bokbloggen.com

Doktor Faraday kallas till Hundreds Hall där den välbärgade familjen Ayers bor för att se till tjänsteflickan Betty som klagar över magont, men som i själva verket är uppskrämd av någonting. Efter det blir Faraday en allt mer vanlig besökare på godset och han får därmed bevittna en fruktansvärd händelse. På en fest för de nyblivna grannarna biter husets hund Gyp grannflickan i ansiktet så illa att hon blir vanställd. Hunden avlivas men det visar sig bara vara början på familjen Ayers bekymmer.

Berättelsen utspelar sig i slutet på 40-talet och familjen Ayers problem och huset Hundreds Halls förfall får symbolisera den förändring som sker i ett England där överklassens dominans bryts och ett mer modernt samhälle växer fram. Ayers består av mor, son och dotter som kämpar för att driva godset vidare. Sonen Rod som efter faderns död är herrn i huset börjar prata om märkliga händelser och krafter som hotar både honom och hela familjen. Han lider av en skada från kriget som Faraday försöker bota med moderna läkarmetoder. Faraday blir inte bara deras husläkare utan allt mer en del av familjen och är den som berättar historien. Rod förefaller dras allt mer in i en psykisk sjukdom och efter en brand i hans rum och andra utfall beslutar Faraday att sonen ska placeras på institution.

De spöklika händelserna på Hundreds Hall fortsätter men kvinnorna i huset gör allt för att hålla stället igång. Det visar sig dock att gamla tragedier kommer ikapp dem och påverkar deras själsliv. Huset är en viktig karaktär med ett eget liv och det blir allt svårare att skilja på vad som verkligen händer och vad som är olika personers hallucinationer. Faraday är i alla fall klar över att det som händer i huset måste ha någon naturlig förklaring, alternativt att de boende där drabbats av vanföreställningar. Han blir känslomässigt bunden både till familjen och till huset vilket gör att han engagerar sig mer än vad som är bra för hans eget bästa…

Till en början förstod jag inte riktigt att boken fått så mycket hyllningar, men Waters är skicklig på att bygga upp en känsla för karaktärerna. Vid ett tillfälle diskuterar några av huvudpersonerna hur problemen för Ayers ackumuleras och det är ett bra sätt att beskriva läsupplevelsen också. Boken växer för varje sida och man dras ofrånkomligen mot upplösningen som är en katastrof för familjen Ayers, men som också skildrar hur ”vanligt folk” får det allt bättre. Som symbol för det står bl.a. tjänsteflickan Betty och nya familjehus som byggs på mark som tidigare tillhört Hundreds Hall. Boken bjuder också på intressanta resonemang kring psykisk sjukdom eller ”galenskap” och övernaturliga fenomen. Hur tacklar det moderna rationella samhället gamla förklaringar som lever kvar som sanningar hos folk?

Främlingen i huset är en klassisk spökhistoria och en skildring av ett samhälle i brytningstid då gamla värderingar möter nya och många är osäkra på hur framtiden ska te sig. Skräcklitteratur när den är som bäst!

