bokbloggen.com

Syskonen Anni och Sami växer upp i Sverige i en familj med finsk invandrarbakgrund. Här flödar alkoholen och livet är minst sagt enkelt.
Sami protesterar så som ett barn och senare en ungdom kan genom att helt enkelt störa vardagen; gunga på stolen, flytta på mjölkpaketet, inte dyka upp där man ska, spela för högt osv. Anni bet på naglarna.
Lärarna slog Sami och pappan slog Sami. Ingen såg genom den yta som Anni såg när hon såg sin älskade bror till slut bli misshandlad av samhället. Observationsklass. Med hjälpmedel som aggression, bristande koncentration och dålig ordning gick livet nedför för Sami. Anni tuggade på naglarna.

Minns du, jag ringde dig och grät. Snälla Sami. Förstår du inte Sami. Sami du måste. Du sa, ta det lugnt syrran, var inte så hispig, jag har killarna varje helg, då tar jag aldrig något. Men en gång satt du uppe hela natten uppkrupen i sängen med en sabel, beredd att döda dem som jagade dig, sa jag. Sami, minns du inte dina farliga fantasifoster.

Anni älskar Sami. Men hon kan inte hindra hans oroliga själ från att så småningom låta drogerna ta över hans liv. Hon står utanför och ser när observationsklassen förvandlas till anstalt och vårdhem.

Boken är en hyllning till syskonkärlek lika mycket som den är en sågning av det samhälle som ska hjälpa, inte stjälpa.
Susanna Alakoski hittar Annis tankar och agerande med fingertoppskänsla. Hennes korta och snabba språk beskriver Annis raska övergångar från att ena stunden älska till att lika snabbt hata sin bror och det är när Alakoski beskriver motstridigheterna i Annis huvud som hon är som bäst. Att låta Annis hjärna prata när förnuftigheten kommer fram är genialiskt. Hjärtat tar dock överhanden och Anni kan inte dölja kärleken till sin bror.

Är den bra då? Ja, för att hon översätter händelserna till ett språk som gör det verkligt. Däremot tycker jag att den upprepar sig lite väl mycket och stundtals blir den rent av tjatig. Ämnet är dock så rörande och lämnar ingen oberörd så jag tycker ändå att alla borde läsa boken.