40 piskrapp för ett par byxor – Lubna Ahmad Al-Hussein

Lubnas berättelse handlar inte bara om sin egen kamp utan om alla kvinnors kamp för rättvisa och respekt. Landet för dessa händelser är Sudan och om ni läste min förra recension om livet för kvinnorna i Saudiarabien så är Sudan, om möjligt, än värre. Någonstans har mänskligheten kommit bort och alla människor blir behandlade som om de inte längre är någonting värda. Myndigheterna arbetar envist med att hänvisa alla märkliga bestämmelser på Koranen och vid minsta övertramp hittar man en eller annan tolkning i Koranen som bekräftar denna nya regel. Man klarar helt enkelt inte att skilja på religion och politik.

Ett specifikt agerande som gör att landet behöver många år på sig för att förändra sin nuvarande situation är inrättandet av sedlighetspolis vid universiteten. Deras uppgift är att kontrollera att alla kvinnliga studenter klär sig passande. Om den polis som står där för dagen inte tycker att sjalen är tillräckligt täckande eller tillräckligt lång så kan kvinnan, utan några som helst rättigheter, bli avstängd från sina studier och dömd till de piskrapp eller den tid i fängelse som anses passande. Man har inga order att kontrollera männen… Detta gör att flertalet kvinnor kommer efter eller helt enkelt inte kan avsluta sina studier och förvisas till ett liv utan utbildning.

40 piskrapp för ett par byxor

Lubna blir anhållen en dag år 2009 för att ha burit byxor, ett plagg helt opassande för kvinnor. Tillsammans med henne grips tretton andra kvinnor av samma anledning på restaurangen Oum Kalthoum. Flera av kvinnorna blir dömda direkt utan försvar och straffen (oftast piskrapp) utdelades redan dagen efter.

”Du har brutit mot den allmänna moralen genom ditt oanständiga beteende, du har klätt dig i byxor, du har kränkt allmänhetens känslor. Erkänner du? Om du förklarar dig skyldig och svär på att aldrig återfalla i brott kommer ditt straff att minskas till tio piskrapp. Om du framhärdar i din skamlöshet kommer du att dömas till fyrtio piskrapp.” En efter en stiger de anklagade kvinnorna fram. En efter en lyssnar de på anklagelseakten. En efter en bedöms de av polismannen som är det enda godkända vittnet, och som fastställer: ”Ja, det är hon.” En efter en erkänner de med gråtfylld röst. En efter en förs de in i ett angränsande rum. En efter en ställs de likt korsfästa upp med ansiktet mot en vägg som är nedsölad av spyor och blod, och de hålls fast av två starka män. En efter en kröker de rygg. De ser inte bödeln, en kvinna som ursinnigt svänger med piskan. En efter en underkastar de sig straffen. Tio piskrapp.

Lubna har efter många år kämpat sig igenom utbildning bland annat inom kommunikation och är numera en känd journalist och skribent i Sudan men även utanför landets gränser. Detta är till stor hjälp i hennes fall. Hon vägrar erkänna sig själv skyldig till brott och sprider sin och således andra kvinnors historia över hela världen.

Tillsammans med Djénane Kareh Tager har hon skrivit ner sin berättelse i denna mycket välskrivna och lättlästa bok. En bok som jag rekommenderar alla att läsa, kvinnor som män. Det är en bok som gör mig väldigt upprörd och som ger mig en stor känsla av maktlöshet inför vetskapen att kvinnor i skrivande stund blir behandlade så som Lubna blev. Så om jag känner mig maktlös, hur känner sig då inte dessa kvinnor?

Händelser i Sudan enligt boken:

• I september 1983 införde den sudanesiske presidenten Jafar Numayri sharia, den islamiska lagen som han tolkade den, i strafflagen. De domare som vägrade tillämpa dessa lagar blev avskedade. Samtidigt som detta skedde satte presidenten punkt för det avtal som skrevs 1972 där södra delen av Sudan erbjöds självstyre. Till följd gjorde armén uppror och kriget mellan nord och syd återupptogs efter tio års uppehåll.

• 1991 vässade general Omar al-Bashir, som tog makten 1989, sharialagarna genom att hitta på nya lagar, förvärra existerande straff, lägga till nya och inrätta en ordningspolis, dvs en sedlighetspolis. I paragraf 152 i strafflagen, lämnades inga exempel på någon överträdelse eller förbjudet beteende, utan genom att nöja sig med fördöma ”det som kränker den allmänna moralen”, banade det väg för början på en mardröm. Ingen visste längre hur man skulle klä sig eller uppföra sig.

• Paragraf 154: Alla män och kvinnor som befinner sig på samma plats utan att vara bundna av äktenskap eller blodsband är i stånd att synda, i den mån en av männen ”skulle kunna utföra en sexuell handling”. Hur tänker man här??

• 43 000 kvinnor blev 2008 dömda för förargelseväckande beteende.