bokbloggen.com

Jag gillade verkligen Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café när jag läste den första gången för snart tjugo år sedan. Den var full av charm, roliga infall och bitvis till och med spännande. Sedan dess har jag väntat på att Fanny Flagg ska upprepa magin, Tyvärr har det aldrig hänt. Senast läste jag En röd liten fågel i juletid som var så outhärdligt sentimental och sötsliskig att jag började oroa mig för mitt blodsocker. Den där sortens böcker kan inte vara bra för hälsan.

Så det är med ganska stor skepsis jag slår upp Flaggs senaste bok. Baksidestexten verkar inte direkt lovande. Den gamla Mrs Elner Shimfizzle hinner inte mer än tänka hoppsan, när hon stöter till getingboet i trädet dit hon klättrat upp för att plocka några färska fikon att ge bort. Sedan minns hon ingenting mer förrän hon vaknar upp liggande på rygg i något som verkar vara en sjukhussäng. Men det är underligt tomt och tyst omkring henne. När hon reser sig upp och traskar iväg för att hitta någon i personalen hamnar hon inte alls där hon tänkt sig. Istället för att hitta ett personalrum träffar hon på sin syster Ida som, trots att hon är död sedan länge, inte har kommit över den frisyr hon fick på sin begravning. Hur kunde de låta Tot Whooten lägga hennes hår?

”Hör du Ida”, sa hon. ”Elda inte upp dig på det där viset. Norma hade inget val. Tot är en god vän. Hur kan man säga en sådan sak till någon utan att såra hennes känslor? Hon kom till begravningsbyrån med alla sina pryttlar. Hon tyckte att hon gjorde dig en tjänst. Norma hade inte hjärta att säga att hon inte fick göra dig iordning.”

Elners död får hela staden i gungning. För det här är naturligtvis en sådan där liten trevlig stad som bara verkar finnas i böcker och teve-serier, med hjälpsamma grannar och roliga tvära original med hjärtan av guld. Och inte blir det bättre när Elner oväntat vaknar upp till de levandes skara igen. Tja, oväntat för figurerna i boken alltså – som läsare blir man inte direkt förvånad. Den som dödas av bin eller getingstick har en tendens att vakna upp igen i litteraturen. Elner har en hel del att berätta om livet efter detta, men det är verkligen inte alla som vill ha sin världsbild förändrad.

Det är inget större fel på den här boken. Men den slår nästan knut på sig själv för att charma läsaren. Här staplas det aforismer och lätt obehagliga republikanska floskler efter varandra, när alla stadens charmigt originella människor får komma till tals. Det blir för mycket för mig, men vill man läsa någon rart och ganska oförargligt så varför inte? Att läsa Välkommen till himlen är som att äta sockerkaka, ungefär. Sött men ganska menlöst.

I vanliga fall består biografiförfattarens bekymmer av att nå ända in i verklighetens kärna, att upptäcka och avtäcka en människas levnadsöde så sanningsenligt som möjligt. Men Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman är ingen vanlig biografi och författarens problematik en helt annan. Det är inte verkligheten som håller sig utom räckhåll för Solstad utan självaste fiktionen.

Den 99 fotnoter långa boken vars summa utgör å ena sidan en saklig och tämligen linjär redogörelse för den fiktive ambassadören Armands liv, å andra sidan författarens kommentarer till sin egen redogörelse, är vad man skulle kunna kalla ett modernistiskt formexperiment. Bokens premiss – något som framgår redan av titeln – är att det Solstad nedtecknar inte är den egentliga berättelsen om Armand utan enbart fotnoterna till den. Den egentliga berättelsen, ”texten där uppe”, är oskriven, existerar bara på något abstrakt idéplan och är av någon anledning otillgänglig för författaren själv.

För att premissen ska fungera krävs mer än att man engageras av Armands öde, man måste finna det berikande att ta del av författarens förmodade kamp med sin egen text och sitt författarskap. Jag skriver förmodade, för som med de flesta så kallade formexperiment är även detta betydligt mindre anarkistiskt än det utger sig för att vara. Bakom fotnoterna och deras organisation måste finnas noggrann eftertanke och bearbetning. Solstad är ingen amatör, han har publicerat mängder med böcker sedan sent 60-tal och hur intressanta fotnoterna om Armand än blir kan jag inte komma ifrån känslan av konstlad förvirring i resterande delar.

