bokbloggen.com

Elisabeth Dyer är en ung flicka som bor tillsammans med sin mamma, syster och hushållerska i ett fint hus. Det fina huset är bara en fasad för Elisabeths familj som en gång i tiden var högt uppsatta är nu utstötta och fattiga och har knappt mat för dagen. Elisabeths far har lämnat dem för att försöka återupprätta familjens heder och få in pengar till familjen.

Anledningen till att Elisabeths familj är utstötta är för att de är kättare, de är katoliker och resten av landet är protestanter.

En dag skickar Elisabeths mamma henne ut till skogen och helgedomen som var en helig plats för landets katoliker. Den ligger just nu i ruiner och Elisabeth får som uppgift att börja röja upp där. När hon anländer ser hon något som hon tror är ett djur, det rör sig iaf som ett djur. Men när hon kommer närmare inser hon att det är en liten flicka i hennes egna ålder. Fast den lilla flickan ser inte ut som andra flickor, hon är grön och hennes hår går långt ner på ryggen som en mantel.

Den lilla flickan heter Isabella Leland och hon har levt i skuggan av den verkliga världen i många, många år. Hon sökte skydd i skuggvärlden när hennes mamma blev anklagad för att vara häxa och brändes på bål.

Mellan flickorna växer en stark vänskap eftersom de både vet hur det känns att vara utstötta.

En dag kommer det en katolsk präst till Elisabeths familj, han söker ett gömställe och som de katoliker de är ställer de upp med fara för sina liv. Isabella ser för sitt inre hur hela hennes historia spelas upp igen, hon kunde inte rädda sin mamma. Men kanske kan hon rädda Elisabeths familj?

Boken är en lagomt spännade bok som faktiskt passat alla åldrar och inte bara ungdomar som den är riktad till. Rekommenderas varmt, särskilt om man är intresserad av det lite övernaturliga.

Det tar inte många sidor innan den här boken börjar irritera mig. Det är synd, för miljön och epoken känns väl värd att läsa om. Teatermiljö, London i mitten artonhundratalet, magnetism och ett helt nyinrättat Scotland Yard som ännu inte fått namn efter den gata det ligger vid – allt låter lovande. Men språket är så irriterande att jag får lust att slänga boken ifrån mig.

Jag förstår att det är en pastisch. Men måste man nödvändigtvis låta det påverka berättartekniken så till den milda grad? De ideliga parenteserna som stör texten minskar visserligen i antal ju längre in i texten man kommer för att så småningom försvinna nästan helt. Men då är skadan redan skedd. Jag är redan negativt inställd. Och parenteserna är inte det enda som gör texten stolpig.

Amaryllis Spoons satt melankoliskt och tuggade i sig två äpplen. De visste att de inte borde ha följt med på den här turnén, för de visste hur nyckfull en dålig turné kunde vara med urusla löner och föreställningar på de sämsta teatrarna. Men mrs Preston och mrs Spoons var båda över fyrtio och allmänt betraktade som gamla (som mr Tryfont så ovänligt hade påpekat) och de behövde pengarna.
”Ja, den där feta direktören är en riktig jävel”, sa Rillie (som Amaryllis kallade sig).

Cordelia har en gång varit en uppburen skådespelerska, men nu är hon och väninnan Rillie för länge sedan passé. Rollerna går till betydligt yngre skådespelerskor och allt som återstår är dystra småroller där de dessutom själva tvingas stå för sina scenkläder. Det är dags för en förändring. Magnetism är på modet och Cordelia har visserligen lite kunskaper om både det och frenologi, men framför allt har hon skådespelartalang. Alltså tar de båda vännerna och startar en freno-magnetisörklinik med äktenskapsrådgivning.

Det tar inte lång tid innan de blir omåttligt populära. Mest för att de upptäcker att unga giftasvuxna flickor inte har den blekaste aning om vad som väntar dem i äktenskapet. De flyttar till en stor våning med sådana moderniteter som vattenklosett och vattenkranar inomhus. Men naturligtvis kan idyllen inte fortgå. Mord, ond bråd död, hemska svek och ett förflutet som plötsligt gör sig påmint ställer allt på ända.

