bokbloggen.com

Med en syrlig underton och komisk sarkasm sätter Hemon igång med sin berättelse som växlar mellan nutid och tidigt 1900-tal. I nutidens historia möter vi, Vladimir Brik, som kommer från Bosnien, bor i USA och kämpar med att ta till sig, och höra hemma i, det amerikanska samhället. Men historien börjar med en annan man…
Det är 1900-tal i Chicago och Lazarus Averbuch knackar på dörren till en polismästare. I ett tumult av okunskap och rädsla för främlingar, i det här fallet judar, blir Lazarus mördad. Ingen vet varför Lazarus knackade på just polismästarens dörr eller vad han hade för ärende. Hans syster Olga tvingas leva kvar med dessa frågeställningar tillsammans med upprepade trakasserier som hon sedan utsätts för av polis och advokater som kräver information hon inte kan ge dem om Lazarus och hans vänner.

Konstaplarna genomsöker lägenheten med lidelsen hos ett par soldater som utkämpar ett rättmätigt krig. Olga står med tallriken i handen och betraktar dem uttryckslöst. De rotar fram saker under sängen: böcker, bylten med slitna kläder och en koffert i papp ur vilken de skakar ut ett manuskript och en bunt brev skrivna på ryska. De konfiskerar allt. De bläddrar igenom de subversiva böckerna; Fitzpatrick läser upp titlarna: Berättelsen om en ond konung, I de frias land, Hur ni värnar Er kropp och själ, Vad konstitutionen lär etc. ”Jag har aldrig förr stött på en judejävel som kan läsa engelska”, säger Fitzpatrick.

Denna historia om Lazarus rullar genom hela boken i vartannat kapitel.

I de övriga kapitlen får vi som tidigare nämnt följa Vladimir Brik. Han är gift med Mary, en amerikansk läkare, ständigt på jakt efter det perfekta och intetsägande liv i vilket Vladimir känner sig vilsen. I jakten på en förklaring till sin egen otillfredsställelse får han som författare möjligheten att genom ett stipendium söka efter svaret på Lazarus plötsliga död. Detta tar honom Östeuropa där även Lazarus hade sitt ursprung.
Med sig har han barndomsvännen och fotografen Rora som följer med för att återge resan i bilder. Rora är också en fantastisk historieberättare som ger deras resa genom Moldavien, Ukraina och Bosnien en grym känsla.

Vet du, fortsatte Rora. att en gång krävde Miller att jag skulle ta foton av barn som flydde från prickskyttarna – när de sprang iväg och duckade bakom sopcontainrar, mitt under en kraftig eldgivning. Han betalade några av ungarna för att springa fram och tillbaka under beskjutningen så att jag skulle få en perfekt bild.

Hemon skriver inte särskilt vackert. Han skriver snyggt. Orden är nästan lite coola att läsa men tillsammans med den tidigare nämnda sarkasmen får berättelsen en hård yta som är lite svår att ta sig igenom. Kanske det liv som många levt i Östeuropa behöver framställas så för att västerlänningar ska kunna få någon förståelse för det men i det här fallet blir det mest ytligt. Det är synd på en så bra historia att boken inte griper tag mig men jag inte hjälpa att tycka att den är ganska händelsefattig.

När kapitlen tagit slut och således även berättelserna om Olga och Vladimir har vi fortfarande inte fått fler svar om Lazarus. Istället har berättelsen vänt till att bli nutidens historia om Vladimir som hittat hem, både bildligt och bokstavligt.

Modern arbetarlitteratur hör inte till vanligheterna. Vem skriver om fabriksarbete idag? Inte många, tydligen. Men här kommer en kollektivroman som utspelar sig på en bilfabrik någonstans i Sverige.

Prologen är bisarr och tragikomisk. En frågvis besökare på en guidad tur genom fabriken halkar i utspillt fett och blir liggande medvetslös på linan. Alla blir stående handfallna tills en av fabriksarbetarna vaknar till och trycker på stoppknappen som stannar det löpande bandet. Detta får chefsingenjören att komma utrusande. Hans enda tanke är att få undan kroppen så att produktionen kan fortsätta. Att vänta på ambulansen är inte att tänka på. Det skulle ta för lång tid.

Det finns dagar då jag önskar att jag hade ett enkelt, mekaniskt arbete. Ett sådant där man kan koppla bort hjärnan och låta händerna rutinmässigt sköta arbetsuppgifterna. Nästa gång jag känner så, ska jag plocka fram den här boken och påminna mig själv om att jag ändå är ganska lyckligt lottad. För det är verkligen ingen drömtillvaro Hamberg beskriver. De drömmar om livet som huvudpersonerna i boken har nöts ned allteftersom. Arbetet som bara skulle vara ett steg på vägen till något bättre blir en permanent del av tillvaron.

