bokbloggen.com

London. Det hade bara gått knappa två veckor men det kändes som ett helt liv. Projektet var kaotiskt. Teamet var kaotiskt. Jag hade jobbat till midnatt varenda kväll och det verkade inte bli bättre. Två partners med otydligt ledarskap och en projektledare med obefintligt ledarskap. Och så två Consultants som skulle göra allt jobb. Jag var en av dem, men eftersom jag var så pass senior skulle jag projektleda min del själv. Utan medarbetare.

 
Direkt efter handelshögskolan får Lisa ett jobb som Junior Consultant på en världskänd firma med 39000 i månaden. Hon kommer direkt in i arbetet, jobbar minst 80 timmar i veckan och får fina betyg. Hon vänjer sig vid att åka taxi överallt och köpa dyra märkeskläder. Det är en stor skillnad från uppväxten i Ludvika. Hon får allt mindre tid till sina kompisar. Samtidigt blir hon kär i sin chef, och förhållanden mellar kollegor är inte tillåtet på firman.
 

“Kanske det”, sa Mattias och satte händerna på stolen mittemot mig. “Kanske det…” Hans fingrar trummade på stolsryggen. De var solbrända. Han hade säkert varit bortrest över jullovet. Thailand. Eller Västindien. Naglarna var välmanikyrerade, de små håren ovanför knogarna solblekta. Och där satt den. Vigselringen - stor, blank och silvrig. Jag förstod inte hur jag kunnat missa den.

 
Berättelsen utspelar sig nästan bara i konsultvärlden och i firman. Lisa befinner sig bland ambitiösa människor som jobbar dygnet runt. Hon blir en av dem och otroligt framgångsrik. Jobbet och förhållandet med Mattias blir allt intensivare. Någonstans däremellan glömmer hon bort sig själv och vad hon egentligen vill med livet. Hennes vänner varnar henne, men hon lyssnar inte. Inte förrän kroppen säger stopp och hon en dag inte kommer upp ur sängen Och Lisa kommer till insikt om att hennes självförtroende kanske inte är så starkt som hon har trott.
 
Det var spännande att läsa om en värld som skiljer sig ganska stort från min egen. Detta är den första boken i en serie av tre om Lisa. Jag känner att berättelsen är slut när boken är slut och vet inte riktigt vad som ska hända nästa gång. Men kanske visar det sig. Jag tycker boken är riktigt bra men jag hade nog gärna haft fler intriger på jobbet och ingående beskrivningar av förhållanden istället för detaljerade beskrivningar av möten med klienter. Men det är samtidigt det som gör boken annorlunda.

Pulitzerjuryn vet uppenbarligen vad de gör. Den här Pulitzerprisvinnaren är absolut det mest underhållande jag har läst hittills i år. Och jag räknar med att den blir svårslagen. Visst hjälper det om man har åtminstone ett litet hum om figurerna i Marvels universum, rollspel och fantasy – men jag är säker på att det här är njutbart ändå. För berättelsen om Oscar och den fukú, förbannelse, som har följt hans familj i generationer är ett nöje att läsa från första sidan till sista.

Ändå är det verkligen inte någon munter historia Díaz berättar. Den överviktige nörden Oscar är misslyckad på de flesta områden. Han är allt en dominikansk kille inte ska vara. Hans tal är späckat med fantasyreferenser, han kan inte dansa, han är värdelös på sport, han blir olyckligt kär i varje kvinna och, värst av allt, han är oskuld. Mer fel kan man inte bli i de hårda kvarter i New Jersey där Oscar och hans familj bor.

Vilka valkar! Kilometervis med bristningar! Vilka fasansfullt svullna proportioner! Han var som hämtad ur en serie av Daniel Clowes. Eller som den fete halvsvarte killen i Beto Hernández Palomar.
Herrejävlar, viskade han. Jag är en morlock.
Nästa morgon vid frukostbordet frågade han sin mamma: Är jag ful?
Hon suckade. Ja, hijo, du brås i alla fall inte på mig.
Dominikanska föräldrar! Man kan inte annat än älska dem.