Handlingen är kanske tidstypisk, men ändå känns det inte äkta. Jag tycker mest att det här är tramsigt. Det finns tillräckligt mycket äkta vara att läsa, varför slösa tid på det här. Läs Dickens istället. Det är garanterat ett bättre val.

En olycka inleder denna bok som kretsar kring familjen Doyle. Efter det att Tip, en av f.d. borgmästaren Bernards två svarta adopterade söner, räddas av en okänd kvinna från att bli påkörd av bilen som dyker upp i snöovädret, följer ett händelserikt dygn. Tip och hans bror Teddy är moderlösa sedan barndomen, men den dramatiska händelsen som sker efter ett tal av politikern Jesse Jackson får dem att fundera över sin bakgrund och framtid. Den okända kvinnan visar sig stå närmre familjen Doyle än de vetat om och hennes osjälviska handling blir mer förståelig. Kvinnans 11-åriga dotter, Kenya, lämnas ensam vid olycksplatsen och det blir självklart för Doyles att ta hand om henne medan mamman väntar på operation.

Mötet med Kenya rör om i en familj där fadern har politiska ambitioner för sina söner, men de har själva andra drömmar. Tip lever för sina fiskar som han har ett stort vetenskapligt intresse för. Teddy hyser en stor religiös övertygelse, något som har utvecklats mycket i hans nära relation till moderns morbror, fader Sullivan. Bernard har en komplicerad relation till sin biologiska son Sullivan som bidrog till hans fall från posten som Bostons borgmästare. Sullivan dyker upp på trappan till deras hus samma dygn som olyckan, efter att ha arbetat som volontär i Afrika under flera år. Genom Kenya och i speglingen av hennes liv får vi veta mycket om dessa personers drömmar, hemligheter och känsloliv. Beslut och händelser i det förgångna får stor verkan i nuet och oftast finns det samband som har med etnicitet, kön och klass att göra.

Det största felet med Någon vakar i natten är att den är för kort. Patchett ger sina karaktärer liv och som läsare vill man veta mer om dem och hur deras liv gestaltar sig, även om avslutningen ger en viss tillfredsställelse i den riktningen. Min favoritpassage i boken är när Tip visar Kenya sin arbetsplats där han bl.a. arbetar med att systematisera en mängd fisksorter. Därefter ger sig Kenya ut på en löpträning och visar prov på stor talang, deras fascination och uppskattning inför varandras intressen och färdigheter är påtaglig. Det knyter också ett starkt band mellan dem.

Hur kunde det kännas att redan som elvaåring veta att man kunde uträtta något stort? Det var vad Doyle hade önskat av honom och hans bror, vad fader Sullivan hade önskat: en uppgift, en kallelse. Tip trodde att han hade funnit den i sina fiskar med det gick inte att jämföra med det här. Kenya som löpare var en ren begåvning: styrka, grace, koncentration, och det konstiga var att Tip trodde att hennes skicklighet måste vara överförbar. Det var inte bara att han såg henne springa, han såg också vem hon var. Det verkade fullständigt rimligt att tro att hon kunde ta den energin och lägga den på vad som helst.

Patchett skriver på ett mycket inbjudande sätt. Hennes sätt att låta personerna utveckla resonemang kring olika stora frågor är skön läsning. Med små antydningar låter hon också läsaren veta att nya saker kommer avslöjas längre fram i boken som gör att man fastnar. I efterhand kan det också vara en lustig parentes att hon nästan förutsåg Obamas valseger, dels i form av en skylt och dels i vissa personlighetsdrag hos en av bröderna. Också många tankar kring tillhörighet som de svarta bröderna i en vit familj har känns igen från presidentens självbiografi.

Efter att ha läst Ernst Billgrens lilla pocketbok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor kan jag inte annat än förvånas över att jag hittade den bland kok- och hundböcker på ett varuhus med mycket begränsat och allmänt utbud. Utan några större förhoppningar om att få svar på titelns fråga, såg jag ändå fram emot att läsa lite konstteori i lättfilosofisk tappning. Istället visade sig boken vara en förvånansvärt nischad liten sak, en praktisk och bitvis plågsamt pragmatisk handbok för aspirerande konstnärer.

