bokbloggen.com

Jag har alltid tyckt om att läsa noveller. Så när både utländsk och inhemsk press i stort sett unisont tokhyllar en novellsamling, måste jag ju bara läsa den. Även om det är med viss bävan. Ska den verkligen leva upp till lovorden? Det visar sig att jag oroar mig i onödan. Båten är till och med bättre än jag vågat hoppas.

Nam Le är född i Vietnam, uppvuxen i Australien och bor i USA. I några utav texterna speglas just detta. Som i den allra första novellen Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja där figuren Nam Le går på skrivarkurs vid ett amerikanskt universitet och lider av skrivkramp. Han vill inte skriva etnisk litteratur. Det skulle vara för enkelt.

En kompis berättade för mig om någon han kände, en Harvardutbildad kille från Washington D.C. som hade poserat i en traditionell nigeriansk dräkt för omslagsfotot till sin bok. Jag såg för mig hur jag stod på ett risfält med en konformad halmhatt på huvudet. Samtidigt såg jag min far stå på samma fält i sin trådslitna arbetsuniform och med unga hårda ögon.

Den första och den avslutande novellen Båten knyter, åtminstone för läsaren, an till Nam Les egen bakgrund. Men mellan dessa två berättelser gör han nedslag hos tonåriga latinamerikanska torpeder, åldrande konstnärer med ändtarmsproblem, evakuerade japanska barn i andra världskrigets Hiroshima och tonåringar i Australien. Det är tvära kast och därför vinner boken på att få vila någon dag mellan varje novell. Att bara byta sida och läsa vidare när en novell tagit slut, kan ge den förvirrande upplevelsen att helt plötsligt ha slagit upp en helt ny bok. Så mycket skiljer de sig åt i ton och perspektiv.

Det slutliga omdömet blir gott. Båten är helt klart läsvärd. Den är både engagerande och bitvis smärtsam att läsa. Det är noveller som berör. Både för det känslomässiga innehållet och för att berättelserna stundtals är ordentligt brutala.

Julafton är inte speciellt spännande när man väl blivit vuxen. Däremot kan en ny bok av en favoritförfattare fortfarande väcka liv i de där känslorna av spänd förväntan.
Så en ny Ajvide Lindqvist är nästan som den största julklappen under granen. Jag sparar lite på den. Tittar på omslaget och drar ut på stunden innan jag öppnar den. För tänk om den inte är lika bra som jag hoppats? Tänk om det fina paketet innehåller ett virkat överkast istället för den där fantastiska julklappen jag drömt om.
Allvarligt, med de förväntningar jag har på den här boken är förutsättningarna för en total succé inte precis stora. Och jag blir inte heller lika tagen av den här boken som av Låt den rätte komma in. Hur skulle jag kunna bli det? Lindqvists debut slog fullständigt undan fötterna på mig. Den upplevelsen är svår att upprepa. Ändå väcks hoppet varje gång Ordfront meddelar att det är en ny Lindqvistroman på väg.

Det betyder inte att Lilla stjärna skulle vara tråkig eller oengagerande. Jag får verkligen tvinga mig att lägga ifrån mig boken då och då. Ändå är de drygt 400 sidorna slut efter två dagar. För jag vill verkligen veta vad som ska hända. Och det är väl nästan det bästa betyg en roman kan få?

Att det saknas tydliga övernaturliga element gör inte boken mindre otäck. Bara tanken att förvägra ett barn ett språk ger mig rysningar. Men det är just vad den avdankade dansbandsmusikern Lennart gör med barnet han hittar i en plastpåse i skogen. Han ger henne inte ens ett namn. Istället låter han henne leva isolerad i källaren.

Lennart hade strängt förbjudit henne att ha någon som helst kontakt med barnet utom det nödvändigaste. Hon fick inte prata, inte sjunga, inte ställa till med något oväsen. Barnet skulle leva i en bubbla av tystnad bortsett från de sångövningar som Lennart höll med henne.

Hans fru Laila vågar inte bryta mot hans förbud. I alla fall inte öppet. Men de lyckas inte hålla henne helt gömd. Deras son Jerry upptäcker henne när han kommer på ett av sina sällsynta besök och mot all förmodan gillar han tanken på att ha en syster. Även om det verkar vara något fel i huvudet på henne. Han ger henne namnet Teres. Lennart får ge upp när det gäller språket, men någon skola eller normalt socialt umgänge ska hon inte utsättas för.

Teresas uppväxt är mer vanlig. Normal, även om Teresa själv säkert aldrig skulle känna det så. Men hur många tonårsflickor känner sig normala? Hon är allvarlig, skriver dikter och känner sig som om hon inte är riktigt verklig. Inget ovanligt med det. Ändå är det i berättelserna om henne och de andra figurerna runt Teres som Lindqvist visar prov på sin allra bästa sida. Förmågan att få läsaren att bry sig om figurerna. Teres själv är för extrem för att väcka några starkare känslor. Hon blir istället det ämne som får andra runt omkring att reagera. Teres tankar och känslor får vi aldrig dela, de tolkas genom andra. Deras ensamhet, besvikelser och drömmar skapar henne och till slut den oundvikliga katastrofen. Själv kommer jag nog aldrig att se på en verktygslåda på samma sätt igen. Så om du inte redan har läst den, vad väntar du på?

