bokbloggen.com

Den hänförande färden till Sharialand börjar på en gång. Jag kan inte hjälpa min fascination för denna plats och detta land som befinner sig i ett så fullkomligt annorlunda skede än vårt västerländska samhälle. Bokens uppgift är att först och främst belysa kvinnornas rättigheter i det muslimska samhället. Vi får en god uppfattning genom Svt-journalisten Tina Thunanders resa som sätter tonen i boken direkt;

Det är bara kvinnan som avviker. Hon är heltäckt… Tack vare det tunna tyget kan hon skönja var hon sätter ner fötterna, medan betraktaren varken ser ansikte eller ögon. I nacken faller sjalen över en stor hårknut som kan få vem som helt att fantisera om vad som döljer sig under. Hållningen är stolt och självmedveten. Klädernas kvalitet säger att hon har råd. Denna kvinna är det mest sensuella man kan tänka sig.

För att Tina ska komma in i Saudiarabien krävs att ambassaden godkänner hennes ankomst. Hon kommer ensam och att resa på egen hand som kvinna i detta land är inte tillåtet. Därför har man utsett en chaufför tillika förmyndare åt Tina som ska köra henne till de möten och platser hon vill. Eller rättare sagt, fått tillåtelse till. Hon får inte köra på egen hand då kvinnor inte får köra bil. Väl i bilen sitter hon skyddad från männen och dess blickar…

Bilbälte är obligatoriskt för den som sitter i framsätet. Regeln gäller förstås alla, men en kvinna behöver inte bekymra sig om hon slarvat för om bilen skulle bli stoppad av en polis och polismannen skulle ha mage att komma med ett påpekande kan hon bara svara: ”Hur vet du det? Du är inte tillåten att titta på mig.

Regler och undantag
Det finns ett helt kapitel som heter så och det är helt förståeligt i blandningen av statliga regler och lagar och muslimska lagar, sharia. De muslimska lagarna tolkas ur Koranen och görs lite när det passar tillfället eller händelsen. Många gånger lämnar man saken till varje familj – och då främst mannen – att avgöra en intern händelse. Det gör att kvinnor sällan har chansen att få en rättvis dom.
Klädkraven som gäller för kvinnorna, med täckande av kroppen genom abaya eller hijab, finns där för att skydda kvinnorna mot sexuella attacker och detta motiverar man med texter från Koranen.
Kvinnor får av samma orsak inte heller sjunga. Detta inte strikt enligt islams lagar utan för att männen tycker att det vore som att annonsera efter en älskare.
Hela tiden pågår en kamp om vad framtiden har att bringa för kvinnans rätt i samhället. Samhället är idag mer strikt än vad det varit tidigare och det mesta beror på vad sittande kung anser vara rätt och fel. Man har även stor respekt för de högt stående koranlärda män – mufti - som har rätt att utfärda en fatwa – nytt juridiskt utlåtande på en rättsfråga.

Tina reser runt i landet och träffar flera högt uppstående män för att diskutera landet och dess kvinnosyn. Oavsett utbildning eller status är deras svar vanligtvis detsamma, kvinnor har egentligen ingen rätt i samhället. Hon är en flitig resenär och hon har många historier att berätta. Detta gör boken något hoppig och när man väl kommit in i en berättelse är det dags för nästa. Inte för att det finns några direkta personer att lära känna men det ger ett lätt rörigt intryck. Detta är dock det enda negativa i boken. Tina har ett skönt språk och skriver enkelt och ärligt. Man anar givetvis att det ligger mycket mer under ytan men som läsare räknar man inte med att intervjuobjekten (professorer, husfruar, muftis, prinsar m.fl.) talar ur skägget, både bildligt och bokstavligt talat.

Den viktigaste frågan kommer inte upp förrän på sidan 178 när Tina frågar prins Abdullah, barnbarn till statens grundare, om sharia och islam är ett hinder för utvecklingen i Saudiarabien. Han börjar med en massa förklaringar om lagar framtagna utanför sharia men svarar sedan som privatperson att ja, det är ett hinder. Han fortsätter med att berätta att de totala motståndarna till en annan tolkning än den gängse religiösa tolkningen motsätter sig moderniseringen. Regeringen är passiv och säger att folket vill ha det så här.

Det sjuder under ytan i Saudiarabien och så småningom kommer det krävas förändringar. Kvinnor har börjat utbilda sig men de kan ännu inte utnyttja sin utbildning till fullo. Så småningom kommer man inte kunna stoppa dem…

Som vanligt ögnade jag igenom baksidan för att förbereda mig på innehållet i boken. Jag tänkte mig då en bok som påminner om Marian Keyes humoristiska böcker – fast i svensk allvarlig tappning.
Där Keyes skrapar på ytan i sina kvinnliga karaktärers vardag visar Kallenberg upp kvinnor i Stockholm på Söder i slutet av 70-talet med reella och allvarsamma liv.

Att överleva som ensamstående lågavlönad kvinna i ett Sverige där jämställdheten inte kommit lika långt som idag visar sig vara något komplicerat. Lena, en tidigare engagerad samhällsdebattör, kämpar inom hemtjänsten för att få ihop livet för sig själv och sina två barn. Det är vid de tillfällen som Lena är på jobbet som man hittar de roliga inslagen i boken. Här får vi bland annat möta pensionärerna Åke som ”ständigt halkar tillbaka till ungdomens mörkläggningsgardiner, gengas och matkuponger” och Gun-Britt som klagar över att ”de kala grenarna i hennes koloni är en smula tråkiga, inget som rör sig eller fladdrar.”

Samtidigt följer vi Lenas liv även på hemmaplan med grannarna Katrin och Jana, två kvinnor i ungefär samma livssituation. Katrin försöker försörja sig som skådespelerska och Jana som frisör. Det är också deras historier som gör att boken blir läsvärd eller rättare sagt, glimtar till. Här får vi läsa om Katrins kärlekshistoria till den misshandlande regissören och Janas misslyckande i att uppfostra och ta hand om sin son.

Lenas eget liv är egentligen rätt så trist och även om man känner sympati för henne genom hela boken så händer det inget utöver det vanliga. Strävandet efter att hela tiden få det bättre, både ekonomiskt och socialt samtidigt som hon försöker vara alla till lags är överhängande i boken. Tokiga 80-talsidéer som införandet av portkoder eller en hyreshöjning med 10 kr per kvadratmeter känns ibland som det värsta som kan hända henne. Kallenberg visar på den tristess som vardagen ibland kan frambringa genom att döpa kapitlen utefter vardagar som kommer om och om igen i boken.

Tvättstugetid är tankens frihetstid, den tid storstadskvinnor ägnar åt tvätt har inte minskat sedan 1930-talet, läste jag nyss i en tidningsartikel. Man kan fundera över huruvida tekniken verkligen befriat oss från hushållsarbetet; någon måste ju ändå stoppa in kläderna och tömma maskinerna.

Boken glimtar till flera gånger, framförallt genom de något annorlunda karaktärerna, men jag får liksom aldrig riktigt något grepp om boken. Man lär inte riktigt känna människorna ordentligt och deras stora problem drunknar i banala saker som ibland kan kännas viktigare.