bokbloggen.com

Vetenskaperna är av naturen exklusiva, det är en nödvändighet. Då deras syfte är att penetrera ett avgränsat område krävs alltmer avancerade verktyg i takt med att utövaren gräver djupare. Verktygen kräver i sin tur allt skickligare utövare och på den vägen skiljs agnarna från vetet och gapet mellan experten och den vanliga lekmannen vidgas. Lyckligtvis finns inom alla kunskapsområden forskare som ser till sin uppgift att försöka överbrygga avstånden - att göra framgångarna begripliga och inte minst tilltalande för resten av oss.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia – knappast det mest lekmannavänliga forskningsområdet – men han har i ungefär ett halvt årtionde även odlat ett intresse för övergivna platser. Emellan de två finns rimligtvis en koppling; att platser uppstår och överges är en del av ekonomiska processer. Jörnmark har därför försök slå ihop sitt intresse med sin expertis och göra en tilltalande och tillgänglig beskrivning av svensk ekonomisk historia med särskild fokus på folkhemmets uppgång och fall.

Den som införskaffar Övergivna platser (eller ger bort den, den har kallats en ’bra presentbok’) bör vara medveten om att fokus här ligger på den ekonomiska kontexten, snarare än den övergivna platsens ontologi. Jag är betydligt mer intresserad av den senare och finner därför texten ointressant och trögläst. Visst försöker Jörnmark popularisera materialet genom att här och var väva in citat från rocklåtar och visst gör han kortare redogörelser för platsernas estetik, men de existentiella aspekterna av den övergivna platsen får knappt, om något utrymme. Ett typiskt stycke kan vara:

Skattetrycket hade hårdnat under hela 1960-talet, och eftersom räntekostnaderna var avdragsgilla till 100 procent betydde detta att medelsvenson helt oväntat hade både råd och möjlighet att köpa sig en villa. Från och med 1970-71 var problematiken totalt uppochnedvänd. I allmänheten blev det 10-20 procent billigare att bo i en egen villa, jämfört med kostnaden för att bo i de nya åttavåningshusen i skogsbrynet.

Detta gör givetvis inte boken dålig. Jörnmark betraktar helt enkelt de övergivna platserna ur ett helt annat perspektiv än mitt. För den som är intresserad av fakta om svensk företagshistoria är detta given läsning. Jag finner istället mitt nöje i att ögna igenom det digra fotomaterialet och utifrån detta fundera kring allt som finns bortom årtal, ortnamn och förkortningar: den övergivna platsens väsen.

En dag så orkar inte Marie längre, hon orkar inte med barnens ständiga skrik, hon orkar inte med att Alma ständigt måste slåss, hon orkar inte med Johan som lovade att stanna hemma från arbetsresorna när barnen kom. Hon orkar inte längre. Marie sätter sig sin bil och åker iväg, kvar på gården står Johan med barnen som skriker under varsin arm. Hon kollar inte tillbaka, hon måste därifrån.

Maries mormor dog för inte så länge sedan, och hon fick ärva hennes gård som ligger mitt ute i ingenstans. Där försöker hon hitta tillbaka till sig själv, bearbeta sina känslor, och förhoppningsvis kanske hon en dag orkar återvända till Johan och barnen.

Efter någon vecka så dyker det upp en främling på gården, hon har kört fel och behöver hjälp. Dock utvecklar sig relationen och Jennie kör fel fler gånger och en dag stannar hon bara. Marie tycker det är skönt att ha Jennie där, någon som ser HENNE, då slipper hon tänka på Johan och barnen, ångesten, livet. Men vem är Jennie egentligen?

Boken är fylld av konflikter från början till slut, några exempel är
- Johan och barnen
- Maries barndom
- Maries mamma
- Föräldraskapet
- Jennie
och mycket mer. Egentligen så kan man säga att boken faktiskt bara handlar om konflikter och hur Marie ska lösa dem. Men det tråkiga är, att hur mycket författaren försöker så blir det ingen lösning. Den enda anledningen till att man fortsätter läsa är för att man vill veta hur saker och ting löser sig, men det händer aldrig något och tillslut står man där som ett stort frågetecken och fattar ingenting?

Många gånger under tiden jag läser så slås jag av tanken att större delen av boken faktiskt bara är ordbajseri, som man inte vill läsa. Men samtidigt så dras man till själva storyn och dess konflikter och man fortsätter. Det här är en sån där bok som man vill läsa, och som man läser men som man snabbt glömmer bort och så får den stå och samla damm i bokhyllan resten av livet.

