bokbloggen.com

I många av Europas länder har nationalistiska partier fått stort inflytande och intoleransen har fått större utrymme. Sverige har med undantag av Ny Demokratis tre år i riksdagen på 1990-talet varit ganska långt ifrån att ge främlingsfientliga krafter något stort inflytande över politiken. I höst kan det ändras. Sverigedemokraterna har i opinionsundersökningarna legat runt fyraprocentspärren. Det är därför inte så förvånande att det nu kommer flera böcker om detta parti och det de står för. Några av de främsta experterna i ämnet är Mikael Ekman och Daniel Poohl som arbetar på Expo som under många år har granskat den nationella rörelsen i Sverige.

Ut ur skuggan är en bok i tre delar. Den börjar med Sverigedemokraternas historia, fortsätter med dagens parti och dess politik och avslutas med en del om partiets väljare. Det är naturligtvis ingen objektiv beskrivning av Sverigedemokraterna, det är inte syftet. Men det är en saklig och grundlig genomgång som författarna har gjort. För att komma så nära partiets kärna som möjligt har man intervjuat personer som varit och är aktiva, grävt djupt i partimaterial och press m.m. Det är inte enbart Sverigedemokraterna som behandlas eftersom deras relation till resten av den nationella rörelsen och samhället runt omkring är viktig för förståelsen. För läsaren ger det en helhetsbild som tydligt visar hur partiet har anpassat sig till samhällsdiskussionen och därigenom nått framgångar.

Historiken handlar mycket om hur Sverigedemokraterna gick från en rasistisk rörelse – Bevara Sverige Svenskt – till att bli ett allt mer etablerat parti. Det är en period av många intressanta händelser. Till och med bildandet har i partiets egen historieskrivning förfalskats och dagens Sverigedemokrater gör allt för att använda historien till att legitimera sin politik idag. Man vill visa hur man har ”rensat ut” oönskade element, alltså de personer som har mer extrema åsikter eller beteenden.

Just relationen till nazismen och extrema nationella organisationer är ett av Sverigedemokraternas stora dilemman. Man vill ta tillräckligt avstånd för att kunna bli ett rumsrent parti, samtidigt som man delar en del av argumenten och ideologin med dessa. Dessutom visar boken att man fortfarande har personer med mer omfattande kontakter med andra nationalister än partiet vill erkänna. Det är t.o.m. så att flera av partiets egna ledande medlemmar har lämnat Sverigedemokraterna efter det att de har upptäckt främlingsfientligheten.

Invandringen är Sverigedemokraternas stora och ibland enda fråga som man driver. Alla andra politikområden som man driver kopplas ihop till detta. Det ligger också, visar Ekman och Poohl, i linje med åsikterna hos partiets väljare. I bokens tredje del finns en politiskt intressant genomgång av den aktuella forskningen kring nationella partier och dess väljare i Sverige och Europa. Det är ett ambitiöst arbete som ligger bakom denna intressanta genomgång av det som kan bli Sveriges nästa parti som tar sig in i riksdagen.

I avslutningen ger författarna några råd till nuvarande partier och andra som vill bemöta Sverigedemokraterna. Ett annat tips kan vara att börja med att läsa Ut ur skuggan, som är ett politiskt reportage när det är som mest intressant.

I vida hattar och långa kjolar under det tidiga 1900-talets England får vi följa den rena och simpla syskonkärlek som Susan Sellers porträtterar av Vanessa Bell, konstnären och Virginia Woolf, författaren. En syskonkärlek som med utstuderade gräl, kyliga kommentarer och träffande kritik ändå går rakt in i hjärtat. Kärleken dem emellan och behovet av varandra går inte att ta miste på. Den precisa skildringen av systrarna är en perfekt blandning av känslor och ansiktsuttryck i en dialog som gör det enkelt att sätta sig in i deras liv. Men systrarna – dessa två skapande konstnärer - både hjälper och stjälper varandra. Båda två har ett stort behov av uppmärksamhet och svartsjukan mellan systrarna tar ibland över och avspeglar deras verk.

Det är från Vanessas synvinkel vi får lära känna systrarna och boken är trots allt skriven som en kärleksförklaring till Virginia. ”Du” är i hela boken Virginia och ”jag” är således Vanessa. Vi får inte så stor inblick i Virginias skrivande eftersom det är Vanessa vi följer men lika svårt som det är att sätta sig in i Virginias agerande i vissa situationer, lika enkelt är det att förstå Vanessas uttryck genom hennes målningar. Susan Sellers ger läsaren en förståelse för hennes val av färger och motiv genom den samhörighet Vanessa känner med sin konst och genom hennes naturliga reaktioner på livets händelser.

Men ibland känns det som om Sellers känner Virginia och Vanessa så bra att hon glömmer oss läsare. Det är mycket som vi får tolka mellan raderna och vi förväntas redan från början känna till systrarnas liv – och då framförallt genom Virginias redan så officiella liv. Sellers abrupta sätt med nya stycken inför ännu en avgörande händelse skildrar systrarnas dramatiska liv och det är ibland svårt att hänga med. Flera till synes viktiga personer i systrarnas liv fladdrar snabbt förbi och en känsla av okunskap drabbar mig som läsare. Det känns tråkigt att behöva använda Google vid sidan om boken…

Trots detta så trivdes jag med boken. Man kan inte undgå att känna Sellers genuina intresse för systrarna som smittade av sig. Det är en bok att packa ned i väskan inför sommarens sköna dagar i hängmattan, på balkongen eller på stranden.