”Jag skriver på övertid. Mitt författarskap avslutades med T. Singer, skriven och utgiven 1999.” Romanen om Armand är ingen roman. Dess författare ingen författare. Reducerat till två enkla påståenden är det möjligt att jag berövar Solstad hans poäng, men jag kan inte komma ifrån känslan av att en berättelse med potential kvävs av en formalistisk gimmick. Vilket behov tillfredsställer Solstad genom att så villigt blotta sin ’otillräcklighet’?

Mäster August Palm är den som tog socialismen till Sverige och detta är romanen om hur det kan ha gått till. Som barn lever han i en fattig och utsatt familj vilket leder till att han hamnar hos en skräddare som utackorderad. Hans uppväxt präglas av hunger och armod och en längtan efter både ett bättre liv och kärleken, en kärlek som saknas honom efter att ha separerats från sin familj. Efter att ha avslutat sitt liv som instängd barnarbetare i Skåne hamnar han i Tyskland som skräddargesäll och tar sig sakta uppåt i sin yrkesroll. Där träffar han också Johanna som jobbar på bageri och får Palm att tro på att han kan älskas.

I Tyskland vaknar Augusts politiska medvetenhet och han inleder en envis kamp mot de sociala orättvisor som han har upplevt i sitt eget liv och i sin omgivning. Berättelsen ger en smärtsamt tydlig upplevelse av hur ett liv i fattigdom känns. Därför blir det också en trovärdig skildring av hur arbetarna började kräva sina rättigheter och inledde kampen för ett jämlikare samhälle. De mest omskakande scenerna i boken är när föräldrar tvingas auktionera ut sina egna barn på ackord.

Ser Christina och Frederick där de står i sockenstugan med gråtsvullna ansikten inför de inbjudna. Hammarin från sockennämnden harklar sig. Fattighjälpen säger han sävligt, har beslutat att auktionera ut dessa båda minderåriga barn, han glider sakta med grodblicken över folket som kommit dit, åt den som fordrar lägst ersättning för vård och underhåll.

August tänker på den leda som hans syster dömdes till då hon som elvaårig flicka blev piga i Malmö. Tänker på sin lillebror Frederick som gick till sjöss som gast så fort han fick en plats.

Tänker på sig själv.

Min son ska ha det annorlunda..

Det är inte bara August som är huvudperson i Ahndorils ”Mäster-verk”. Läsaren får också följa Johannas slit för familjens och barnens överlevnad. Hon är inte lika övertygad som sin man utan längtar efter ett välordnat liv utan oron för vad som kommer hända honom vid nästa agitation. Att vara socialist innebär en stor risk, t.ex. i kontakten med polis, och solidariteten från andra arbetare är inte så självklar som man kan tro. Beskrivningen av arbetarklassen är också uppfriskande mångsidig. Männens kamp för rättvisa blandas med kvinnornas förhållanden och Palm inser att man kan utnyttjas på olika sätt i det kapitalistiska samhället.

Hela Palms liv slits mellan idé och verklighet och det kräver mycket av honom i form av personlig offervilja, mod och envishet. Konflikten med mer liberala socialister som t.ex. Hjalmar Branting finns också med. Med Palms bakgrund har han svårt att acceptera någon annan inriktning än den rena socialismen. Samarbete med liberalerna avfärdar han med idealistiska skäl, men också p.g.a. den känsla av underlägsenhet som han känner gentemot medelklassen. Trots alla motgångar kämpar han träget vidare mot målet att väcka de arbetande massorna till att organisera sig.

Palms strävan beskrivs trovärdigt i denna fiktiva berättelse som fullbordar Ahndorils trilogi om vetenskap, religion och politik. De två tidigare böckerna; Stjärneborg om Tyko Brahe samt Birgitta och Katarina om heliga Birgitta kan också starkt rekommenderas. Författaren har ett språk som känns samtida och målar effektiva personporträtt i historisk miljö.