Här skildras inte bara arbetarnas monotona slit och stress utan också vad som händer med den som byter arbete. Anna-Greta som inte kan sova på nätterna på grund av smärtor i armen blir lättad när hon får ett tidmätarjobb, men får också leva med att somliga arbetskamrater helt slutar prata med henne på kafferasterna. Förmannen Lennartsson började på fabriksgolvet och tog sig uppåt den långa vägen. Men nu stressas han av att företaget anställer civilingenjörer som går in med högre grundlön än hans och pratar om saker han inte riktigt förstår. Produktionen ska dokumenteras och styras, koncernspråket har blivit engelska och datorn ett självklart arbetsredskap. Ingenting av detta går enkelt för Lennartsson.

Det finns arbetsledare som blivit degraderade. Inte till golvet, så långt har det inte gått, men omplacerade till något förråd eller undanskymd verksamhet utan betydelse. Kalle, hans kompis från förmanskursen blev chef över sophanteringen! De brukade alltid äta lunch tillsammans, numera undviker de varandra. Det är så pinsamt. Vad ska man säga? Låtsas att det är en befordran?

Solidariteten är inte självklar på lajnen heller. För somliga är det naturligt att hjälpa en arbetskamrat som kommit efter, medan andra gärna smiter undan. Det höga tempot gör att var och en är sig själv närmast och även om det heter att man arbetar i självstyrande grupper är kontrollen rigorös och utrymmet för egna beslut obefintligt.

Drömfabriken har både fördelarna och nackdelarna med en kollektivroman. Det stora persongalleriet gör det svårt att bli riktigt engagerad i individerna, men samtidigt bjuder den på många perspektiv. Och här och där bränner den till med bilder som stannar i minnet. Sammantaget blir det en klart läsvärd bok.

Andra legionen deltar i invasionen av Britannien. Året för denna erövring är 43 e.Kr. och utgången är långt ifrån given då den romerska armén är i numerärt underläge och britannerna kämpar med medel som romarna är ovana vid. Centurionen Macro och hans optio, den 17-årige Cato, kämpar under legat Vespasianus för framgång. Det är också kring dessa tre män berättelsen kretsar. Kejsar Claudius vill ha ett avgörande under året och ämnar själv delta i det avgörande slaget, ridandes på elefanter. De britanniska stammarna är splittrade och detta vill han utnyttja.

Erövringen är andra delen i Scarrows Silverörnserie och är en dramatisering av hur det kunde gått till när Romarriket intar Britannien. Scarrow har utgått från antika historieberättare för att skildra händelsen. Det märks allt för tydligt att han vill visa sina kunskaper om denna epok då det är mycket beskrivningar som ägnas militär hierarki och strategi:

Långt bort från all pompa och ståt kring kejsarens ankomst gick Cato vaktrundan runt fortet som tilldelats hans halva av centurian. Femhundra steg längre bort längs med höjden låg fortet som bemannades av Macro och de övriga fyrtio legionärerna. Raden av fort bildade ett yttre försvarsverk framför huvudlägret som låg en mil längre bort nere vid floden, och från toppen av höjden hade man god utsikt över landskapet norr om Tamesis. I dagsljus skulle ingen britannisk styrka kunna närma sig obemärkt och de små garnisonerna skulle ha gott om tid att falla tillbaka till huvudarmén om det skulle bli nödvändigt.

Under fältslaget uppenbaras också en konspiration mot kejsaren som löper genom historien och som berör de tre huvudpersonerna då det är närstående till dessa som är inblandade. Det är illvilliga antagonister som agerar för egen vinning, svekfulla kvinnor som inte går att lita på och manliga hjältar som räddar dagen. Stereotypt och ointressant med andra ord. Scarrow försöker fördjupa innehållet med några resonemang kring imperiestatens rätt att erövra andra folks territorium. Det hade kunnat lyfta läsningen, men ges alltför lite utrymme för att kunna bidra med något bestående.

Boken riktar sig tydligt till den historieintresserade läsaren men tyvärr är det inte bara ointressant utan också historielöst emellanåt. Kejsaren skildras som en riktig klåpare, vilket troligtvis beror på att författaren har använt sig av ganska partiska och tendentiösa historieskrivare som källor. Eller så vill han ge en känsla av hur den vanlige mannen överträffar makten, men det blir ändå inte trovärdigt. Språket har inte heller någon historisk känsla, vilket kan bero på översättningen, men ”stick och brinn” var knappast något antik uppmaning.

Scarrows serie om Romarriket säljer bra så naturligtvis finns det något som fångar många läsare. Är man intresserad av strategi, brutala slag och klassisk manlig stridsmoral, kryddat med lite intriger så finns det mycket att hämta. Men mig gav det inte blodad tand.