Titeln är inte helt rättvisande. Boken handlar lika mycket om Oscars familj med systern Lola, mamman Belicia och deras dominikanska släkt. Parallellt med släkthistorien berättas delar av den dominikanska historien i fotnötterna. De många och långa fotnötterna. Jag vet att många hoppar över sådana, men det skulle verkligen vara ett misstag i den här boken. Berättelserna och myterna om diktatorn Trujillo och hans järngrepp om landet är lika underhållande som de är otäcka.

Hans säkerhetsapparat var så löjligt mungolik att man kunde säga något illvilligt om El Jefe tjugo i åtta på morgonen och innan klockan slog tio satt man på Duarenta med en elektrisk boskapspådrivare uppkörd i röven. (Vem påstår att folk i tredje världen är ineffektiva?)

Den här boken har hyllats högt och lågt och jag kan inte annat än stämma in i kören. Boken är en ren njutning att läsa. Språket är vildsint, spretigt och fullt av slang och spanska som aldrig översätts. Innehållet är lika våldsamt som tragiskt, men det höga tempot, språket och berättarstilen gör att det först och främst är fantastiskt underhållande. Läs!

På ena sidan kantades den av en butik, ett kafé och ett bageri, på den andra av en butik och ett kontor, varpå den abrupt tog slut.

Till Middaq-gränden kommer man bara från ett håll. Den är en återvändsgränd, såväl i den fysiska verkligheten som i de flesta av karaktärernas tankar. Här accepterar man grändens inofficiella stadgar eller flyr.

”Middaq-gränden” utkom 1947 och berör ett Kairo i andra världskrigets slutskede. Kriget medför flygräder och matransonering, men också möjligheter för de som kan tänka sig att samarbeta med de allierade. En av dem är Hussein, son till en haschischberoende kaféägare. Han bryter med det långsamma och stagnerade livet i gränden, som han hatar med hela sitt väsen, för att smuggla sprit och göra engelsmännens smutsjobb. För honom är avsaknaden av elektricitet och rinnande vatten i gränden det ultimata beviset på invånarnas ovilja att kämpa för något.

Hans motsats finns i den strävsamme barberaren Abbas. De är ungefär lika gamla, men till skillnad från Hussein är Abbas fullt tillfreds med livet i gränden. Han tjänar tillräckligt för att klara sitt uppehälle, men inte mer. För att tillfredsställa Hamida, kvinnan han älskar, lämnar han dock gränden, för att jobba ihop pengar så att hon kan få den framtid hon drömmer om.

I Hamida har så Mahfouz samlat all längtan och vrede i en påträngande och bullrig femme fatale. Hon är en föräldralös vacker ung kvinna som spränger av liv och längtan. Men samtidigt är hon medveten om sin plats i samhället, vilket triggar hennes ilska. Hennes ärelystnad och maktbegär är enorma, hennes vredesutbrott åtskilliga. Det gör henne nästan omöjlig att tycka om, men ändå kan man inte sluta fascineras av hennes kamp. Även om hon personifierar mycket av det ruttna människor emellan, avundsjukan och ränkspelet, har hon inte satt sig där själv. Hennes kamp är den samma som de flesta andras i boken, men blir smutsig för att hon inte har något värde i det system där manlighet, släkt och pengar betyder allt. För en kvinna i hennes situation finns det inte någon annan väg till frihet än genom männen, vilka förtrollas av hennes utseende.

I myllret av de röster och människor som är Middaq-gränden, är det dessa tre som gör störst avtryck, som är på väg någonstans. Hamida och Hussein med tvivelaktiga metoder och Abbas driven av sin brinnande förälskelse. Abbas är den tragiske hjälten, som slutligen också offras i ett meningslöst krogslagsmål. De två andra överlever, men deras drivkraft bort från gränden ger dem knappast vad de drömde om.

Men lika mycket som en tragedi, är detta en mästerlig och humoristisk samhällsskildring. ”Middaq-gränden” är ett utsnitt av ett Kairo i ständig rörelse, en rörelse som lika mycket går bakåt och i cirklar, som framåt. Och i rörelsen själva centrum är pengar. Pengar köper en plats i parlamentet. Pengar köper elektricitet och vatten. Pengar köper frihet. Men också ensamhet. För bara så länge man har behov av det håller man sig väl med människorna runtomkring sig.