Efter fyra års frånvaro gör den närmast sönderhyllade Johannes Anyuru en efterlängtad återkomst med en ny diktsamling, sin tredje, på nytt förlag. Liksom i sin debut, ”Det är bara gudarna som är nya”, tar han här avstamp i en av antiken absoluta mästerverk. Då var det Homeros ”Illiaden”, nu är det romarnas motsvarighet, deras nationalepos, Vergilius ”Aenieden”. Om Aenieden kan man kort säga att den handlar om hjälten Aeneas som flyr från det fallna Troja för att finna en plats där ett nytt rike ska uppstå. Ett rike som så småningom ska utvecklas till romarriket och i viss mån kan sägas vara grunden till det Europa vi ser idag. Det Europa (och kanske framförallt den moderna värld) som Anyuru med febrig närvaro vill gestalta.

Den som hoppats på att Anyurus återkomst skulle vara en rak fortsättning från de två tidigare samlingarna måste jag till att börja med varna. Ni kommer att bli besvikna, eller tvungna att revidera ert hopp. Det flytande, rytmiska språk och de metafortäta stycken han då skrev har här körts genom en pappersstrimlare; hackats upp till igenkänningsbart, men fragmenterat gods.

Det är en diktsamling som skaver, kräver. Dess omfång, trehundrafemtiosju sidor, är som fyra normaltjocka diktsamlingars. Ord, meningar, bilder ligger staplade uppe på varandra, med oftast svaga associativa band; ibland bara för att de låter lika, eller rimmar. I ett par av dikterna sitter någon och zappar mellan olika tevekanaler, en bild, som om man vill, skulle kunna lyftas ut och användas som poetik för samlingen. Det pågår ett ständigt skifte av perspektiv, vilket när det fungerar ger en sugande känsla av samtidig kaos och närvaro. Av tvåtusen år av mänskligt liv.

Detta kaos är uppbundet kring ett par centrala symboler, som i sin enkelhet visar sig ha många bottnar. Det är klassiska symboler som Anyuru visar sig kunna ingjuta nya betydelser i, nytt blod. Det handlar om en kniv, ett lås, lagen, nycklar, dörrar. Och framför allt om ett ”han”, som dikten igenom återkommer till baksätet av en polisbil. Vart han är på väg? Till Hall, för att låsas in. Det är han och alla andra missanpassade hjältar som står i centrum av ”Städerna inuti Hall”. Som är arvtagare till det romarrike som den plikttrogne Aeneas bär på sina axlar. Ett rike där

Snön är drivor av matkassar, emballage
fuktigt toapapper, porslin

En diktsamling som kräver alltså. Och om det var ”Städerna inuti Hall” som skulle recensera mig skulle jag troligtvis bli underkänd. För trots goda föresatser, trots att Anyuru är en glimrande poet, orkar jag inte följa med i dess oupphörliga kast, dess maniska tendens att ständigt byta riktning, mutera, att aldrig stanna upp. I viljan att gestalta detta gytter av mänsklig utveckling och degeneration har Anyuru tappat bort sin läsare. Eller så är det helt enkelt så att han hoppas på en annan mottagare.

Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.

Bokförläggaren Titus ligger för döden. Men innan han dör vill han tala en sista gång med sin förra hustru Rose. När hon inte svarar i telefon skickar han sin nuvarande fru Ingrid för att be Rose komma och besöka honom på sjukhuset.

Det sög till i magen. Snart skulle hon vara framme. Skulle Rose känna igen henne? Visste hon överhuvudtaget hur Ingrid såg ut? En gång i bokhandeln. En episod. En kund som kanske var Rose. Smal och hätsk, kan jag hjälpa dig? En glödande blick av förakt, nej det tror jag knappast. Hon hade nämnt det för Titus efteråt, kunde det ha varit hon, tror du? Han hade snäst åt henne.