Efter min besatthet av Twilightböckerna var jag ju tvungen att läsa Stephenie Meyers femte bok – Genom dina ögon. Ännu en tjock, svart bok, men inga vampyrer den här gången. Istället handlar Genom dina ögon om små små utomjordingar som tagit över jorden genom att flytta in i människornas kroppar och ta över deras medvetande. De kallar sig själar. Några få människor håller sig fortfarande gömda för själarna, och när den tjugoåriga Melanie Stryder tillfångatas och får en själ i sin hjärna, vägrar hon försvinna och ge efter för den nya själen. Två medvetanden lever plötsligt i samma kropp, vilket medför en hel massa problem. Melanie älskar en man som fortfarande gömmer sig för själarna, och när själen i Melanies huvud, som får namnet Vandraren, ser Melanies minnen börjar hon få känslor för samma man. Trots att Melanie och Vandraren avskyr varandra börjar de tillsammans leta efter mannen de båda älskar.

Det låter knäppt, och berättelsen känns faktiskt ganska dum i början. Det är svårt att sätta sig in i en utomjordings tankar, för berättelsen handlar trots allt om Vandraren, inte om Melanie. När en man visar intresse för henne, vet hon inte om det är henne han gillar – eller Melanies kropp. Själv är hon ju trots allt bara en liten grå mask som krypit in i Melanies hjärna.

Det känns också konstigt att själarna är så väldigt goda – de misstänker aldrig någon om något ont, de tål inte våld, de tar inte ens betalt i mataffärerna. Ändå existerar de genom att ta över andra varelsers kroppar på planeter runt om i universum. För mig går det inte riktigt ihop.

Ändå fungerar det. När man kommit förbi början och slutar fundera på det som är konstigt, så blir boken väldigt spännande, nästan lika spännande som Twilightböckerna på sina bästa ställen. Jag har suttit med näsan i boken så fort jag fått tillfälle de senaste dagarna, på ett sätt som inte hänt sedan jag läst Twilightböckerna.

Slutet känns lite ihoppusslat, så sammanfattningsvis tycker jag bättre om Twilightserien, men Genom dina ögon är helt klart läsvärd om du gillade Twilight och liksom jag är ledsen över att sagan tagit slut.

En tillbakadragen vaktmästare på ett stort hotell i Reykjavik hittas halvnaken iförd tomtedräkt och knivhuggen till döds i den skrubb på hotellet som han använder som bostad. Erlendur Sveinsson bosätter sig själv på hotellet för att utreda mordet. Det är juletid och hotellet är fullbelagt med både gäster och personal som kan verka misstänkta. Det visar sig att vaktmästare Gudlaugur var en stor barnstjärna fram till dess att målbrottet förstörde hans sångkarriär. Hans drivande pappa hade svårt att smälta misslyckandet och resten av Gudlaugurs liv.

Hemligheterna är många i denna berättelse. Gudlaugurs familj, som inte vill veta av honom, visar sig sitta inne med mycket information men är motvilliga till polisens efterforskningar. Hotellets chefer verkar se mellan fingrarna vad gäller allehanda tvivelaktig verksamhet bl.a. prostitution. Erlendur själv gömmer många minnen inom sig för sin omgivning. Till dess att han träffar en patolog som får honom att öppna sig. Barndomens trauman väller upp och vistelsen på hotellet blir någon form av terapi för honom.

Arnaldur Indridason är verkligen en deckarförfattare som lyfter sig något över mängden. I denna bok är det karga isländska något nertonat men finns som en bakgrund. Kulturens och sagornas ö visar andra sidor som inte är lika vackra. Karaktärerna känns äkta med alla sina sidor och även om Erlendur passar ganska bra in i mallen för deckarpoliser; ensamvarg, grubblare med relationsproblem, blir det inte uttjatat. Upplösningen av mordgåtan är väl inte så originell, men tillräckligt för att tilltala även en ganska van deckarläsare.

Jag upptäckte H. P. Lovecraft någon gång i de sena tonåren och drogs omedelbart in i hans mystiska värld av kosmisk skräck och onämnbara faror. Jag försökte mig aldrig på att formulera riktigt vad det var som berörde mig så starkt men såhär i efterhand kan jag identifiera i alla fall en av anledningarna: drivkraften i Lovecrafts noveller är så gott som alltid en gränslös kunskapstörst. Berättaren – inte sällan forskare eller student av något slag – kommer i kontakt med något som motsäger vedertagna föreställningar om världen och kan inte motstå frestelsen att undersöka fenomenet. I takt med att vi närmar oss sanningen växer den framför våra ögon, tills den slutligen har tagit sig oändliga, eviga, obeskrivliga och ojämförligt fantasieggande proportioner.

