bokbloggen.com

På omslaget till ”Ärret efter drömmen” är tre fotografier tryckta. En dansare i stora vita tygsjok fångad i tre ögonblick. Det är ett ganska fult omslag. Obalanserat på ett obestämbart vis. Men efter att jag lagt ifrån mig och tagit upp boken ett tiotal gånger (den läses bäst under korta uppmärksamma sittningar) har jag svårt att släppa den med blicken. Dansen pågår där, på bokens omslag, mitt framför mig. Också nu när den ligger på bordet här bredvid dras mina ögon dit. Något har satt den i rörelse.

Den förste juni överlämnade Horace Engdahl sitt uppdrag som ständig sekreterare i Svenska Akademien till Peter Englund. Några månader senare ger Bonniers ut denna sammanställning av essäer och artiklar skrivna mellan åren 1989 och 2004. Men vem idag läser djuplodande kulturartiklar från decennier tillbaka? En onödig fråga kanske, med ett uppenbart svar: Inte är det många. Delvis för att de artiklarna är svårare att finna, och delvis för att det inte ligger i tiden. Reflexion är knappast modeordet för dagen. Och att borra ner sig i C.J.L. Almqvists förhållande till det demoniska är inte självklart av intresse för någon annan än de som själv funderat mycket på just den frågan.

Men en av många anledningar till att läsa denna boken är att Engdahl inte tar någon hänsyn till dessa invändningar. Redan i första meningen spänner han bågen:

Omdömets fria verksamhet är lika vacker som fantasins, och lika nödvändig.

Utifrån den förutsättningen radas sedan artiklarna upp som pärlor på ett radband. Engdahl tror på litteraturen (och måleriet, dansen, musiken för all del), och det är en tro som smittar.

Med en skön och egensinnig stil associerar han sig fram och tillbaka genom historien. Här finns allt från skarpa debattinlägg om ”Den fördömda kulturen” till mer akademiskt grävande texter ”Om drömmar och landskap”, där uttrycket från bokens titel återkommer. Här som ”ärret efter den romantiska drömmen”.

Romantikerna är också de som står i centrum av de flesta texter. Dessa själsförbrännande Ikarosgestalter återkommer, gång på gång, med sina konventionssprängande visioner, som oftare leder dem ner i ekonomisk och samhällelig misär än till den eftersökta ådran av liv. Men det är inte det misslyckandet, sett från ett rationellt och produktionsinriktat samhälles ögon, som gör att Engdahl intresserar sig för dem. Det handlar inte så mycket om resultat, som om drivkraft.

Och även om det kan tyckas långsökt att dra en linje mellan en avgående ständig sekreterare i Svenska Akademien och den unge Werther finns här den gemensamma nämnaren; passionen. För det är med en brinnande kärlek, en aldrig falnande låga, som Engdahl berättar. Och vad som händer är det samma som sker med fotografierna på bokens omslag efter att jag har läst texten ”I det verkliga rummet”, om

fridanspionjären Loie Fuller, en dam från Illinois som uppträdde i väldiga sjok av crèpe de Chine, som hon manipulerade med osynliga käppar medan hon virvlade runt, runt.

De börjar röra sig. Engdahl har tagit tag i ena kanten av dessa, i många fall magasinerade texter och konstverk, och skakat dammet från de gångna decennierna ur dem. Se, de lever fortfarande! ropar han med ett leende på läpparna.