bokbloggen.com

Det här är en liten bok. Behändig. Bara drygt 150 sidor som jag enkelt borde kunna läsa på några timmar. Men oj, vad mycket ångest författaren lyckas klämma in på sidorna. Så mycket att jag får ont i magen när jag läser och faktiskt gärna lägger ifrån mig boken då och då. Texten om Magnus som under en dag går omkring i Stockholm och väntar på ett telefonsamtal från flickvännen Josefin berör mig betydligt mer illa än allsköns ”based on a true story” om omänskliga föräldrar och plågade barn. För det här är vardagsångest som jag har mycket enklare att relatera till.

Det är 1998. Det är stekhet sommar. En sådan där dag då man borde vara någon annan stans. Absolut inte mitt inne i stan. Men där är Magnus. En frilansare inom film och tv-branschen som borde ha lyckats mycket bättre än han har gjort. Det verkar nämligen ha gått så mycket lättare för alla andra. Den ena kompisen och klasskamraten efter den andra har gått vidare med fasta jobb och framgångsrika karriärer. Men det verkar aldrig hända Magnus. Istället får han allt färre jobb.

Han har ordnat det bra för sig i livet, Joakim. Det avundas jag honom. Det är konstigt egentligen, för när vi gick i skolan spelade han på något sätt alltid andrafiolen. Han var ju den minst begåvade av oss, verkade det som. Vi andra gjorde alltid saker som fick uppmärksamhet.

Nu är rollerna motsatta. Idag är Magnus uppe på Joakims kontor och lämnar ett jobb som han hoppas ska leda till fler uppdrag. Men trots att Joakim pratar om att företaget går bra och att de ska anställa två personer, lyckas Magnus inte ens klämma ur sig en fråga om fler jobb. Istället går han därifrån förödmjukad med betydligt mindre pengar än hade hoppats på. Men det är ändå inte hans största problem. Det är Josefin. Flickvännen som borde ha kommit hem från landet idag, men som inte har hört av sig. Trots att han kontrollerar sin telefon gång på gång för att vara säker på att hon inte har försökt ringa eller skicka meddelanden. För säkerhets skull alltså. Ifall det skulle vara något fel på ringsignalen.

Hon skulle se att jag hade ringt. Så nu kunde jag i alla fall inte ringa igen. Det skulle verka för angeläget, Ja, nu visste hon att jag hade ringt. Skulle hon ringa mig? Om hon inte gjorde det… Om hon såg att jag hade ringt och ändå inte ringde tillbaka…

Jag kan inte påstå att jag direkt tycker om Klings bok. Det är inte speciellt njutbart att befinna sig inne i Magnus huvud en hel dag. Men det är absolut mycket skickligt genomfört. Jag lider med Magnus, samtidigt som jag vill ruska om honom och säga till honom att skärpa sig för guds skull. Klipp dig och skaffa en kombi! som en av mina bekanta skulle säga. Men väjer du inte för vardagsångest, pinsamhet och inre monologer så läs för all del. Det är boken värd.