Fadersmjölken - Tom Malmquist
torsdag, 25 juni 2009 av Henrik
Tom Malmquist, hockeyspelaren som blev författare, har kommit ut med sin andra diktsamling. Den första, Sudden death, fick motta fina recensioner. I Fadersmjölken ligger fokus på hur man som far för vidare känslor, åskådningar, upplevelser med mera till sina barn. Relationen man har till sin far eller till sitt barn skildras med ögonblicksbilder och i metaforer. Malmquist står för en modern manlighet där invanda roller kan förändras och mönster brytas, om man vill.
Detta är ingen recension av Fadersmjölken, det skulle inte vara rättvist mot författaren eller mot de som läser poesi. Jag har alltid haft svårt för poesi. Oftast säger det mig inte särskilt mycket, även om jag bryter ner texten och förstår innebörden. Så är det säkert för många andra också och de allra flesta tänker nog inte på det. Som litteraturintresserad känns det ändå som en brist i mitt läsande att inte kunna ta till mig denna form av skriven text. Att jag valde just denna bok beror på att jag har läst krönikor av Malmquist som jag har gillat och hört kloka inlägg i något debattprogram. I förhoppningen att jag också skulle tycka om hans diktande läste jag hans poetiska alster. Jag läser och läser om. Jag läser högt för mig själv och för andra. Men tyvärr, det hjälper inte. Det är märkligt för jag tycker om språk, målande beskrivningar, ordens form och ljud. Dikter blir dock något som jag sällan kan fånga utan det blir ord som staplas på varandra.
Ordrikheten i Fadersmjölken imponerar, ibland känns det som om Svenska Akademins ordlista sköljer över en. Det sprängs också in klassiska litterära referenser i dikterna från stora författare som har berört samma frågor som Malmquist gör. Naturligtvis är detta bra poesi, så långt är jag med. Ibland hittar jag strofer som också ger mig något. Kanske är det så att diktning är så personligt att man behöver vara på samma våglängd som författaren för att kunna ta till sig det till fullo? Skam den som ger sig, jag får fortsätta pröva mig fram. Jag antar att för att uppskatta poesi, liksom andra konstformer, krävs det att man tränar.