Jag är inte direkt rädd för råttor. Men den som tycker att gnagare är världens mest motbjudande djur lär inte uppskatta den här boken. Rose har nämligen råttor i sitt hus. Det har hon lärt sig leva med. De har blivit halvtama och Rose har gett dem namn och ser själv till att hålla flocken i lagom storlek genom att döda de flesta ungarna. Allt mer isolerad ute i sitt lilla hyrda hus på landet trivs hon bra med att bara ha Tranbär, Fikon, Smultron och lilla Neljä som sällskap.

Det är inga fantastiska goda eller onda människor som befolkar Frimanssons böcker. De är som folk är mest. Lite tafatta, lite småsinta och benägna att tro det värsta. När Ingrid försvinner är Titus döttrar bara alltför villiga att tro det värsta om henne. Hon, den tredje frun som de alltid avskytt, sviker förstås deras pappa på dödsbädden. Kanske har hon verkligen rest utomlands för att vila upp sig? De skulle inte förvåna dem alls. Att undersöka saken närmare faller dem inte in.

Inte vansinnigt spännande, om man nu inte har råttfobi, men ändå läsvärt. Råttfångerskan är faktiskt något så ovanligt som trovärdig. Inger Frimansson beskriver sina figurer så väl att även deras mest konstiga handlingar ter sig logiska. Det önskar jag att fler deckarförfattare tog som riktmärke.

Hur får jag hunden att…?
- gå fint i kopplet
- klara av hundmöten
- komma på inkallning
- bli rumsren
- hälsa fint
- klara av att vara ensam

Detta är några av de saker som tas upp i denna bok. Enligt Memea Mohlin så är det dessa frågeställningar som hon oftast får på sina kurser. Det är sällan hon får frågor på hur man lär hunden tricks utan det största problemet som hundägare har är just vardagslydnaden.

I denna bok så går hon igenom lite hur hundar tänker och varför problem kan uppstå. Hon går igenom även hur vi beter oss gentemot hunden, är vi auktoritära eller mesiga? Låter vi hunden bete sig hur som helst eller säger vi ifrån? Hur påverkar vårt beteende hunden?

När ovanstående saker har gåtts igenom så börjar hon gå igenom hur man kan lösa de problem man har med hunden. Dock tycker jag faktiskt inte att hon ger konkreta råd och träningstips, och inte heller några steg för steg metoder heller. Utan hon hoppar väldigt mycket fram och tillbaka i sina tips, så det mesta blir något av en röra. Röran är kanske inte jobbig egentligen, men jag tycker den är något irriterande eftersom jag föredrar när man förklarar saker steg för steg.

Något som jag tycker är väldigt bra med boken är att i slutet så har hon skrivit ihop en stegringsplan. (stegringsplanen är som ett schema, som man kan följa “vecka för vecka”) Så lite utav det jag saknade under tiden jag läste boken dök upp i slutet.

Min allmänna åsikt av boken är ändå att den är bra, och att den passar under alla stadier av hundens liv.

Först läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och fick en trevlig läsupplevelse från en svensk klassiker. Sedan tog jag mig an Mordets praktik och njöt i fulla drag av en blivande klassiker! Kerstin Ekman har skrivit en skuggroman till Söderbergs mästerverk och lyckats med konststycket att lyfta originalberättelsen ytterligare.

Läkaren i Ekmans roman, Pontus Revinge, lever som en skugga eller spegelbild till Söderbergs romanfigur. I den verklighet där Revinge lever ser han sig själv som upphovet till doktor Glas. Den verkligheten är inte nödvändigtvis samma som den kände författaren uppfattar.

Men romanen vore också otänkbar utan mig. Den hade helt enkelt inte blivit skriven. Därför har jag beslutat mig för att anteckna allt som förekommit mellan mig och författaren Söderberg. Jag tänker berätta det i den ordning det skedde.

Innan jag skrev hans namn tvekade jag. Vi leva alla i vår egen värld. Bara som skuggor röra vi oss i andra människors världar. Men jag utövar inget våld på hans verklighet. Allt detta skedde och jag tänker skriva ned det.

