bokbloggen.com

Syskonen Anni och Sami växer upp i Sverige i en familj med finsk invandrarbakgrund. Här flödar alkoholen och livet är minst sagt enkelt.
Sami protesterar så som ett barn och senare en ungdom kan genom att helt enkelt störa vardagen; gunga på stolen, flytta på mjölkpaketet, inte dyka upp där man ska, spela för högt osv. Anni bet på naglarna.
Lärarna slog Sami och pappan slog Sami. Ingen såg genom den yta som Anni såg när hon såg sin älskade bror till slut bli misshandlad av samhället. Observationsklass. Med hjälpmedel som aggression, bristande koncentration och dålig ordning gick livet nedför för Sami. Anni tuggade på naglarna.

Minns du, jag ringde dig och grät. Snälla Sami. Förstår du inte Sami. Sami du måste. Du sa, ta det lugnt syrran, var inte så hispig, jag har killarna varje helg, då tar jag aldrig något. Men en gång satt du uppe hela natten uppkrupen i sängen med en sabel, beredd att döda dem som jagade dig, sa jag. Sami, minns du inte dina farliga fantasifoster.

Anni älskar Sami. Men hon kan inte hindra hans oroliga själ från att så småningom låta drogerna ta över hans liv. Hon står utanför och ser när observationsklassen förvandlas till anstalt och vårdhem.

Boken är en hyllning till syskonkärlek lika mycket som den är en sågning av det samhälle som ska hjälpa, inte stjälpa.
Susanna Alakoski hittar Annis tankar och agerande med fingertoppskänsla. Hennes korta och snabba språk beskriver Annis raska övergångar från att ena stunden älska till att lika snabbt hata sin bror och det är när Alakoski beskriver motstridigheterna i Annis huvud som hon är som bäst. Att låta Annis hjärna prata när förnuftigheten kommer fram är genialiskt. Hjärtat tar dock överhanden och Anni kan inte dölja kärleken till sin bror.

Är den bra då? Ja, för att hon översätter händelserna till ett språk som gör det verkligt. Däremot tycker jag att den upprepar sig lite väl mycket och stundtals blir den rent av tjatig. Ämnet är dock så rörande och lämnar ingen oberörd så jag tycker ändå att alla borde läsa boken.

Aliide Truu hittar en dag en ung och medtagen kvinna utanför sitt hus på den estniska landsbygden. Efter mycket tvekan angående kvinnans ursprung och ärende hjälper hon henne in. Zara som kvinnan heter har inte hamnat hos Aliide av en slump, de är främlingar med gemensamma rötter. Zara som är på flykt från sin hallick håller till en början inne med uppgifter som tvingar den äldre Aliide att minnas sitt fasansfulla förflutna.

…

Aliides egen förmåga till rädsla var något som borde ha hört till en förgången tid. Hon hade lämnat den bakom sig och den hade ingenting att göra med några stenkastare. Men nu när en främmande flicka befann sig i hennes kök och spred ut sin nakna rädsla över vaxduken kunde hon inte torka bort den som hon borde ha gjort, i stället lät hon den slinka in mellan tapeten och det gamla klistret i gliporna som fanns kvar efter gömda och senare förstörda fotografier. Rädslan slog sig ner som i ett välbekant hus. Som om den aldrig hade varit borta. Som om den bara hade varit på besök någonstans och återvänt hem till kvällen.

Det självständiga Estland på 1990-talet möter sovjetrepubliken Estland efter andra världskriget genom de två kvinnornas gestalter. Under andra världskriget ockuperas Estland när Aliide är en ung kvinna. Hela tiden lever hon i skuggan av sin vackra och skickliga syster Ingel. Hon är kär i sin svåger som är ”vit” motståndsman, men hamnar själv i det röda lägret och träffar en hängiven kommunist. Det stalinistiska förtrycket med angiveri, brutala förhörsmetoder och arresteringar drabbar Aliide och hela familjen. Aliide bär en stor skuld trots att hon är offer.