Bokens karaktärer tecknas precist, med små medel och ofta karikatyriska detaljer. Tillsammans med den njutningsfulla och lättflytande prosan, i översättning av Kerstin Eksell, som också bidrager med ett belysande förord, lyfter det ”Middaq-gränden” till en verkligt stor läsupplevelse. Berättelserna tvinnas ihop till en tät väv, vilken lyser av motsättningar och kamp. När småsintheten och egoismen skildras i möten mellan människorna är det stor komik. Men under den nästan överalltvarande humorn ligger ett allvar och en kritik av det samhälle Mahfouz växt upp och levde i, tills sin död 2006. Ett allvar som gärna hade fått ta större plats, och som än idag är hett stoff, trots att boken har sextio är på nacken. Men trots den lilla anmärkningen är ”Middaq-gränden” ett gott bevis på att Mahfouz förtjänar det nobelpris som han förärades 1988. Dess bredd och djup förundrar och manar till omläsning.

Berättelsen om den självutnämnde profeten Böddi, eller Bödvar H. Steingrímsson, börjar med att han får sparken från sin tjänst på gymnasieskolan i byn Saudarkrokur på norra Island. Det ger honom mer tid till att skriva krönikor på sin blogg ”Stormland” som delar namn med Böddis hem. Han bor med sin mamma som är storkonsument av TV, vilket fyller den kulturella idealisten med frustration. Hans krönikor är vassa, spydiga påhopp på personer och samhället. Han ser sin by och sitt land fördärvas av ytlig mediekonsumtion, skräpmat och liknöjdhet. Detta trots Islands stolta historia och kultur. Böddi är en pessimistisk revolutionär med en vurm för den tyska romantikens kultur efter tio års studier i Berlin.

Han var den orakade typ som man då och då träffar på i det mörkaste hörnet av baren och börjar diskutera de yttersta ting med. Och allting han säger är så sant och riktigt och läggs fram på ett så klart och enkelt sätt att man förundrar sig över att en sån person inte är rektor för universitetet eller statsminister. Men genast när man kommit över på andra sidan gatan och ser honom på avstånd står det klart för var och en att han tillhör de besvikna. Helt oberoende av anlag, utseende och intelligens har livet kommenderat in honom i den kategorin; han är brännmärkt av bitterhet för all framtid; en panelhöna. I ett större samhälle hade Böddi givetvis varit förstklassigt material till en högintelligent massmördare men här i landet fanns det ingen mordtradition. Istället fimpade han cigaretter.

Böddi upplever många stora förändringar under det år som boken skildrar, omvälvningar som han har svårt att hantera. Han förlorar sitt arbete, får ett nytt, förlorar en stor kärlek, hittar tillfälligt en annan - som föder hans barn, förlorar sin mor och sitt hus. Det som finns kvar är bloggen och hans kall att öppna ögonen på den isländska befolkningen. Krönikorna innehåller en ordsvada som är oemotståndlig, liksom resten av berättelsen om Böddi. Det är en känslomässig historia med ett sluttande plan mot en ganska kaotisk upplösning. Helgason använder också mycket svart humor och låter karikatyren Böddi pendla mellan litterära referenser och plumpa utfall mot sin omgivning. I kombination med den isländska miljön och det sömniga landsortslivet blir Böddis cynism en hissnande politisk satir av det isländska samhället. Dessutom kryddas det emellanåt både med underhållande scener och one-liners:

Om sex är Hitler är kärleken Bush: ytlig, dum och full av felsägningar. Men bestämmer ändå allt.

Island fascinerar och överraskar ofta. Dess historia är rik på sagor och skrönor. Detta är också en sådan om än något annorlunda. Jag skulle tro att den då och då ursinniga språkdräkten och Böddis karaktär gör att man kan tycka att detta antingen är riktigt bra eller ganska usel läsning. Men jag gillar det, språket tilltalar och Böddis förvandling är både intressant och lite skrämmande.