Två kvantfysiker bråkar om förekomsten av parallella universum. Den enes barn blir kidnappat, utan att själv veta om det. En cyklist får sitt huvud avslitet av en stållina spänd över vägen. Två poliser utreder fallet från var sitt håll. Den äldre är en kommissarie med ett bultande fågelägg i hjärnan, en cancersvulst som ger honom veckor kvar att leva. Den yngre är hans favoritelev från polisutbildningen, en kvinnlig streber som genom att gå rakt mot sina instinkter har en exceptionellt hög procent lösta fall bakom sig. Och i kulisserna: slumpen, om den nu finns.

Rent strukturellt ser det alltså ut som en kriminalhistoria. Och det är det också, men bara som drift med genren. Juli Zeh är mån om att läsaren hela tiden rycks ur sina illusioner. Kapitelrubrikerna berättar vad som ska hända. Ändå kan man inte lägga boken ifrån sig. Det är dock inte kriminalhistorians spänning man drivs av, utan av den nästan elektriska spänning som uppstår mellan bokens pärmar.

”Fritt fall” är Zehs tredje roman och ges ut av Weyler Förlag, ett litet förlag vars utgivning består av en spännande blandning av fack- och skönlitteratur. Det är lätt att föreställa sig hur de jublade när de fick denna bok i handen. Den är något så ovanligt som en lyckad adaption av invecklade och snustorra teorier. Aldrig har jag känt mig så nära uttryck som evighet, universum och kvantmekanik. Och trots bokens uppenbara kvaliteter får man ge tummen upp för förlagets mod. När de flesta förlag hellre ger ut mallskrivna deckare eller håller sig till redan etablerade författare, vågar de satsa på en skönlitterär bok om fysikaliska teorier av en ung respektlös tyska.

Det är denna respektlöshet som gör att Zeh i princip kan skriva vad som helst i sin bok, och komma undan med det. Handlingen är minst sagt otrolig, men genom de väl invävda teorierna om universums beskaffenhet lyckas hon hålla läsaren kvar genom de osannolika, men ändå möjliga, lappkasten i historien. En annan anledning är det faktum att hon tar strikt hänsyn till termodynamikens andra huvudsats, vilken också spelar en viss roll i handlingen:

Oordningens mått i ett system tilltar kontinuerligt om man inte bemöter denna process med våldsamma energimängder.

Det är just vad Zeh gör. Det finns ett mod och egensinnighet i hennes användning av språket som gör att man häpnar. Det är många gånger vackert, andra gånger burleskt. Och alltid träffsäkert. I samklang med de fysikaliska teorierna hon diskuterar upphävs gränserna mellan tid och rum, verklighet och dröm. Jag skrattar högt och skakar förundrat på huvudet. I karaktärsbeskrivningarna hittar man hela tiden små pärlor, som här, när mördaren träffar på en insektssamlare en tidig morgon i skogen:

Outtröttligt plutar och tänjer han på läpparna och vrider samtidigt på huvudet hit och dit som om han ville hälsa på allt som blottar sig för ögat med små slängkyssar.

De våldsamma energimängderna sveper bort all anledning till kritik. Den obligatoriska invändningen får inte plats. Den har heller inte här att göra. ”Fritt fall” är en läsupplevelse utöver det vanliga och jag unnar alla att ta del av den.