That is not dead which can eternal lie. And with strange aeons even death may die

som en central Lovecraft-vers lyder, på svenska vackert översatt till;

Den är ej död som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar.

Lovecraft är för mig alltså de farliga kunskapernas fantasifulle profet. Michel Houellebecq lyfter fram en helt annan författare. Med citat ur brev presenterar han misantropen, reaktionären och inte minst rasisten Lovecraft. Den senare ägnas ett helt kapitel och har man någonsin tyckt sig ana tendenser i novellerna får man dem bekräftade med råge:

Jag hoppas att det blir krig till slut – men inte innan våra medvetanden helt och hållet befriats från de humanitära bojorna av den syriska vidskepelse Konstantin påbjöd. Låt oss då visa vår fysiska styrka som män och arier, låt oss genomföra en metodisk massdeportation som inte går att undkomma eller återvända ifrån.

Som beundrare av Lovecraft är dylika citat smärtsamma att läsa, inte minst då Houellebecq härleder författarens hela skräckestetik till hans rasism och därmed effektivt berövar oss möjligheten att skilja konstnären från konstverket. Houellebecq förtjänar på sätt och vis en eloge för att han vågar återge nedslående fakta utan de förskönande omskrivningar som hör lovecraftianan till. Det stora problemet är att denna information presenteras i kontexten av en villkorslös kärleksförklaring till författaren. Sida för sida blir det svårare att skilja på vems människohat vi egentligen tar del av och i slutändan känns det nästan som att Houellebecq utnyttjar Lovecraft för att få stöd i sin egen nihilistiska livsåskådning.

I sin ogenerat simplistiska svärta ter sig Houellebecq närmast pubertal. Hans text saknar den mognad och distans som hör en övertygande essä till; han problematiserar varken Lovecraft eller sin egen relation till författaren. Vi får veta att han upptäckte Lovecraft när han var 16 år och när han skriver sin essä ungefär 14 år senare är det som att åren inte spelar någon roll; vi ställs inför en depressiv tonårings nihilistiska entusiasm när han förbehållslöst hyllar sin författaridol.

Det övernaturliga är något som alltid fascinerat mänskligheten. Många gånger så är vår tro antingen svart eller vit. Alltså antingen tror man fullt på spöken och övernaturliga saker eller så tycker man att det bara är historier som skapats för att roa människan. Mellantinget finns sällan.

Jag är en troende person, jag har alltid trott på spöken och annat smått och gott så därför var denna bok ett självklart val att läsa. I boken så har författarna samlat på sig ett flertal spökhistorier som sägs vara helt sanna. Till varje historia har även författarna lagt till en rubrik som heter “Vad hände sen?” om spökerierna har varit en engångsföreteelse eller om det faktiskt fortsatt spöka år efter år.

Boken innehåller 12 spökhistorier av varierande slag, vissa av dem låter riktigt trovärdiga medan andra känns som att de knappt kan räknas till att vara spökerier. Alla kapitel är väldigt lättlästa och boken passar därför för de allra flesta åldrar. Även om jag är en människa som tror på spöken så har jag ändå svårt att känna den där “kusliga” känslan som man vill få när man läser spökhistorier. Jag vet inte om det beror på att författaren inte har med så många detaljer, eller om historierna inte känns sanna eller rent utav tråkiga.

Den historia som blir min favorit ur boken är “Den otursförföljda U-65″ som handlar om en u-båt som tvingas sjösättas innan besättningen är redo, och innan u-båten ens har hunnit lämna hamn så sker ett dödsfall. De flesta i besättningen tolkar detta som att något hemskt ska ske och de hoppar av så man får leta ny besättning. 4 veckor senare så lämnar de hamnen, det är bara det att flera besättningsmän ser en vålnad som liknar den besättningsman som dog…

Även fast jag tycker att klassen på historierna är lite sisådär, så tycker jag att det är en bra bok som var kul att få läsa.

På omslaget till ”Ärret efter drömmen” är tre fotografier tryckta. En dansare i stora vita tygsjok fångad i tre ögonblick. Det är ett ganska fult omslag. Obalanserat på ett obestämbart vis. Men efter att jag lagt ifrån mig och tagit upp boken ett tiotal gånger (den läses bäst under korta uppmärksamma sittningar) har jag svårt att släppa den med blicken. Dansen pågår där, på bokens omslag, mitt framför mig. Också nu när den ligger på bordet här bredvid dras mina ögon dit. Något har satt den i rörelse.

