bokbloggen.com

Att vara filosof gör att verkligheten ibland måste balanseras mellan det man vet är etiskt riktigt och känslan att vilja något annat. Isabel Dalhousie, redaktör för tidskriften ”Praktiskt tillämpad etik” vet en del om detta. När hon blir kickad som redaktör för tidningen trots att hon har lyft dess försäljning och kvalitet brottas hon med överlämnandet till Dove som manipulerat bort henne. Hon har barn med den 14 år yngre Jamie som tidigare varit ihop med hennes brorsdotter. Barnflickan Grace är pålitlig men kanske lite väl påstridigt när det gäller skötseln av Charlie.

När Isabel på en konstauktion bjuder på en tavla av en favoritkonstnär, McInnes, blir hon inblandad i en eventuell konstförfalskningshärva. Tavlan är på pricken lik konstnärens andra verk, men några detaljer gör att hon fattar misstanke. Dessutom drunknade McInnes för flera år sedan, för övrigt på samma plats där Orwell skrev 1984. Historien med tavlan bidrar med lite brittisk deckarstämning över denna ganska harmlösa roman. Det är för övrigt den andra boken i rad med tema konstförfalskning – Edinburgh som jag läst denna sommar (se också Ian Rankins Öppet hus), verkar vara ett vinnande koncept.

Efter succén med Damernas detektivbyrå har McCall Smith återvänt till Skottland, vilket märks. Det är storslagna beskrivningar av hemlandet och framför allt den skotska landsbygden. Isabels liv beskrivs också som ett föredömligt liv trots den emellanåt kaotiska tillvaron. Det blir tyvärr lite väl högdraget ibland och väl konservativt när författaren beskriver världen och människan. Kulturer som kanske borde hållas åtskilda trots allt och beskrivningar av fria kvinnor som billiga, lättfotade eller i bästa fall förvirrade.

Även om vissa beskrivningar känns lite hårdsmälta, har karaktärerna personlighet och handlingen är ganska trivsam. Den dramatik som finns känns inte hotande för läsaren. Detta är ingen svår läsning trots att det blandas upp med en del filosofiska resonemang.

Skulle Immanuel Kant ha vetat hur man håller en bebis? undrade hon för sig själv. Det var högst osannolikt; bebisar var alldeles för irrationella, alldeles för stökiga för honom, fast han skulle naturligtvis ha ansett att varje litet barn skulle behandlas som ett mål i sig och inte bara som ett medel. Skälet till att man skaffade barn borde vara att man ville att just det barnet skulle födas och få ett liv, inte att man själv ville ha nöjet att ha barn; det var den kantianska synen på den saken.