bokbloggen.com

Så var den här. Den tredje och avslutande delen i Holsts svit om maktkamp och intriger i den danska politiken i allmänhet och i det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Precis som tidigare är det kvinnorna som står i centrum. Men i den här delen har de feministiska frågorna tonats ned. Istället är det de främlingsfientliga strömningarna i landet som har hamnat i fokus. Elisabeth Meyer, som nu är socialdemokraternas partiledare, hotas av islamistiska fundamentalister och tvingas acceptera att ha livvakter omkring sig under det intensiva valarbetet som förhoppningsvis ska leda till att Danmark får sin första kvinnliga statsminister.

Men det är inte Meyers största problem. Livvakterna är bara ett irritationsmoment. Den stora frågan är hur länge hon kan hemlighålla den demenssjukdom som hon nyligen har diagnostiserats med. En sjukdom som tidigare drabbat och tagit livet av både hennes mor och hennes bror. Hon vet att det inte finns någon återvändo, hennes enda mål är att ta sig igenom nyvalet och vinna det, innan hon lämnar över rodret till Charlotte Damgaard. Frågan är bara om hon kan klara av det utan att bli avslöjad.

”Trodde ni att jag blivit bortförd?” säger hon med en lätt grimas och skjuter upp dörren. ”Jag skulle bara ner och hämta mig en kopp te. Det är väl ingenting att göra sådant väsen av?”
Det är det faktiskt. I allra högsta grad. Inte minst som det på rummen finns såväl vattenkokare som tepåsar till gratis förfogande för hotellets gäster.

Samtidigt planerar en cell i ett nynazistiskt terrornätverk egna attentat. Jackie, en hemvändande soldat som avskedats från armén efter att ha skjutit en obeväpnad man i Afghanistan blir cellens redskap. Efter att ha misshandlat en ung palestinsk pojke i samband med en nazistdemonstration hålls han gömd och isolerad. Han lovas pengar och hjälp att komma tillbaka i ett arbete som professionell soldat, allt han behöver göra är att skjuta rätt person. Det är nämligen allt som krävs för att starta den ofrånkomliga vita revolutionen som en gång för alla ska göra Danmark danskt igen. Okey, det är inte intelligensreserven som har samlats i den här cellen, precis. Även om de förstås tror sig stå skyhögt över alla andra. Här är antagonisterna övertydliga och nästan parodiska – de onda är inte bara korkade, de är rejält fula också.

Precis som de tidigare böckerna, Kronprinsessan och Kungamordet, är Drottningoffret uppbyggd med deckarens klassiska dramaturgi. Tempot är högt. Perspektivet skiftar från stycke till stycke. Det är effektivt och absolut underhållande även om jag önskar att Holst hade nöjt sig med något färre vinklar. Nu är greppet så stort att flera trådar inte leder någon vart. Persongalleriet är så omfattande att det är svårt att hålla reda på alla och många figurer blir ofrånkomligen ganska platta. Men det kan man egentligen bortse ifrån. Den här boken har en stjärna och det är Elisabeth Meyer. Har du läst de tidigare böckerna kommer du garanterat att gilla även den avslutande delen.

Jane Austen är min absoluta favoritförfattare och Stolthet och Fördom är den bok jag läst flest gånger. Innan jag tappade räkningen var jag uppe i elva gånger, men det var ganska många år sedan. När jag öppnar en av Jane Austens böcker funderar jag ibland – vad är det som egentligen gör böckerna så otroligt bra? Men medan jag läser slutar jag snart tänka på det och fastnar i berättelserna ännu en gång och blir orolig för hur det ska gå för kärleksparen. Trots att jag vet att alla hennes böcker slutar lyckligt.

Därför ville jag läsa Vivi Edströms bok om Jane Austen och hennes författarskap. I boken finns bland annat ett kapitel om varje roman, och i början tänkte jag att boken kanske trots allt inte var något för mig, eftersom jag redan kan alla berättelser utantill och inte behövde få dem återberättade för mig. Men medan jag läste insåg jag att det finns saker jag inte tänkt på – bland annat på hur lika – och olika - varandra böckerna är. Och att de egentligen berättar ganska mycket om Jane Austen själv.

Jag tror inte att detta är en bok för någon som inte läst en endaste bok av Austen, men om man har det är den väl värd att läsa. Fast jag rekommenderar så klart att inte slösa tid på några böcker förrän du läst alla Jane Austens böcker först.