Visst måste Billgren vara ute efter att provocera. Att inleda med att föreslå att han är ett slags konstvetandets Carl von Linné som presenterar fakta (till skillnad från andra som enbart tycker saker om konst) blir ju skrattretande i ljuset av frågor som ”Varför känns allt tomt och meningslöst ibland?”. För att insikten om livets meningslöshet och världens förgänglighet är en utmärkt utgångspunkt för den som vill måla ”till exempel ett stilleben med två meloner och en vas”, svarar Billgren. Den tänkande människans kanske fruktbaraste fråga har därmed reducerats till en fullkomligt banal nyttoaspekt.

”Undvik åsikter” skriver Billgren längre fram och får mig att tänka på ett stilleben med två stenar och ett glashus. Med detta inte sagt att konstnärens åsikter aldrig väcker tankar. På frågan ”Är det viktigt att provocera?” skriver han:

”Många inom kulturvärlden säger sig gilla provokationer, det är en anakronism i sig eller så har provokationen misslyckats. Idén med en provokation borde vara att man retar upp någon, får den att känna irritation eller vrede. Vad folk menar med att de gillar provokationer är att de gillar att andra än de själva blir provocerade.”

Mig lyckas Billgren provocera med svaret på frågan ”Är det bra med kritik?”. ”Ja om den är för. Nej om den är emot.” svarar Billgren och menar att kritik bara är bra om den är ämnad att hjälpa konstnären. Detta är dock sällan fallet, fortsätter han, då kritiker snarare är ute efter att lägga fram sina åsikter som om de vore de rätta. ”Värst är kritik när den berättar och förklarar vad man håller på med och avslöjar magin, kritiker är antikryptiska av naturen.”

Att Billgren besvarar frågan helt utifrån konstnärens perspektiv är i linje med resten av boken och föga förvånande. Implikationerna är däremot häpnadsväckande. Billgren dömer inte bara ut den värderande konstkritiken utan även den analyserande. Som om en Caravaggio kunde förlora sin trollkraft när vi försökte förstå den. Billgren kunde inte ha mer fel. Kvalitativ konstkritik ger nya perspektiv och rikare upplevelser. Stor konst kan inte avmystifieras. Det är knappast Caravaggio Billgren värnar om. Så vad är det konstnären är så rädd för – egentligen?

Mitt i natten är Jamie nära att köra på en clown som står mitt i vägen. Efter att ha hittat en påse med suspekt innehåll har han fler clowner efter sig som inte verkar skämta. Hans hem blir sönderslaget och han får en uppmaning att få clownerna att skratta inom 48 timmar. En ofrivillig audition som leder till ett oväntat karriärbyte, från dörrvakt till clown. Cirkusen som drivs av bröderna Pilo visar sig vara en kaotisk plats på väg till andra världar, men ser på ytan ut som en vanlig cirkus med alla tillbehör. Jamie befinner sig i ett limbo där det gäller att utföra sin roll och följa order för att få en någorlunda dräglig tillvaro och slippa döden, eller något ännu värre.

Jamie stirrade ner och försökte låta bli att föreställa sig att hans eget ansikte skulle bli lika svårt tilltygat som det som låg och blödde vid hans fötter. Han visste inte alls hur han skulle reagera på det här. Han antog att det bästa vara att hålla munnen stängd och vänta på att situationen på något sätt skulle klarna. Säkerligen skulle någon när som helst berätta för honom att han var med i ”Dolda kameran”, offer för ett ovanligt dyrt radioskämt, föremål för ett sociologiskt experiment, vad som helst.

Cirkus Pilo är en surrealistisk skräckfantasi med influenser från Lovecraft, Stephen King m.fl. Elaka clowner är numera en ganska klassisk skräckfigur och fungerar bra som arketyp för förklädd ondska. Jamie utvecklas också till en Dr. Jekyll/Mr. Hyde på cirkusen. Sminket som clownerna använder förvandlar dem till värre kopior av sig själva. Berättelsen känns allegorisk och skulle kunna handla om människor i ett kaotiskt och fascistiskt samhälle. Associationerna kan också gå till krig där personer mer eller mindre hamnar ofrivilligt, tar på sig uniform och blir något annat, gärna med lite hjälp av stimulantia. Döden finns nära inpå och man trubbas av när det gäller mänskligt lidande, lyda order blir ett sätt att både ta sig uppåt och ha ryggen fri.