Vid några möten mellan Revinge och Söderberg diskuteras förutsättningarna för det dilemma som doktor Glas står inför, dvs. har man rätt att hjälpa någon från sitt liv om denne eller omgivningen skulle må bättre av det? Enligt Revinges berättelse föreslår han för författaren vilket tillvägagångssätt man kan använda

Revinge lever själv i en situation där han önskar livet ur en läkarkollega och arbetsgivare, Jonathan Skade, som beskrivs leva ett moraliskt förkastligt liv. Som personligt motiv finns också möjligheten att ta över den praktik som han är anställd på och t.o.m. den familj med mor och dotter som Skade lever med. I bakgrunden finns också en uppväxt som på ett freudianskt sätt styr huvudpersonens liv mot hans handlingar i nutid. Föreställningen att han är Glas skugga eller originalgestalt gör att Revinge gör verklig handling av en litterär hypotes.

Mordets praktik är en smutsigare spegel av förebilden, men minst lika gripande. Ekman har fångat det tidstypiska språket och företeelserna mycket trovärdigt. När man som jag läste Doktor Glas precis före blandar man nästan ihop historierna som utspelar sig, så likt är det. Och så bra är det!

Ingrid Tapper är en hyfsat välkänd etolog, inriktad mot hundar. Hon har skrivit ett flertal böcker och de som jag har läst har varit riktigt bra. Anledningen till att jag tycker att hennes böcker är bra är för att även om hon tar upp ett avancerat ämne så lyckas hon förklara fackliga termer och svåra saker på ett sätt som “den vanliga människan förstår”.

Med tanke på mina erfarenheter från Ingrid Tappers tidigare böcker så var min förväntan stor på denna bok som behandlar hundars rädsla och aggressioner. Detta ämne är något som är otroligt viktigt, särskilt nu när det var och varannan dag står i tidningar om hundar som bitit.

I boken så tar hon upp alla “typer” av aggressioner och rädslor som finns ex. hundar som är rädda för människor, eller är rädda för att vara ensamma, rädda för underlag, resursaggressivitet (ex. att hunden vaktar matskålen) hundaggressivitet och rädsleaggression.

Hon beskriver alla aggressioner och rädslor noggrant, och varför de kan ha uppkommit och varför det faktiskt också är “naturligt” för en hund att ha vissa av dessa aggressioner. Efter varje avdelning så ger hon även förslag på hur man kan träna bort detta, men hon poängterar samtidigt att man kan behöva träffa en professionell tränare.

I slutet av boken så finns det lite extra fördjupning som behandlar nervceller, gener, hjärnan, hormoner m.m.

Jag tycker inte att boken håller samma klass som hennes tidigare böcker, denna känns lite som ett hafsigt arbete som man ville publicera i samband med att tidningar rapporterade mycket om s.k. kamphundar. Dock tycker jag fortfarande att det faktiskt är en bra och intressant bok, en bok som faktiskt inte bara hundmänniskor bör läsa. Boken tar upp så pass viktiga och intressanta saker, och jag tror många människor skulle få en ökad förståelse gentemot hundar och deras rädslor, aggressioner, genom att läsa boken.

Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.

Feghet och mod är temat för boken, vilket titeln avslöjar. Erik själv anklagar många i sin omgivning för att inte stå upp för sina ideal. Som politiskt aktiv vänster tycker han att det är självklart att kritisera en mängd saker; svensk utrikespolitik för att vara för USA-vänlig, USA för att begå övergrepp i Latinamerika, internationella valutafondens krav för nedmonteringen av den sociala välfärden i Nicaragua, svenska ambassaden för kolonialism osv. Därför blir han också besviken när han möter det som han beskriver som modlöshet framför allt hos dem som han ser som sina meningsfränder.

Hur många sammanhang och miljöer hade inte Erik Holmberg vistats i, där vänsterfolk till varje pris undvek att säga sitt hjärtas mening? Det var inte bara det vanligaste utan också det mest behagliga sättet att vara feg på, tystnadens och självcensurens, även om alla sätt verkade mer eller mindre behagliga. Det störde Erik att det var så enkelt att vara feg. Det irriterade honom att man kom så billigt undan. Det retade honom till vansinne att man inte ens behövde bry sig om fegheten, än mindre reflektera över vilken skepnad den antog.