Mike Mackenzie är uttråkad. Efter att ha sålt sitt dataföretag är han stenrik och det enda som fångar hans intresse är konst. Det och kvinnan som förestår auktionshuset. När Mikes vän Robert, som är professor och konstexpert, föreslår en kupp mot Nationalmuseet är både han och en tredje vän, Allan, med på noterna. Det börjar som en lek där de ska ”befria” konstverk som är undangömda för offentligheten i en lagerlokal. Varje år hålls öppet hus hos olika institutioner och det är då man tänker sig byta ut några tavlor mot välgjorda kopior. De tre konstälskarna tar hjälp av Edinburghs lokala maffia i form av Mikes tidigare skolkamrat Chib Calloway och leken blir plötsligt på blodigt allvar.

Den skotske författaren Ian Rankin har haft stora framgångar med sin deckare John Rebus som också har blivit tv-serie. Detta är en kriminalhistoria utan Rebus men med en polis vid namn Ransome. Han har med hjälp av en informatör koll på Calloway och har snart vittring på gänget bakom konstkuppen. Det visar sig också att den idiotsäkra planen har många svaga punkter som både polis och andra kan utnyttja. I och med samarbetet med Calloway har Mike, Robert och Allan också blivit insyltade i gangsterns andra affärer, där en skandinavisk Hells Angels-medlem utövar påtryckningar på ett mycket påtagligt sätt.

Öppet hus är fristående och troligen ett försök att hitta lite nya sätt att berätta om ett kriminalfall. ”Vanligt folk” lockas att bli kriminella för att tillfredsställa ganska materiella behov och råkar i problem. Det känns inte så väldigt nyskapande och det blir inte heller särskilt spännande. Karaktärerna förses med diverse attribut men blir ändå inte särskilt intressanta. Många män figurerar i denna berättelse och de två kvinnor som har kastats in i handlingen är antingen bihang eller irriterande störningsmoment. Det finns bättre deckare man kan läsa, inte minst av Rankin själv.

På baksidan av boken kan man läsa att den handlar om George, nybliven pappa men med en oförmåga att ta hand om och hålla sitt barn. Att hans äktenskap går i kras och att han till slut hamnar hos en terapeut som ska hjälpa honom komma vidare. Inte förens jag kommer ner till dessa rader på bokens baksida så fastnar jag och blir intresserad av att läsa boken. George har tydligen varit hos en terapeut tidigare, som barn. Men då i helt andra sammanhang. Tydligen så hörde han röster och hade hallucinationer om ett annat barn.

Det är som sagt var inte förens jag läser detta om röster, terapeuter och hallucinationer som jag bli intresserad av att läsa boken. När jag började läsa boken så förväntade jag mig att få läsa saker som ska vara inriktad på psykvård och annat smått och gott. Visst är boken inne och snuddar på detta, men det är inte runt psykvården som boken kretsar runt.

Georges terapeut som han möter i sitt vuxna liv ber honom skriva dagbok och berätta om de händelser som skett tidigare i livet, hela denna bok är uppbyggd mer eller mindre i dagboksform.

George förlorar sin pappa tidigt under mystiska omständigheter, han blev mobbad i skolan, och hans mamma som mest koncentrerar sig på sitt yrke skaffar sig en ny karl ganska snabbt. I samband med att det händer mycket i hans liv börjar han höra en röst i sitt huvud och hallucinera. Detta eskalerar snabbt och han börjar tro på vad rösten säger.

Han hamnar tillslut på en psykmottagning efter att ha orsakat en bilolycka , men boken kretsar inte alls mycket runt att han hamnar på psyk. Själva psykgrejen är mer ett konstaterande och boken går istället in på att Georges pappa var mycket religiös och forskade runt demoner och hur dem kan komma in till den mänskliga världen. George själv tror helt klart att han är besatt av en demon, men omgivningen är däremot inte lika säker.

Boken kan i perioder vara mycket intressant och spännande, men den har alldeles för många lösa trådar som aldrig riktigt knyts ihop. Författaren lyckas inte hålla en spänd och under tiden man läser den så undrar man “Vad var det nu som hände?”, för man hänger inte riktigt med och det känns som om författaren levde sig egna lilla liv när han skrev boken. Jag ångrar inte att jag läste boken, men det är inte en bok man vill läsa igen och inte en bok som jag rekommenderar. Det finns många andra böcker som är bättre.