I en familj finns inga fiender - Viktoria Myrén
onsdag, 26 augusti 2009 av Sara
En dag så orkar inte Marie längre, hon orkar inte med barnens ständiga skrik, hon orkar inte med att Alma ständigt måste slåss, hon orkar inte med Johan som lovade att stanna hemma från arbetsresorna när barnen kom. Hon orkar inte längre. Marie sätter sig sin bil och åker iväg, kvar på gården står Johan med barnen som skriker under varsin arm. Hon kollar inte tillbaka, hon måste därifrån.
Maries mormor dog för inte så länge sedan, och hon fick ärva hennes gård som ligger mitt ute i ingenstans. Där försöker hon hitta tillbaka till sig själv, bearbeta sina känslor, och förhoppningsvis kanske hon en dag orkar återvända till Johan och barnen.
Efter någon vecka så dyker det upp en främling på gården, hon har kört fel och behöver hjälp. Dock utvecklar sig relationen och Jennie kör fel fler gånger och en dag stannar hon bara. Marie tycker det är skönt att ha Jennie där, någon som ser HENNE, då slipper hon tänka på Johan och barnen, ångesten, livet. Men vem är Jennie egentligen?
Boken är fylld av konflikter från början till slut, några exempel är
- Johan och barnen
- Maries barndom
- Maries mamma
- Föräldraskapet
- Jennie
och mycket mer. Egentligen så kan man säga att boken faktiskt bara handlar om konflikter och hur Marie ska lösa dem. Men det tråkiga är, att hur mycket författaren försöker så blir det ingen lösning. Den enda anledningen till att man fortsätter läsa är för att man vill veta hur saker och ting löser sig, men det händer aldrig något och tillslut står man där som ett stort frågetecken och fattar ingenting?
Många gånger under tiden jag läser så slås jag av tanken att större delen av boken faktiskt bara är ordbajseri, som man inte vill läsa. Men samtidigt så dras man till själva storyn och dess konflikter och man fortsätter. Det här är en sån där bok som man vill läsa, och som man läser men som man snabbt glömmer bort och så får den stå och samla damm i bokhyllan resten av livet.