Zara som är uppvuxen på andra sidan kontinenten i Vladivostok, träder in i vuxenlivet ungefär samtidigt som kommunistsystemet brakar samman. En ny tid är kommen där unga drömmer om väst och allt är möjligt att sälja. Många unga kvinnor hamnar i traffickingnätet som styrs av maffian som tagit över säkerhetstjänstens förtryck.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Utrensning är en roman som griper över mycket och är oerhört gripande. Den skildrar både Estlands traumatiska historia och två kvinnor som inte knäcks trots övergrepp och förnedring. Istället plockar de fram en inre styrka för att ta kontroll över sina liv. Oksanen är redan en stor författare som i unga år nämns som en framtida kandidat till Nobelpriset. Efter att ha läst Utrensning är jag inte förvånad. Hon växlar mellan outtalat och poetiskt språk till rakt och brutalt, anpassat efter den situation som beskrivs och den karaktär som är huvudperson i handlingen. Förutom att Oksanen visar på stor berättarkonst tar hon också upp angelägna teman som är avgörande för människan och mänskligheten.

Att slå ihop en Åsa Grennvallbok är som att få ett nytt liv; att få tänka: detta handlar inte om mig. Efter att ha läst hennes serier, hårt ritade i spretigt svart, tänker jag att jag är lyckligt lottad. Att jag just nu inte lever i psykisk ohälsa, kvinnovåld eller utanförskap. Så drabbande är hennes serier, precis så rakt och naket är hennes berättande. Stundtals kritisk mot den svenska psykvården, alltid på den trasiges sida.

Svinet centrar kring Dan, och kvinnorna runt honom. Alla bryts de ned och formas efter Dans sadism, de tre flickvännerna och mamman. Den tillsynes svaga, undanfallande mamman som inte drar sig för att anklaga flickvännerna för att vara hysteriska och säga att det inte är konstigt att Dan blir lite arg på dem ibland. Mamman, som har korta ögonblick av klarsyn. Hon säger till den flickvän som vågar anmäla honom för misshandel: ”Jag önskar jag vore en av er. En av er som fick lämna honom. Jag skulle så gärna vilja hata det där svinet, precis som ni gör, men jag får inte.”

Kvinnorna är olika, vad de har gemensamt är att de blir passiva, underlägsna av Dans sätt. När Dan blir tillsammans med Ginger, den kaxiga och frispråkiga tjejen, känner jag lite, lite hopp om att hon ska sätta honom på plats, men hoten och våldet som Dan utövar är blint för offrens personlighetsdrag. Alla kvinnorna kan tryckas ihop till blåslagna, passiva spillror med hjälp av hans anklagelser, hot och martyrium.

Det gör ont att läsa de tvådimensionella, hårda bilderna. I det jobbiga finns också igenkänning och humor, och boken känns oändligt viktig. Viktig för alla dem som upplevt kvinnovåld, men också för de som inte har det. Detta kunde lika gärna vara en fallstudie. Det är såhär det kan se ut i världen.

För Herta Müller är språket livet. Eller är det kanske livet som är språket? I hennes värld skapas nya ord istället för de som på grund av den kontrollerande kommunismen i Rumänien inte får uttalas. Hennes två språk rumänska och tyska jämförs, dissekeras och tänjs på gränsen till fanatism.
Men det är få förunnat att kunna vrida på ord så att de anpassas och blir mer användarvänliga i det sammanhang de är tänkta att verka. Herta Müller är verkligen en mästare på att leka med språket och att utnyttja varje ord och betydelse till sin spets. Hon söker tröst i ordens makt när hennes liv kräver det, vilket är en del av hennes sätt att bearbeta sitt dramatiska liv.

Jag har inte läst tidigare böcker av Müller men hela boken känns som en sammanfattning eller kanske en förlängning av tidigare alster och då framför allt Hjärtedjur. Exempelvis är just ordet Hjärtedjur ett substitut för Kungen som ännu inte växt fram. Ordet symboliserar de makthavande som ståtligt fängslar och avrättar. Kungen bugar och dödar.

Boken beskriver delar av Müllers liv och flykt från Ceausescus Rumänien i en tid där hennes tyskspråkiga minoritet inte längre var välkommen. Kampen mot yttrandefrihet är stor och i hennes kritik mot regimen förbjuds hennes alster i hemlandet. Hon flyr till Tyskland där hon bor idag.

Två gånger köpte jag blommor i samma affär. Expediten, en kvinna omkring de femtio, kom ihåg mig från den ena gången till den andra. Som belöning för att jag kom tillbaka, sökte hon ut de vackraste lejongapen ur hinken, tvekade en aning och frågade: ”Vilken landsmaninna är ni, är ni fransyska?” Eftersom jag inte gillar ordet landsmaninna, tvekade även jag och en tystnad blev hängande mellan oss innan jag sade: ”Nej, jag kommer från Rumänien.” Hon sade: ”Ja, men det gör ju inget”, och log som om hon plötsligt hade fått tandvärk.