Det visar sig att cirkusen har en mycket negativ inverkan på den riktiga världen. Genom små ondskefulla attacker kan den sätta igång händelseförlopp som blir katastrofala för mänskligheten. Som i alla hårt styrda samhällen finns det en motståndsgrupp som vill bryta cirkusens makt och dess inflytande över världen. Jamie kommer också i kontakt med dessa frihetslängtande personer som finns i alla de grupper som utgör cirkusen. Hans dubbla personlighet blir emellertid ett problem för hans pålitlighet.

Surrealismen i berättelsen gör att man som läsare inte blir särskilt skrämd av den direkta historien. Däremot fungerar allegorin och den manar till eftertanke kring mänskligt beteende. Elliott vann med denna debutbok en författartävling i Australien, det är verkligen inte svårt att förstå varför. Hur mycket av Elliotts egna erfarenheter av ett liv med diagnosen schizofreni som ligger till grund för berättelsen vet jag inte, men det är en trovärdig skildring av en person med dubbla personligheter i en psykotisk värld.

Jag vet inte hur jag ska börja denna recension, för jag vet inte ens hur jag ska kunna göra en recension som gör denna bok rättvisa. För boken är helt fantastiskt och jag är riktigt lyrisk efter att ha läst den.

Boken börjar ganska brutalt med att en brevbärare ser genom ett brevinkast hur någon ligger skadad innanför dörren. Polis och ambulans tillkallas och de tar sig in i huset. Det de från början trodde var en skadad eller död person slutar med att de hittar sammanlagt 3 döda och en person verkar saknas. Två av de döda hittas inlåsta i gömda rum där de sakta fått svälta ihjäl, samtidigt som den lilla mat de fått av sin fångvaktare verkar ha varit förgiftad. Desto mer de söker runt i huset så hittar de även ett till tillhåll, men där saknas personen som har hållits fastkedjad… Vad är det för tragisk sak som har hänt undrar alla, och hur ska man få reda på sanningen?

Någon vecka senare så tappar postarbetaren Niall sin penna i lådan där brev utan fullständig adress finns. Utav misstag så hittar han ett brev som är postat till en av de mördade, men adressen är inte fullständig. Han bryter sitt jobbs regler och öppnar brevet, i den ligger det en dagbok…

Dagboken tillhör en av dem som har blivit mördade, hur den har hamnat bland posten är det ingen som vet eftersom den är skickad efter hennes död. Niall börjar läsa dagboken och får då reda på bakgrunden till morden, och allt börjar med en snygg kille som kommer åkandes på sin röda motorcykel…

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna bok, men det är himla svårt att få med allt och hur saker och ting hänger ihop. Boken är riktigt spännande hela tiden och den innehåller “flera historier i en” för början av boken är en liten historia, sen så skrivs det ett tag i dagboksform, och i dagboksformen finns det också en historia eller snarare en saga, och efter dagboksformen så kommer det en ny del/historia i boken.

Det kanske låter fruktansvärt krångligt och att det kan vara svårt att hålla isär saker och ting, men det är det inte. Författaren är helt fantastisk och skicklig så boken blir aldrig krånglig och den är hela tiden spännande och man vill hela tiden veta hur alla historier ska sluta. Ska kanske tillägga att alla historier på ett eller annat sätt också hänger samman.

Denna bok är ett riktigt äventyr som förenar verkligheten med sagor och historier. Det finns både mord, svartsjuka, kärlek och magi som författaren har vävt ihop på ett helt fantastiskt sätt. Så om du tycker om barndomens sagor med trollkarlar, prinsessor, prinsar, magi och vargar så ska du helt klart läsa denna bok. Det är lite som en saga för vuxna.

Personligen tycker jag att boken är ett riktigt mästerverk som lyckas hålla så pass många historier intressanta samtidigt som den är hyfsat lättläst. Jag har blivit helt frälst och rekommenderar boken mycket varmt. Lägger helt klart till denna bok bland mina favoritböcker.