Den förste juni överlämnade Horace Engdahl sitt uppdrag som ständig sekreterare i Svenska Akademien till Peter Englund. Några månader senare ger Bonniers ut denna sammanställning av essäer och artiklar skrivna mellan åren 1989 och 2004. Men vem idag läser djuplodande kulturartiklar från decennier tillbaka? En onödig fråga kanske, med ett uppenbart svar: Inte är det många. Delvis för att de artiklarna är svårare att finna, och delvis för att det inte ligger i tiden. Reflexion är knappast modeordet för dagen. Och att borra ner sig i C.J.L. Almqvists förhållande till det demoniska är inte självklart av intresse för någon annan än de som själv funderat mycket på just den frågan.

Men en av många anledningar till att läsa denna boken är att Engdahl inte tar någon hänsyn till dessa invändningar. Redan i första meningen spänner han bågen:

Omdömets fria verksamhet är lika vacker som fantasins, och lika nödvändig.

Utifrån den förutsättningen radas sedan artiklarna upp som pärlor på ett radband. Engdahl tror på litteraturen (och måleriet, dansen, musiken för all del), och det är en tro som smittar.

Med en skön och egensinnig stil associerar han sig fram och tillbaka genom historien. Här finns allt från skarpa debattinlägg om ”Den fördömda kulturen” till mer akademiskt grävande texter ”Om drömmar och landskap”, där uttrycket från bokens titel återkommer. Här som ”ärret efter den romantiska drömmen”.

Romantikerna är också de som står i centrum av de flesta texter. Dessa själsförbrännande Ikarosgestalter återkommer, gång på gång, med sina konventionssprängande visioner, som oftare leder dem ner i ekonomisk och samhällelig misär än till den eftersökta ådran av liv. Men det är inte det misslyckandet, sett från ett rationellt och produktionsinriktat samhälles ögon, som gör att Engdahl intresserar sig för dem. Det handlar inte så mycket om resultat, som om drivkraft.

Och även om det kan tyckas långsökt att dra en linje mellan en avgående ständig sekreterare i Svenska Akademien och den unge Werther finns här den gemensamma nämnaren; passionen. För det är med en brinnande kärlek, en aldrig falnande låga, som Engdahl berättar. Och vad som händer är det samma som sker med fotografierna på bokens omslag efter att jag har läst texten ”I det verkliga rummet”, om

fridanspionjären Loie Fuller, en dam från Illinois som uppträdde i väldiga sjok av crèpe de Chine, som hon manipulerade med osynliga käppar medan hon virvlade runt, runt.

De börjar röra sig. Engdahl har tagit tag i ena kanten av dessa, i många fall magasinerade texter och konstverk, och skakat dammet från de gångna decennierna ur dem. Se, de lever fortfarande! ropar han med ett leende på läpparna.

Cecelia Ahern har tidigare skrivit boken P.S. I love you som blev en dundersucce och hollywoodfilm. Jag läste aldrig boken men tyckte att filmen var mysig, så jag tänkte ge If you could see me now en chans. Men jag blev tyvärr besviken.

Boken handlar om 30 + Elizabeth som har adopterat sin oansvariga syster Saoirses son Luke, och har inte mycket tid över för något annat än honom och Luke. Dessutom måste hon allt som oftast släppa allt och hjälpa Saoirse med pengar eller boende, och ibland går det så långt att hon måste efterlysa henne hos polisen när hon stulit Elizabeths bil.

Så kommer Ivan in i Elizabeths och Lukes liv, en kille klädd helt i blått som verkar för bra för att vara sann. Och det kanske han också är? Han visar Elizabeth att det finns mer i livet än jobb och bekymmer. Och Elizabeth börjar släppa ner håret, jaga maskrosdun och hälla ut kaffe på gatorna..

Det finns inte så mycket positivt att säga om den här boken, förutom att den är lättläst och lättsmält. I övrigt är den förutsägbar och inte särskilt spännande. En bra bok att ta med till stranden om du inte orkar tänka på något ansträngande. Och det gör inget om boken ramlar ner i vattnet eller blir uppäten av en mås.

Det här är en liten bok. Behändig. Bara drygt 150 sidor som jag enkelt borde kunna läsa på några timmar. Men oj, vad mycket ångest författaren lyckas klämma in på sidorna. Så mycket att jag får ont i magen när jag läser och faktiskt gärna lägger ifrån mig boken då och då. Texten om Magnus som under en dag går omkring i Stockholm och väntar på ett telefonsamtal från flickvännen Josefin berör mig betydligt mer illa än allsköns ”based on a true story” om omänskliga föräldrar och plågade barn. För det här är vardagsångest som jag har mycket enklare att relatera till.

