De modlösa - John Lapidus
fredag, 4 september 2009 av Henrik
Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.
Feghet och mod är temat för boken, vilket titeln avslöjar. Erik själv anklagar många i sin omgivning för att inte stå upp för sina ideal. Som politiskt aktiv vänster tycker han att det är självklart att kritisera en mängd saker; svensk utrikespolitik för att vara för USA-vänlig, USA för att begå övergrepp i Latinamerika, internationella valutafondens krav för nedmonteringen av den sociala välfärden i Nicaragua, svenska ambassaden för kolonialism osv. Därför blir han också besviken när han möter det som han beskriver som modlöshet framför allt hos dem som han ser som sina meningsfränder.
Hur många sammanhang och miljöer hade inte Erik Holmberg vistats i, där vänsterfolk till varje pris undvek att säga sitt hjärtas mening? Det var inte bara det vanligaste utan också det mest behagliga sättet att vara feg på, tystnadens och självcensurens, även om alla sätt verkade mer eller mindre behagliga. Det störde Erik att det var så enkelt att vara feg. Det irriterade honom att man kom så billigt undan. Det retade honom till vansinne att man inte ens behövde bry sig om fegheten, än mindre reflektera över vilken skepnad den antog.
De modlösa är en roman som ger stor inblick i Nicaraguas politiska och social liv. Det märks tydligt att författaren själv har en liknande bakgrund som huvudpersonen. Ibland tar romanen nästan formen av memoarer. Skildringen av Eriks kärlek till Kristin blir ibland lite väl klyschig om än ganska ärlig. Överhuvudtaget känns det som en bra sammanfattning av en bok som samtidigt vill vara en kärlekshistoria och ett politiskt debattinlägg. Läsaren får ta del både av intima detaljer och subjektiva ideologiska resonemang. Berättelsen växer också efterhand och tar några oväntade vändningar i sista tredjedelen.
Liknande recensioner:
Snabba Cash - Jens Lapidus
Aldrig fucka upp - Jens Lapidus
Agenten - John Grisham
Lowboy - John Wray
Marley och Jag - John Grogan
Hej!
Det var intressant att läsa din recension av denna bok. Jag har också recenserat den på http://www.litt.se/?p=542.
Jag har förresten lagt till din blogg i min länklista över bokbloggar.
Om du vill får du jättegärna länka till mig!
På min blogg har jag en länksamling till skrivtävlingar, hundratals bokbloggar och bokhandlare.
Mvh.
Torbjörn (Litteraturpalatset)
http://www.litt.se
John Lapidus är värd beröm för miljöbeskrivningen, som tidvis är fantastisk: den som varit i Managua kan känna och lukta sig tillbaka dit. Men detta är i stort sett det enda Lapidus lyckats med i “De modlösa”. Intrigen är långsökt och helt osannolik: vad skulle en sandinistregering göra med förhandsinformation om slopat budgetstöd och neddraget bistånd? Kärleksdrömmarna är segdragna, och även om Lapidus tar upp viktiga etiska frågor blir de många funderingarna kring biståndet och modet att stå upp för sina värderingar mest tröttsamma.
Författare av den här sortens litteratur har rätt att blanda fakta och fiktion. Som läsare vill man ändå att rena faktauppgifter ska stämma, och det är trist att boken innehåller så många sakfel. Ett par exempel: Lapidus skulle lätt ha kunnat ta reda på vilka villkor som gäller för ambassadanställda i stället för att raljera över påhittade förmåner. Han borde också ha tagit reda på hur budgetstöd och utfasning av bistånd beslutas.
Om Lapidus velat spegla den svenska ambassadens förhållningssätt till IMF och ambassadörens uppträdande, så har han totalt misslyckats. Beskrivningen av hur ambassaden försöker tvinga Nicaragua att böja sig för IMF:s krav har ingenting med verkligheten att göra: i själva verket var ambassaden ofta starkt kritisk till IMF. Men det är betydligt värre att Lapidus ger en så felaktig bild av den svenska ambassadören, samtidigt som han gör det lätt att lista ut hennes riktiga identitet. I verkligheten visade hon mer mod än de flesta av diplomatkollegorna. Under fem år arbetade hon med ett oerhört starkt engagemang för Nicaraguas fattiga, och den nicaraguanska allmänheten har en helt annan syn på henne än Lapidus. “Hon är så bra, hon vågar kritisera men gör det alltid med respekt” – det var vad vanliga människor hade att säga om Sveriges ambassadör. Hade inte Lapidus någon kontakt med dem? Man undrar verkligen vad som ligger bakom hans smutskastning.