Praktikanten Patrik har inte jobbat mer än två dagar på KvällsKuriren när han får ge sig i kast med ett mord. Ett riktigt spektakulärt mord dessutom. René, en känd homosexuell frisör, har blivit brutalt mördad i hallen till sin våning. Från början tycker nyhetschefen att det är en utmärkt idé att använda sig av Patrik eftersom han redan känner stora delar av Stockholms gayvärld. Det visar sig vara ett lyckokast för med Patriks kontakter får KvällsKuriren tag i uppgifter som den konkurrerande kvällstidningen missar. Att Patrik för en tid sedan haft ett one-night-stand med mordoffrets sambo Jamil är något han väljer att hålla tyst om.

Trots att tidningarna vill sortera in mordet under rubriken hatbrott är Patrik tveksam. Han upptäcker att René har varit mycket aktiv på olika chattrum där homosexuella söker tillfälliga sexkontakter och misstänker att det kan finnas andra motiv. När ett andra mord sker börjar Patriks förbindelser bli en belastning och plötsligt är han inte välkommen på tidningen längre.

Den vane deckarläsaren behöver fundera många sekunder över fortsättningen. Naturligtvis fortsätter Patrik att bedriva egna spaningar. Vad annars? Visar det sig att han själv är en av de misstänkta? Ja, naturligtvis. Kommer hans eget liv att vara i fara? You bet! Originellare än så är inte den här historien.

Patrik spjärnade emot. Han tänkte inte börja böla i famnen på en galatransa i vip-rummet med Tobias svävande i faggorna. Mandy fick gärna vara nedlåtande och kalla det tappert.
Patrik måste klara det här ensam. Tobias. KvällsKuriren. Mordet och misstankarna.

Det som skulle kunna lyfta den här deckarhistorien är bipersonerna. Den två meter långa transan Mandy och den smarte fotografen Okan hade kunnat kompensera för det övriga traditionella deckarupplägget. Men tyvärr är de alldeles för grovt tillyxade för att kännas som något annat än rena skrivbordsprodukter. Så trots att historien utspelar sig i en tämligen ovanlig krets känns detta verkligen som en dussindeckare. En ganska krattig sådan dessutom, med en upplösning och motivbild som känns väldigt osannolik efter raden av ytterst brutala mord.

Men det är inte det enda som känns osannolikt. Jag sitter länge och irriterar mig på såväl hur redaktionsarbetet som polisarbetet beskrivs. Jag tror inte på ett dugg utav det. Desto mer förvånad blir jag när jag upptäcker att författaren visserligen är debutant men verkligen borde ha koll på det han skriver om. Niclas Ericsson har arbetat som kriminalreporter på Expressen. Han kanske har helt rätt, men vad hjälper det när jag som läsare inte tror på honom? Det här är tydligen första boken i ännu en deckareserie, så kanske kan figurerna utvecklas och få mer kött på benen i framtiden. Men det kommer de att få göra utan mitt sällskap.

För drygt ett år sedan råkade jag vara på en bokaffär i Islington när Danny Scheinmann var där och läste ur sin bok Random acts of Heroic Love. Jag köpte en bok och fick den signerad, ärligt talat mest för att jag tyckte synd om författaren eftersom det inte var så många där och lyssnade. Senare fick jag reda på att den här boken låg högt upp på bästsäljarlistorna, så så synd om honom var det egenligen inte. Hur som helst så har det inte blivit av att jag läst boken eftersom jag inte direkt tilltalades av historien på baksidan. Men nu har jag läst den, och jag förstår varför den blev så populär!

Det finns två berättelser i boken, den första handlar om Leo Deakin, en tjugofemåring från London som är på backpackertur med sin flickvän Eleni. Boken börjar med att han vaknar på ett sjukhus utan att veta var han är eller vad som har hänt - men han vet att Eleni är död. Långsamt kommer allting tillbaka till honom, men sorgen känns bara större och större. Leo får svårt att hantera vardagen när han kommer tillbaka till London. Det enda han orkar koncentrera sig på är en anteckningsbok där han skriver ner små bevis på kärlek i världen, för det är endast då han känner sig nära Eleni igen.

