bokbloggen.com

Vid läsandet av Alice Munros noveller dyker tanken att varje människas liv är värdigt en roman upp i mitt huvud. Gång på gång. Och visst, det är en sliten tanke, men med lika mycket slitenhet som sanning i. En författare med den rätta fingertoppskänslan hittar de där avgörande ögonblicken som skapar oss. Leder oss tillbaka till de vägskäl vi så lätt, med en snabb blick över axeln, misstar för raksträckor. Munro är den författaren.

I ”Kärlek, Vänskap, Hat” får varje liv en novell. Men gör inte misstaget att lägga in ordet ”bara” framför ”en novell” i den meningen. Jag var själv nära att göra det. De flesta ser på noveller som något halvfärdigt, halvdant. Är inte en novellist i själva verket en misslyckad romanförfattare? I vissa fall, ja. I Alice Munros fall, definitivt nej. Ett rungande, extatiskt nej. På ett fyrtio tal sidor lyckas hon ingjuta så mycket liv i sina karaktärer att det hade räckt till en romancykel. Bokens trehundra sidor är ett under av kompression. Pärmarna formligen bågnar inför trycket från innehållet.

Så vad innehåller den då? Nio noveller med titlar som ”Det man minns”, ”Tröst” och ”Queenie”. Nio noveller som i ett lugnt och behagligt tempo rullas upp, i huvudsak med den kanadensiska landsbygden som bakgrund. De yttre spänningsmomenten är få, ändå sitter jag som naglad vid boken. Här finns inga mord. Knappt något våld. En man ser kvinnan han älskat i femtio år försvinna in i en allt djupare senilitet. En annan kvinna möter sin barndomsförälskelse när hon just separerat. En ung författarinna använder sin faster som förlaga till en novell hon skriver.

Men vad det handlar om är inte spänning, utan spänning. Den sortens spänning som håller två ting samman och skjuter två andra ting ifrån varandra. Det handlar om diskrepansen mellan tanke och handling. Mellan hur en person tror sig reagera och hur den verkligen reagerar. Ideal och verklighet. Men också om relationer. Släktskap, minnen, barndom. Om vad som håller oss samman. Vad vi vet om andra människor. Men också om allt det vi inte vet.

Framförallt är det kvinnorna som tar plats i novellerna. Fulla av liv, men låsta i sociala konventioner. Med ett par rader beskrivs Fiona, den unga kvinnan som senare drabbas av senilitet. Först med meningen:

”Fiona hade en egen liten bil och en hög kashmirtröjor”

(När jag citerar detta stycke undrar jag om det verkligen är bra. Vad är det i sådana fall som är bra med det? Jag har ingen aningen. Ändå vet jag att det måste med.) Ett par stycken längre ner stå det:

”Hon var sig mycket lik denna dag – på en gång direkt och diffus, ljuv och ironisk.”

Lika exakt, och lika mångbottnat, kan man beskriva denna diamant till bok. Språket är precist och flödande på samma gång, direkt och diffust. Helst skulle jag vilja fortsätta citera, rad efter rad, men det skulle sluta med att jag citerat hela sidor, eller troligare, en hel novell. Meningarna, delarna, är så sinnrikt länkade i varandra, att jag måste ta tillfället i akt att använda en metafor; som kolatomerna i ovan nämnda ädelsten.

Jag inser att jag låter som en nyfrälst. Ha överseende med det. Skaka gärna roat på huvudet. Men läs boken. Och gör du det innan oktober så är det inte otroligt att du har ett svar på frågan vad du tycker om 2009 års nobelpristagare.