bokbloggen.com

Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.

Bokförläggaren Titus ligger för döden. Men innan han dör vill han tala en sista gång med sin förra hustru Rose. När hon inte svarar i telefon skickar han sin nuvarande fru Ingrid för att be Rose komma och besöka honom på sjukhuset.

Det sög till i magen. Snart skulle hon vara framme. Skulle Rose känna igen henne? Visste hon överhuvudtaget hur Ingrid såg ut? En gång i bokhandeln. En episod. En kund som kanske var Rose. Smal och hätsk, kan jag hjälpa dig? En glödande blick av förakt, nej det tror jag knappast. Hon hade nämnt det för Titus efteråt, kunde det ha varit hon, tror du? Han hade snäst åt henne.

Jag är inte direkt rädd för råttor. Men den som tycker att gnagare är världens mest motbjudande djur lär inte uppskatta den här boken. Rose har nämligen råttor i sitt hus. Det har hon lärt sig leva med. De har blivit halvtama och Rose har gett dem namn och ser själv till att hålla flocken i lagom storlek genom att döda de flesta ungarna. Allt mer isolerad ute i sitt lilla hyrda hus på landet trivs hon bra med att bara ha Tranbär, Fikon, Smultron och lilla Neljä som sällskap.

Det är inga fantastiska goda eller onda människor som befolkar Frimanssons böcker. De är som folk är mest. Lite tafatta, lite småsinta och benägna att tro det värsta. När Ingrid försvinner är Titus döttrar bara alltför villiga att tro det värsta om henne. Hon, den tredje frun som de alltid avskytt, sviker förstås deras pappa på dödsbädden. Kanske har hon verkligen rest utomlands för att vila upp sig? De skulle inte förvåna dem alls. Att undersöka saken närmare faller dem inte in.

Inte vansinnigt spännande, om man nu inte har råttfobi, men ändå läsvärt. Råttfångerskan är faktiskt något så ovanligt som trovärdig. Inger Frimansson beskriver sina figurer så väl att även deras mest konstiga handlingar ter sig logiska. Det önskar jag att fler deckarförfattare tog som riktmärke.