bokbloggen.com

Det finns flera sätt att tråka ut mig. Men ett av de allra säkraste är att börja berätta något man har drömt. Då stänger min hjärna ner. Samma sak händer i böcker. Så fort det kommer en drömsekvens tappar jag koncentrationen och börjar skumma igenom texten. Denna personliga lilla egenhet gör att jag får problem med den här boken. Här är det visserligen inte drömmar det handlar om, utan de tankar som rör sig i en schizofren pojkes hjärna. Men de associationer och tankehopp som finns här påminner så mycket om drömsekvenser att jag tappar läslusten. Trots att det är skickligt genomfört.

Will Heller är sexton år och har slutat ta sin medicin. Han har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu har han försvunnit ned i tunnelbanan. Genom att sluta med medicinerna har han brutit villkoren för sin utskrivning och han är nu efterlyst och jagas av sin mamma Violetta tillsammans med polisen Ali Lateef. Vad de inte vet är att Will, eller Lowboy som han kallar sig, har ett uppdrag. Han ska nämligen rädda världen. På ett sätt som man antagligen måste vara hormonstinn tonårspojke för att hitta logiken i.

Det han var tvungen att göra var lika tydligt som om det bränts in i honom med en elektrisk sladd. Han var tvungen att spräcka det membran som hållit honom instängd under hela hans liv och glida ut i den ruttnande världen. Han var tvungen att föra in sig själv in i en annan kropp.

För att lyckas med sina planer på att rädda världen behöver Lowboy få tag i Emily. Flickan som aldrig tycks ha blivit skrämd av hans udda beteende, trots att hon var inblandad i de händelser som fick honom inlagd på sjukhuset. Lowboy söker Emily, samtidigt som polisen och mamman söker honom. Ibland nära, ibland långt ifrån. Men nästan hela tiden i eller omkring New Yorks tunnelbanesystem.

Mamman, den österrikiska Violetta, gör kriminalinspektör Lateef allt mer förvirrad. Hon är övertygad om att sonen aldrig skulle skada någon, trots bevis på motsatsen. Lateef känner sig ömsom dragen till den här kvinnan och ömsom irriterad på henne. Att hon döljer något blir allt mer uppenbart men vad det är blir han inte klok på.

Det är skickligt skrivet och den som tycker att det är spännande med psykoser kan säkert få ut mycket av den här boken. Personligen tyckte jag att den var överraskande tråkig. Så även om författaren har omnämnts som en av de bästa unga nutida amerikanerna, kommer det nog att dröja innan jag läser något mer av John Wray.