Den andra berättelsen utspelar sig 1917. Moritz Daniecki från Österrike har kämpat som soldat i första världskriget, men blir tillfångatagen och sänd till ett krigsläger i Sibirien. Allt han vill är att komma tillbaka till sin hemby och Lotte, flickan han älskar. Han rymmer från lägret och börjar gå den långa vägen hem. Det är en färd som kommer att ta flera år, och det enda som värmer honom under de iskalla vintrarna är tanken på Lotte och den enda kyss han fått av henne. Han skriver brev till Lotte men har inte råd att skicka dem, så han vet inte om hon väntar på honom eller inte.

Berättelsen om Moritz bygger på författarens farfars egen historia, vilket gör den ännu mer fascinerande. Här är en bit av delen ur boken som författaren läste upp i bokaffären. Moritz träffar en illa skadad äldre man på en öde väg. Mannen har blivit attackerad av kossacker. Plötsligt hör de hur kossakerna återvänder, och de gömmer sig bakom var sin buske. Men kossackerna ser blodspåren efter den gamle mannen.

“Why did you quit the battlefield, deserter?”
“There is no home for cowards in Russia!”
“Show yourself, chicken.”
Suddenly the deserter broke cover like a partridgre at a shoot and hurtled off as fast as he could run. The cossachs charged him down and dragged him back to the track, passing within feet of me but miracoulusly not seeing me. I began to shake with fear and prayed the desterter would not give me away. He was pleading with them now. “I told you I´m not a Bolshevik and I´m not a Jew”.

“Why won’t you fight them, then? Your´e with us or you´re against us´, the Ataman said fiercely. “We left you for dead; we´ll not make another mistake”.
“No, no, don’t kill me. I hate the Bolsheviks, with all my heart I hate them” the deserter bleated. “please, I just want to see my wife and my three girls. You have families, don’t you? You must must understand. How will they live without me?
The ataman reflected a moment, then his face softened.
“Yes, I understand, little man, where are you from?
“Kuvandyk”
I know it, a fine village, you´re nearly home” the Ataman smiled. “And what do you do there?”
“I make hats. If you ever pass through, ask for Lev Borisovich, everyone knows me. I will furnish each and every one of you with a fine hat” the man simpered.
“You must be missing your daughters, Lev Borisovich, I have two myself. How old are they?” The Ataman asked politetly.
“Yes, I havent seen them for three months. The eldest is twenty-one, and the others are ninetheen and fifteen. Each prettier than the last”, Let said proudly.
“I am so glad to hear that, Lev Borisochich, because we will be visting them when you’re dead”. The cossacks sniggered with excitement.
Lev started at the Ataman incredulosuly, then he let out a high-pitched whine, his shoulders droppen and he began to sob: Not my girls, please don’t touch my girls”.
His pleas were met with nods and smiles. He fell to his knees and beat the ground, cursing his stupidity. Then he raised his head and looked straight at the bush were I was hiding. My heart froze. It was a look of sheer depseration; he did not say a word but I knew that he was pleading with me to help him. What could I do? I kept still and waited to see what he would so. After a moment he looked away and I thanked God for blessing this man, anti-Semite though he was, with streght of spirit.
“What shall we do with him, boys? the Ataman asked his bechmen.
“Cossack-charge him”, the youth replied.”

Berättelsen om Leo gjorde mig tårögd och berättelsen om Moritz fick mig att vända sida väldigt snabbt för att se vad som skulle hända. Random Acts of Heroic Love är absolut läsvärd!

Att vara filosof gör att verkligheten ibland måste balanseras mellan det man vet är etiskt riktigt och känslan att vilja något annat. Isabel Dalhousie, redaktör för tidskriften ”Praktiskt tillämpad etik” vet en del om detta. När hon blir kickad som redaktör för tidningen trots att hon har lyft dess försäljning och kvalitet brottas hon med överlämnandet till Dove som manipulerat bort henne. Hon har barn med den 14 år yngre Jamie som tidigare varit ihop med hennes brorsdotter. Barnflickan Grace är pålitlig men kanske lite väl påstridigt när det gäller skötseln av Charlie.