Det är 1998. Det är stekhet sommar. En sådan där dag då man borde vara någon annan stans. Absolut inte mitt inne i stan. Men där är Magnus. En frilansare inom film och tv-branschen som borde ha lyckats mycket bättre än han har gjort. Det verkar nämligen ha gått så mycket lättare för alla andra. Den ena kompisen och klasskamraten efter den andra har gått vidare med fasta jobb och framgångsrika karriärer. Men det verkar aldrig hända Magnus. Istället får han allt färre jobb.

Han har ordnat det bra för sig i livet, Joakim. Det avundas jag honom. Det är konstigt egentligen, för när vi gick i skolan spelade han på något sätt alltid andrafiolen. Han var ju den minst begåvade av oss, verkade det som. Vi andra gjorde alltid saker som fick uppmärksamhet.

Nu är rollerna motsatta. Idag är Magnus uppe på Joakims kontor och lämnar ett jobb som han hoppas ska leda till fler uppdrag. Men trots att Joakim pratar om att företaget går bra och att de ska anställa två personer, lyckas Magnus inte ens klämma ur sig en fråga om fler jobb. Istället går han därifrån förödmjukad med betydligt mindre pengar än hade hoppats på. Men det är ändå inte hans största problem. Det är Josefin. Flickvännen som borde ha kommit hem från landet idag, men som inte har hört av sig. Trots att han kontrollerar sin telefon gång på gång för att vara säker på att hon inte har försökt ringa eller skicka meddelanden. För säkerhets skull alltså. Ifall det skulle vara något fel på ringsignalen.

Hon skulle se att jag hade ringt. Så nu kunde jag i alla fall inte ringa igen. Det skulle verka för angeläget, Ja, nu visste hon att jag hade ringt. Skulle hon ringa mig? Om hon inte gjorde det… Om hon såg att jag hade ringt och ändå inte ringde tillbaka…

Jag kan inte påstå att jag direkt tycker om Klings bok. Det är inte speciellt njutbart att befinna sig inne i Magnus huvud en hel dag. Men det är absolut mycket skickligt genomfört. Jag lider med Magnus, samtidigt som jag vill ruska om honom och säga till honom att skärpa sig för guds skull. Klipp dig och skaffa en kombi! som en av mina bekanta skulle säga. Men väjer du inte för vardagsångest, pinsamhet och inre monologer så läs för all del. Det är boken värd.

Efter mycket konflikter mellan irer och saxar har till slut Wighard blivit utnämnd till ärkebiskop i Canterbury. När han befinner sig i Rom hittas han strypt i sitt rum. En irisk munk som påträffas i närheten grips ganska snabbt för mordet och stölden av ärkebiskopens ägodelar som var gåvor till Hans Helighet. Samtidigt som Wighard mördas har syster Fidelma av Kildare kommit till Rom för att få klosterregler godkända av påven, trots att hennes orden tillhör motståndarna till Roms representanter på de brittiska öarna.

Eftersom mordet på Wighard kan vara startskott på ett större krig mellan saxar och irer inser biskopen i Rom, Gelasius, att mordet måste få en riktig lösning. Fidelma, som är både nunna och jurist, får tillsammans med hennes vän, saxaren Eadulf i uppdrag att utreda mordet. Tillsammans förväntas de hitta en lösning som tillfredsställer både irer och saxar.

Som titeln avslöjar döljer ärkebiskopen en hemlighet som ligger bakom mordet på honom. Den religiösa och politiska konflikten med tillhörande äregirighet, stöldgodset, hämndbegär och den romerska miljön bildar ett ramverk för denna pusseldeckare som utspelas på 600-talet. Tyvärr är det förutsägbart, stereotypt, dåligt korrekturläst och inte särskilt trovärdigt. Fidelma är en allvetande, moralisk och modern kvinna som sätter alla potentater i Rom på plats. Dessutom har hon vissa attraktiva drag och hennes relation till Eadulf ska kittla läsaren lite, men man har läst det förut. Även om brottslingarna delvis är både irer och romare så framställs deras motiv som något ädlare, medan de mörka muslimska araberna bara är tjuvaktiga och hotfulla.

Författaren är kunnig i områden rörande romersk, keltisk och irisk historia, vilket är styrkan i boken. Det blir emellertid obalans i skildringen av det iriska hemlandet som något oförstört och ett föredöme i motsats till det korrumperade Rom och det ogudaktiga mellanöstern. Varken den historiska beskrivningen eller deckarstoryn gör boken särskilt intressant.