Kvällspressen har bytts ut mot Aftonposten. Journalisten Annika Bengtsson heter numera Dessie Larsson, även hon journalist. Ingen av dem är speciellt socialt begåvad och de har heller inga vidare bra erfarenheter av förhållanden. Med andra ord, allt är precis som vanligt. Förutom en sak och det är en viktig sak. Marklund brukar vanligtvis imponera på mig med den research hon lägger ner inför varje bok. Nu är historien banal och det är en historia utan någon som helst eftertanke och känsla.
Att hon har fått med James Patterson på tåget är inte alls konstigt. Hans böcker bygger på just denna typ av innehåll. Mördare, offer, poliser i en historia helt utan mening och utan att lägga tid på något annat än händelserna vi läser om. Synd bara att Marklund nu sjunker till hans nivå bara för att få ut sitt namn till hans läsare. Ok, jag ska inte underskatta Marklund som affärskvinna. Det är inte helt osmart av henne att ta del av alla de läsare hon nu når genom Patterson men det känns lite som att det är på bekostnad av hennes egna läsare.
Handlingen utspelar sig mestadels i Stockholm vilket är en kontrast i sig. Jag känner mig som en främling när jag läser förklaringen till vad Systembolaget är… Genom resten av boken snabbguidas vi igenom de sevärdheter som finns i Stockholm.
Journalisten Dessie Larsson får ett vykort till redaktionen med texten: ”To be or not to be in Stockholm, that is the question. We’ll be in touch.” Hon har, som flera andra journalister i Europa, blivit utvald av en eller flera mördare som härjar runt och dödar unga par på semester. Dessie dras in i en mordutredning som vandrat från det ena landet till det andra och nu nått Sverige. Den polis som insett sambandet mellan de olika länderna är Jacob Kanon vars dotter är en av de mördade i Italien.
Vi mixar en lite för cool amerikansk skit-i-alla-andra-polis, en skopa svensk byråkrati, en liten skvätt homosexualitet och en stor gnutta kulturgalenskap och vips, så har vi en lättläst, förutsägbara deckare.
Jag tror jag nöjer mig med det.

Om det här bara är en bråkdel av det hela, så är jag ganska nöjd med att Toltz inte bestämde sig för att berätta hela historien. 630 sidor är ändå i mastigaste laget för en bok som man har svårt att lägga ifrån sig. För det var verkligen inte enkelt att sluta läsa den här boken. Den är bitvis rent sanslöst underhållande med en berättarröst som förstärker den skruvade handlingen.

Handlingen ja, den är en sak för sig. Långa stunder glömmer jag helt av vem som är huvudpersonen och vad boken sägs handla om. Stora delar handlar nämligen om helt andra saker än Jasper Deans historia om hur han hamnade i det fängelse där han befinner sig när boken börjar. Men för att förstå Jasper måste man förstå hans familj. Om det nu är möjligt. Jaspers familj skiljer sig nämligen en hel del från normen. Han uppfostras, om det nu är rätt ord, av sin far Martin. Men minst lika viktig är den frånvarande farbrodern Terry – en legendarisk brottsling som är lika älskad som hatad i Australien.

I ett försök att bli mer populär berättade jag om min koppling till Terry Dean. Jag gjorde allt för att sprida det utom att anlita en reklambyrå. Det var en stor nyhet ett tag och ett av de värsta misstag jag någonsin har gjort. Till att börja med blev mina jämnåriga avundsjuka. Men sedan kom ungar i alla åldrar och ville slåss med mig.

Det här är den mest skruvade familjekrönika jag någonsin läst. Berättelsen vindlar sig fram mellan olika kontinenter, bihistorier och bisarra händelser. Hela tiden kommenterade av Jaspers punchlines.

Galenskap är inte smittsamt, även om historien är full av exempel på massysteri – som när alla i västvärlden gick i vita loafers utan strumpor – men när Terry försvann till mentalsjukhuset blev även vårt hus ett mörkrets hem.

Det hade kunnat bli för roligt. Då och då kan det kännas som att se stand up comedy, jag glömmer närapå historien i väntan på nästa snabba poäng. Men Toltz lyckas ändå hålla sig på rätt sida om gränsen. Det är fantasirikt, galet och ibland känner jag mig som om jag har hamnat mitt i den labyrint som Jaspers far bygger runt deras hus, men på något sätt leds jag ut och hittar tråden igen. Och jag har väldigt roligt under tiden.

Alla trängdes i baren och försökte fånga bartenderns uppmärksamhet. Några streberaktiga kunder viftade med sina pengar i luften som för att säga ”Hallå, jag har kontanter! Servera mig först! De andra vill betala med ägg!”

Sara Granérs förmåga att formulera den slutklämmen man så länge går och ångrar att man inte sa är fenomenal. Något hon bevisat om och om igen, med förra boken Det är bara lite AIDS och varje söndag i Aftonbladet. Hon är helt enkelt på pricken, hela tiden.