Befarmayid - Det börjar närma sig presidentval i Iran och utgången är som vanligt osäker och spekulativ. Året är 2005 och Narek Djamshid är tillbaka i barndomens land efter en lång tids frånvaro. Han är där för att skriva en artikel för den enda tidning i sin nuvarande hemstad Paris som visat något intresse av presidentvalet. I hans ihärdighet att leta efter en bra story hamnar Narek dessvärre på fel plats vid fel tillfälle. Ayatolla Kanuni hittas mördad och Narek blir häktad.

Han var svullen i ansiktet och höll händerna över bröstet. Han bad med låg röst och blicken riktad mot himlen. När en revolutionsgardist drog på honom en huva tystnade han för en kort stund, men när de osäkrade sina gevär hördes hans vädjanden på nytt. Skottsalvan var öronbedövande.

Så långt är boken helt ok. Vi är endast på sidan 42 och har alla intriger framför oss. Men dessvärre tar spänningen slut här. Jag kan tänka mig hur komplicerat det måste vara att bli fängslad i Iran men trots det blir Nareks situation aldrig särskilt spännande. Nahapétian har svårt att få fram de känslor som faktiskt måste råda i Iran under en sådan här period och hon får en hel befolkning att verka kuvad och nästan ointresserad av allt annat än vem som blir president. Man märker klart och tydligt att valet är av stor betydelse och berättelsen om Narek och den mördade ayatollan glöms emellanåt helt bort bland allas gissningar om vem som blir den kommande presidenten.

Jag måste erkänna att jag är dåligt insatt i Irans politik och historia men det blir inte enklare av att Nahapétian ibland benämner karaktärerna med deras förnamn och ibland med deras efternamn. Efter endast 20 sidor börjar jag undra om det namn jag just läste har förekommit tidigare och känner ett behov av att stolpa upp alla karaktärer för att få en bättre överblick.

Hela boken är rörig och ytlig. Känslan av att författaren egentligen har mer att säga är överhängande. Kanske det är min oförmåga att förstå det iranska samhället som gör att jag inte kan tolka de sociala koder som säkerligen utspelar sig mellan raderna men det gör ju boken väldigt snäv och svår att berätta för andra. Det finns få åsikter som är av betydelse och det känns som om hela boken befinner sig bakom en chador.

Nahapétian har i alla fall förstått att vi västerlänningar är oupplysta och ibland även ointresserade och lagt med en förteckning längst bak över de viktigaste årtalen i iransk historia. Tillsammans med det, en ordlista med vanliga uttryck och namn, som vid användandet inne i boken ger en känsla av att vi faktiskt befinner oss i Iran. Utöver dessa förklaringar ger boken mig dessvärre inget annat än dåligt samvete för min okunskap.

——————————–
befarmayid = artighetsfras som betyder välkommen
chador = långt tygsjok som täcker kvinnan från topp till tå så att endast ansiktet syns. Chadoren hålls ihop med händerna.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här spänningsromanen med Stieg Larssons tre böcker. Det finns en hel del paralleller. Även det här ska bli en trilogi och huvudpersonerna är ungefär lika osannolika. I stället för en journalist som leker utredare får vi här Viggo, en bisexuell dramatiker och regissör som agerar privatspanare. Lisbet Salanders motsvarighet blir kinesiskan Yi Young – utnyttjad och könsstympad, men samtidigt väl bevandrad i kampsport och en dokumentärfilmare av guds nåde.

Som tur är finns det skillnader i stil. Till exempel låter Lantz bli att dela med sig av vartenda produktnamn. Jag slipper alltså läsa att Viggo svarar i sin Ericsson T30 på varje sida. Tack för det! Dessutom utspelar sig boken till stora delar i Göteborg vilket förstås är extra roligt för en göteborgare. Här dör folk på Hotell 11 och blir misshandlade på Ostindiefararen, vilket ju är mycket festligare än när det händer i Stockholm, Kymlinge eller Ystad. Åtminstone om man är göteborgare.

Det finns en otäck verklighet bakom den historia Åsa Lantz berättar. Kinesiska ungdomar har försvunnit efter att de sökt asyl i väst. I romanen är Yi Young en av dem. Men nu är hon vuxen, dokumentärfilmare och redo att avslöja allt. Vilket visar sig vara svårare och farligare än hon trott. Hon tvingas gå under jorden redan efter det första avsnittet sänts och frågan är om hon kommer att lyckas producera några fler. Det är många som försöker hindra henne. Lite för många. Det läggs ut så många trådar att hela historien till slut känns både osannolik och onödigt tillkrånglad.

Så trots Göteborgsmiljöerna är jag inte speciellt förtjust i boken. Tempot är visserligen så högt att det är svårt att lägga den ifrån sig, men redan under läsningen glömmer jag vem som är vem och har svårt att hänga med i handlingen. Kanske beror det på hastigheten och den stackatoaktiga berättarstilen med korta stycken, snabba tillbakablickar och byten av perspektiv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte lyckas bry mig om bokens huvudpersoner. För trots alla vidrigheter som Yi råkat ut för är jag distanserat oengagerad eftersom hon aldrig blir verklig för mig. Jag tror inte på historien och då försvinner en stor del av spänningen, tyvärr.