När Isabel på en konstauktion bjuder på en tavla av en favoritkonstnär, McInnes, blir hon inblandad i en eventuell konstförfalskningshärva. Tavlan är på pricken lik konstnärens andra verk, men några detaljer gör att hon fattar misstanke. Dessutom drunknade McInnes för flera år sedan, för övrigt på samma plats där Orwell skrev 1984. Historien med tavlan bidrar med lite brittisk deckarstämning över denna ganska harmlösa roman. Det är för övrigt den andra boken i rad med tema konstförfalskning – Edinburgh som jag läst denna sommar (se också Ian Rankins Öppet hus), verkar vara ett vinnande koncept.

Efter succén med Damernas detektivbyrå har McCall Smith återvänt till Skottland, vilket märks. Det är storslagna beskrivningar av hemlandet och framför allt den skotska landsbygden. Isabels liv beskrivs också som ett föredömligt liv trots den emellanåt kaotiska tillvaron. Det blir tyvärr lite väl högdraget ibland och väl konservativt när författaren beskriver världen och människan. Kulturer som kanske borde hållas åtskilda trots allt och beskrivningar av fria kvinnor som billiga, lättfotade eller i bästa fall förvirrade.

Även om vissa beskrivningar känns lite hårdsmälta, har karaktärerna personlighet och handlingen är ganska trivsam. Den dramatik som finns känns inte hotande för läsaren. Detta är ingen svår läsning trots att det blandas upp med en del filosofiska resonemang.

Skulle Immanuel Kant ha vetat hur man håller en bebis? undrade hon för sig själv. Det var högst osannolikt; bebisar var alldeles för irrationella, alldeles för stökiga för honom, fast han skulle naturligtvis ha ansett att varje litet barn skulle behandlas som ett mål i sig och inte bara som ett medel. Skälet till att man skaffade barn borde vara att man ville att just det barnet skulle födas och få ett liv, inte att man själv ville ha nöjet att ha barn; det var den kantianska synen på den saken.

Det var som om murbruket inte längre orkade bära den tunga hemlighet som stenhuset så länge bevarat. Innanför väggen fanns ytterligare ett rum som en gång hade tillhört fyrmästarens familj. I dunklet därinne låg en människokropp. Ansiktet var vänt mot dem som om de varit väntade.

Så inleds boken, spännande eller hur? Jag önskar verkligen att boken kunde ha fortsatt med samma spänning vilket den inte gör igen förrän de sista sidorna.

Man hittar som sagt var ett inmurat lik på den lilla ön Hamneskär utanför Marstrand när man håller på och ställer i ordning en ny turistanläggning. Till en början försöker projektledaren dölja detta genom att skicka hem de polska arbetarna som gjorde fyndet och mura upp väggen som rasat och bara glömma. Men de polska arbetarna är troende och vill att mannen ska få begravas i vigd jord. Så i hemlighet ringer de till polisen och berättar hela historien.

Karin Adler är den kriminalpolis som får ta hand om detta mysterium. Hon får tillsammans med sina kollegor Folke och Robban gräva i detta fall som till slut hamnar i Marstrands överklass i både då och nutid.

Det märks ganska tydligt att detta är en debutroman, författaren inleder med en riktig spänning som man hoppas ska hålla i sig. Det gör det inte utan går över till “name-dropping” i det oändliga och man har tillslut ingen koll överhuvudtaget om vilka som är vilka och hur de är besläktade. Eftersom det är väldigt många namn och relationer att hålla reda på så blir boken ganska jobbig och trist att läsa, även fast själva grundhistorien är spännande.

Samtidigt som man får följa Karin Adler och hennes utredning i nutid så får man parallellt med den även följa den inmurade mannens leverne och relationer som skedde för många år sedan. Det är ganska trevligt och gör boken lite mer intressant, men det är samma sak där. För även i den historien så blir det en hel del “name-dropping” så att man tyvärr tappar kollen.

Början på boken är väldigt bra och likaså slutet, däremot så skulle man kunna ta bort ca 200 sidor däremellan som inte var intressanta överhuvudtaget.

Förhoppningsvis tar författaren nya tag och skriver en ny deckare efter denna debut, i den kanske hon slutar med “name-droppingen” och satsar mer på historien och lyckas få hela boken spännande.