bokbloggen.com

Sara Stridsbergs nya roman kommer med enorma förväntningar på sig, inte minst sedan hennes senaste, Drömfakulteten, för bara några månader sedan framröstades som förra decenniets bästa svenska roman av landets kulturskribenter.

I Drömfakulteten fantiserade Stridsberg fritt kring SCUM-författaren Valerie Solanas liv, och skapade en skimrande, hårt spänd muskel till bok. Den här gången hämtar hon sitt råmaterial från en av nittonhundratalets mest omtalade romaner, Vladimir Nabokovs Lolita. Men det är inte någon omskrivning eller fortsättning av Lolita det handlar om. Darling River står fullständigt fri, och stark, i sin egen stil. Liksom fallet var med Drömfakulteten är det ett egendomligt och brutalt konstverk Stridsberg presenterar.

Undertiteln ”Doloresvariationer” fångar väl in vad romanen är; en slags omtagningar, med den förenande nämnaren Dolores Haze. Stridsberg väcker Dolores från den död i barnsäng Nabokov gett henne, och leder henne fram till strålkastarljuset i ett antal olika skepnader. En av dem är på väg till Alaska, mot friheten, med ett barn i sin mage som kommer att bli hennes död. En annan, som helst kallar sig Lo, tappar sin överlevnadsinstinkt när hon överlever sin namne. En tredje är en apflicka som sitter ständigt övervakad av en vetenskapsman som med lika delar hot och ömhet försöker få henne att teckna.

De är starka kvinnor, men inburade. Och männen patetiska, men våldsamma. Los far tar med henne ut i natten och skjuter hål på hennes mors kvarlämnade klänningar. Vetenskapsmannen tvingar upp den prostituerade Célestes mun med sina båda händer och låter saliven rinna ner i hennes hals tills hon spyr, då han upptäckt att hon vänder sig bort när han vill kyssa henne. Det är en värld där männen har makten, även om de ser sig som förlorarna. Det är också de som kommer, åtminstone fysiskt, oskadda ur romanen.

I Darling River överlever Dolores Haze, åtminstone för ett tag. Det är en stycke magi Stridsberg utför när hon lyfter upp den blanka lockande flickan från Nabokovs roman och låter henne välla ut över alla breddar. Flertalet gånger under läsningen kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig. Stridsbergs prosa är lika självklar och obönhörligt vacker som dennes. Hennes egensinne lika stort. Och även om Darling River inte lyckas engagera på samma sätt som Drömfakulteten, gör meningar som dessa den värd att läsa, och att läsa om:

Far tyckte om att köra över vägens djur. Med den blänkande karossen siktade han på rävar, kaniner och fåglar som försökte rädda sig ner i den brinnande skogen. Min far var en diskret jägare som började tala om döden när han skymtade ett djur längre bort på vägen och sedan lät han bilen nästan omärkligt glida över i körbanan där djuret befann sig.