Jag kommer på mig själv med att falla bort när jag läser och får hoppa tillbaka för att läsa igen. Inte bara för att jag faktiskt tycker att vissa delar är tråkiga men även för att förstå innebörden av vad hon skriver. För trots att jag blir fascinerad över hennes språkbegåvning är händelserna i boken lite väl invecklade i beskrivningen. När jag egentligen vill läsa mer om Herta Müller och hennes liv drunknar det i ingående beskrivningar och metaforer som antagligen passar en Nobelpristagare.
Jag kan kalla mig lite kulturell för en stund men det är ingen bok som kommer ligga kvar särskilt länge i mitt minne.
Jag vill avsluta med att ge en stor eloge till översättaren Karin Löfdahl som måste ha en strålande kunskap i det tyska språket och sättet att uttrycka sig.

Helt plötsligt slutar människor att dö i ett helt land. Från den ena dagen till den andra. Först blir människorna förstås överlyckliga, men glädjen blir kortvarig. Människorna blir nämligen inte friskare. De blir lika allvarligt skadade i olyckor som tidigare och drabbas av samma svåra sjukdomar. Den enda skillnaden är att de aldrig drar sitt sista andetag. De tar alltid ett till och sedan ytterligare ett. Gamla, sjuka och skadade blir liggande på en evig dödsbädd utan att vare sig bli friskare eller avlida. Något som snart får konsekvenser.

Det är inte helt enkelt att läsa Saramago. Det kräver lite lugn och ro. Texten är väldigt kompakt med stycken som gärna blir både två och tre sidor långa. Att skilja repliker åt med hjälp av citattecken eller talstreck, är inte heller Saramagos melodi. Vem som säger vad, får man själv lista ut. Men om man bortser från detta föga insmickrande sätt att förmedla texten är boken stundtals riktigt rolig. Fundera några sekunder på vad som egentligen skulle hända i ett samhälle där ingen dör. Myndigheternas problem med ilskna begravningsentreprenörer, sjukvårdskaos och pensionsutbetalningar ger en ganska tydlig bild av hur illa rustade vi är för det oförutsedda. Och vilka som snabbt lär sig att dra nytta utav kaoset.

I grannlandet fortsätter människorna nämligen att dö precis som vanligt. Det tar inte lång tid innan folk i gränstrakterna upptäcker att de gamla dödsjuka släktingar som man lyckas föra över gränsen omedelbart mister livet. Det är förvisso praktiskt, men väcker moraliska frågor. Är det mord? Snart står det beväpnade vakter posterade längs gränserna i väntan på att ett beslut i frågan. Men vakter kan mutas och snart tvingas myndigheterna mer eller mindre motvilligt samarbeta med den organiserade brottsligheten för att få något slags grepp om situationen. Men det är inte bara myndigheterna som får problem. Kyrkans maktposition visar sig plötsligt vara mycket tveksam. Vad ska man egentligen hota ett folk med när de faktiskt aldrig dör?

… religionerna, allesammans, hur vi än vrider och vänder på dem, har inget annat existensberättigande än döden, de behöver den precis som munnen behöver bröd. Religionernas delegater gjorde sig inte besväret att invända. Tvärtom, en av dem, en ansedd medlem av den katolska sektorn sade, Ni har rätt, herr filosof, det är just därför vi existerar, för att människorna ska leva hela livet med fruktan hängande om halsen och när timmen är slagen välkomna döden som en befrielse, Paradiset, Paradis eller helvete eller platt intet, vad som händer efter döden angår oss mycket mindre än vad man i allmänhet tror, religionen, herr filosof, är ett jordiskt spörsmål, den har ingenting med himlen att göra,…

Till slut börjar döden faktiskt arbeta igen. Men nu har hon, för döden är en kvinna, fått en ny idé. För att människorna ska kunna förbereda sig inför döden skickar hon ett brev sju dagar före dödsdagen, så att personen ska ha tid att ordna upp sina papper, ta farväl av nära och kära och ställa saker och ting tillrätta. Det blir inte riktigt den succé hon tänkt sig. När döden blir en person och till slut antar en mänsklig gestalt tappar boken greppet om mig. Men då är den å andra sidan ganska snart slut, så jag läser ut den i alla fall. Jag skulle inte rekommendera någon att starta sin läsning av Saramago med den här boken, men den som redan uppskattar honom kommer säkert att ha roligt även med Dödens nycker.