Aung San Suu Kyi har blivit en symbol för frihetskamp och mänskliga rättigheter. Oppositionsledaren i det slutna landet Burma fick Nobels fredspris 1991 och sedan dess har hon stått i centrum för motståndet mot militärjuntan som håller befolkningen i ett järngrepp. Största delen av de senaste 20 åren har hon suttit i husarrest med begränsade möjligheter att bedriva sitt politiska arbete. Jesper Bengtsson beskriver i sin biografi hur hon ändå har haft en avgörande indirekt betydelse som en samlande kraft för motståndsrörelsen.

För den som vill ha en koncentrerad beskrivning av Burmas historia sedan kolonialtiden är denna biografi en utmärkt läsning. Bengtsson är en kännare av Burma med flera utgivna böcker om landet som placerar sig i samma liga av slutna, fattiga diktaturer som t.ex. Nordkorea och Eritrea. Juntan gör allt för att hålla omvärlden utanför och genom propaganda hålla befolkningen i schack trots fattigdom, etnisk splittring och förtryck.

När munkar gick ut i fredliga demonstrationer efter kraftiga höjningar av bränslepriserna 2007 hamnade Burma i fokus. Protesterna slogs ner med våld och försöken att tysta ner händelserna visade sig svårare nu än tidigare år tack vare nya media. Inte så långt därefter drabbades hundratusentals burmeser av en orkan som drabbade fattiga människor hårt. Ändå lyckas juntan sitta kvar och omvärlden tappar intresset efter ett tag. Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD har en svår situation men fortsätter med sin icke-vålds-strategi á la Gandhi.

Aung San Suu Kyis kamp är inte bara politisk utan även mycket personlig. Hennes far Aung San är en burmesisk frihetshjälte som kämpade för landets frihet från både brittisk och japansk ockupation. Han mördades innan självständigheten och under lång tid hade inte dottern någon ambition att ta över hans roll. Men ödet och hennes patos gjorde det nästan oundvikligt för henne att bli ledare för oppositionen. För detta har hon emellertid också fått försaka mycket i sitt privatliv. Aung San Suu Kyis man, Michael Aris, och hennes söner har inte kunnat bo med henne i Burma och hon har inte kunnat resa ut ur landet p.g.a. risken att nekas inresetillstånd igen. Därför blir en biografi över hennes lite inte bara intressant och fascinerande utan också ganska sorglig läsning.

Det är alltid lite extra roligt att bli överraskad av en bok som man inte väntar sig något speciellt av. Jag har ingen som helst relation till Patti Smith. Jag har aldrig intresserat mig för hennes musik och hennes poesi har gått mig spårlöst förbi. Den enda anledningen att jag valde ut Just Kids bland bokhögarna var att den skulle handla om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe. Hans fotografier har däremot stannat på näthinnan efter att jag sett dem flimra förbi i kulturprogram och fotoböcker.

Normalt läser jag inte ens memoarer och biografier eftersom jag tycker att fantasin för det mesta slår verkligheten rejält på fingrarna när det kommer till litteratur. Vilken tur att jag gjorde ett undantag! För den här boken är riktigt bra!

Just Kids utspelar sig i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Patti har rest till New York med servitriskläder i bagaget och oklara drömmar om att bli konstnär. Av en slump träffar hon Robert, som tidigare köpt ett armband i affären där hon arbetar extra, när hon vill smita ifrån en man hon har varit ute på en träff med. Det blir starten på en kärlekshistoria som så småningom övergår till en vänskap som varar livet ut. Båda är de helt hängivna konsten och hjälper varandra genom de magra åren. Och åren är verkligen magra! De lever för det mesta ur hand i mun. Patti lyckas skaffa sig ett arbete i en bokhandel, men Robert har svårare att behålla ett jobb. Då och då prostituerar han sig och blir allt mer osäker på sin sexualitet.

Samtidigt som han talade med mig om sina erfarenheter med andra män, försäkrade han att han älskade mig.

Under en period bor de på det mytomspunna Chelsea Hotel. Här passerar många av tidens största namn. Salvador Dali, Johnny Winter, Janis Joplin. Patti Smith ägnar sig åt namedropping på allra högsta nivå. Naturligtvis. Hon befann sig mitt ibland dem. Både bland dem som redan lyckats och de som fortfarande kämpade. Warhol är måttstocken som de strävande konstnärerna mäter sig mot.

Det är en fascinerande tid hon skriver om. Konsten, rockmusiken och poesin utvecklades med stormsteg. Och New York var alltings mittpunkt. Den historia hon skriver handlar om vägen till konstnärskapet. Tiden innan de lyckades. Men trots alla kända namn och den spännande konst hon skriver om så är det vänskapen och förhållandet mellan henne och Robert som är det mest minnesvärda i den här boken.

Vi lovade varandra att vi aldrig mer skulle skiljas åt, inte förrän vi båda visste att vi var mogna att stå på egna ben. Och trots allt som vi skulle tvingas gå igenom, höll vi detta löfte.

Innan Robert Mapplethorpe dog i aids 1989 lovade Patti Smith att hon en gång skulle skriva berättelsen om dem. Nu har hon gjort det och den är väl värd att läsa.