Det är inte bara enrutingar i Med Vänlig Hälsning. Det finns också längre delar, som Hej Princess där prinsessan Madeleine får bröllopsråd, den hysteriskt roliga kursbeskrivningen av Manshat 1-20 hp, eller dekalen att klippa ut och sätta upp vid behov med budskapet att vi för allas trevnad inte begår sexuella övergrepp i lokalen.

Det är i såna här fall som humor verkligen är ett vapen. Mot främlingsfientlighet, misogynitet, normalitet och orättvisor. Det är tänkvärt, underfundigt och bara så rätt. Hälften av sidorna vill jag klippa ut och sätta i det offentliga rummet, resten vill jag sticka under näsan på alla som nånsin gjort mig en orätt.

…ty den ska handla om hur David bröt mot det främsta budet bland människorna och gjorde flera personer olyckliga för resten av deras liv.

David har begått det värsta brott man kan göra. Han har haft ihjäl två människor och som följd hamnat i fängelse på livstid. Under hans vistelse i fängelset kommer ett av hans tre barn, Kasper på besök, vid flera tillfällen och vi får lära känna David och hans historia just på grund av hans kärlek till Kasper.
Vi får träffa David redan som barn då han får äran att följa med sin far, bonden Henrik, när han i sitt extraknäck reser runt i nejden för att sälja Singer symaskiner. Ranelid visar upp stora kontraster mellan överklass och medelklass och trots den stolthet David känner över sin pappa genomsyras den här delen av berättelsen av sorgsna detaljer som David bär med sig i hela sitt liv. Det är under dessa resor som David får ta del av en värld som inte ens vuxna hanterar. Nämligen kärlekens värld.

Ranelid skriver om människans godhet och hur viktig den är:
”…den här berättelsen skyr och undviker inte de viktiga och stora orden såsom kärlek, glädje, sorg, lidande, passion och skuld.” Ranelid har helt rätt i att godhet är viktigt och att vi egentligen inte kan få nog av godhet i dagens värld men att försöka övertala läsaren eller gnugga in det genom att säga det flera gånger får mig att känna mig lurad. Lurad också för att jag föreställde mig att Ranelid i sitt författarskap hade tid för eftertanke och därmed kunde välja sina ord. Eller rättare sagt, välja färre ord och inte skriva så som han talar. Nu tar det evinnerliga ordbajsandet aldrig slut. Ranelid närmar sig sakta epicentrum av bokens berättelse. Med en indikation här och en antydan där närmar vi oss anledningen till hur och varför David hamnade i fängelset. Titeln på boken är ett utmärkt exempel på detta… Men som sagt, under vägen dit är det maraton i upprepningar.

David gifter sig i unga år med Anna, hans livs stora kärlek. De lever tillsammans i flera år innan de till slut får barn.
David har en matematisk hjärna och arbetar under större delen av berättelsen på Öresundsbron som byggnadsingenjör. Han har under hela sitt liv haft problem med stavning, läsning och allt som har med språk och bokstäver att göra. Under sin vistelse i fängelset lär han sig ta del av orden och hur de tillsammans bildar den svenska meningsbyggnaden och för att få sin berättelse nedskriven tar han hjälp av ”författaren”.
Redan från början är författaren närvarande. Det är nästan som om Ranelid själv inte förstår att vi läsare inser vem som har skrivit boken. Han vill vara en del av historien vilket gör att vi abrupt kastas mellan en dokumentärkänsla och en fiktiv berättelse.

Det är författarens uppgift och kall att inte rädas och sky mördare, tyranner och envåldshärskare. Deras ord måste omfatta även galningar, tiggare och bortstötta människor. Om de inte skriver om dessa varelser, så glöms de bort och det blir som om de aldrig existerat.

Om det blir fler Ranelid-böcker för min del vet jag inte. Jag kommer i framtiden att föredra att lyssna på honom. Det känns mer äkta.

…och förresten. David begick det värsta brott man kan göra – trots kärlekens och godhetens närvaro.