De modlösa är en roman som ger stor inblick i Nicaraguas politiska och social liv. Det märks tydligt att författaren själv har en liknande bakgrund som huvudpersonen. Ibland tar romanen nästan formen av memoarer. Skildringen av Eriks kärlek till Kristin blir ibland lite väl klyschig om än ganska ärlig. Överhuvudtaget känns det som en bra sammanfattning av en bok som samtidigt vill vara en kärlekshistoria och ett politiskt debattinlägg. Läsaren får ta del både av intima detaljer och subjektiva ideologiska resonemang. Berättelsen växer också efterhand och tar några oväntade vändningar i sista tredjedelen.

Vid läsandet av Alice Munros noveller dyker tanken att varje människas liv är värdigt en roman upp i mitt huvud. Gång på gång. Och visst, det är en sliten tanke, men med lika mycket slitenhet som sanning i. En författare med den rätta fingertoppskänslan hittar de där avgörande ögonblicken som skapar oss. Leder oss tillbaka till de vägskäl vi så lätt, med en snabb blick över axeln, misstar för raksträckor. Munro är den författaren.

I ”Kärlek, Vänskap, Hat” får varje liv en novell. Men gör inte misstaget att lägga in ordet ”bara” framför ”en novell” i den meningen. Jag var själv nära att göra det. De flesta ser på noveller som något halvfärdigt, halvdant. Är inte en novellist i själva verket en misslyckad romanförfattare? I vissa fall, ja. I Alice Munros fall, definitivt nej. Ett rungande, extatiskt nej. På ett fyrtio tal sidor lyckas hon ingjuta så mycket liv i sina karaktärer att det hade räckt till en romancykel. Bokens trehundra sidor är ett under av kompression. Pärmarna formligen bågnar inför trycket från innehållet.

Så vad innehåller den då? Nio noveller med titlar som ”Det man minns”, ”Tröst” och ”Queenie”. Nio noveller som i ett lugnt och behagligt tempo rullas upp, i huvudsak med den kanadensiska landsbygden som bakgrund. De yttre spänningsmomenten är få, ändå sitter jag som naglad vid boken. Här finns inga mord. Knappt något våld. En man ser kvinnan han älskat i femtio år försvinna in i en allt djupare senilitet. En annan kvinna möter sin barndomsförälskelse när hon just separerat. En ung författarinna använder sin faster som förlaga till en novell hon skriver.

Men vad det handlar om är inte spänning, utan spänning. Den sortens spänning som håller två ting samman och skjuter två andra ting ifrån varandra. Det handlar om diskrepansen mellan tanke och handling. Mellan hur en person tror sig reagera och hur den verkligen reagerar. Ideal och verklighet. Men också om relationer. Släktskap, minnen, barndom. Om vad som håller oss samman. Vad vi vet om andra människor. Men också om allt det vi inte vet.

Framförallt är det kvinnorna som tar plats i novellerna. Fulla av liv, men låsta i sociala konventioner. Med ett par rader beskrivs Fiona, den unga kvinnan som senare drabbas av senilitet. Först med meningen:

”Fiona hade en egen liten bil och en hög kashmirtröjor”

(När jag citerar detta stycke undrar jag om det verkligen är bra. Vad är det i sådana fall som är bra med det? Jag har ingen aningen. Ändå vet jag att det måste med.) Ett par stycken längre ner stå det:

”Hon var sig mycket lik denna dag – på en gång direkt och diffus, ljuv och ironisk.”

Lika exakt, och lika mångbottnat, kan man beskriva denna diamant till bok. Språket är precist och flödande på samma gång, direkt och diffust. Helst skulle jag vilja fortsätta citera, rad efter rad, men det skulle sluta med att jag citerat hela sidor, eller troligare, en hel novell. Meningarna, delarna, är så sinnrikt länkade i varandra, att jag måste ta tillfället i akt att använda en metafor; som kolatomerna i ovan nämnda ädelsten.

Jag inser att jag låter som en nyfrälst. Ha överseende med det. Skaka gärna roat på huvudet. Men läs boken. Och gör du det innan oktober så är det inte otroligt att du har ett svar på frågan vad du tycker om 2009 års nobelpristagare.