bokbloggen.com

Vi i villa ska tydligen vara en uppgörelse med medelklassens statushets. En falling down i viktväktarversion. Den handlar om en man som blir led på allt och djävlas lite med sina bekanta i villaområdet, och jag tycker inte det är en uppgörelse med någonting. Boken tog två timmar att läsa och den enda tanke den väckte var “Vilket gnäll!”.

Negativiteten flödar, men det är inget nytt som tas upp utan bara de vanliga medelklassklyschorna. Negativiteten har smittat av sig så jag orkar inte ens skriva en bra och rättvis recension. Läs hellre Tärningsspelaren om du vill veta vad man kan ta sig för när man tycker att livet känns futtigt och inramat.

Folk mördas till höger och vänster i Stockholm, och mördaren verkar ta saken väldigt personligt. Offren tycks inte ha något samband, men givetvis har de det. Hitta sambandet så hittas mördaren, ett deckar-recept som är välbekant vid det här laget.

Pepparkakshuset ska enligt utsago vara den första delen i en serie som kallas hammarbyserien och är “storstadskänsla, vardagsliv, samtidspuls och har ett persongalleri som kommer att stanna i läsarens minne”. Jag håller inte med överhuvudtaget; snarare småstadskänsla, polisliv, lite föråldrad och ganska ordinära karaktärer.

Av de fyra är det bara de ointressanta karaktärerna som är något negativt tycker jag. Jag smågillade boken hela vägen igenom.

Kriminalinspektör Dennis Milne extraknäcker som yrkesmördare. Det är okej, för han går bara med på att mörda brottslingar. Denna gång tar han med sig en kompis som chaufför och mördar i enlighet med sitt kontrakt tre människor i en bil. Dennis vet inte vilka de är, men Raymond sa ju att de var brottslingar och avskum.

Ett ögonvittne till mordet skapar problem och i hans officiella sysselsättning får Dennis hand om ett fall där unga prostituerades försvinnanden verkar ovanligt skumma.

Handel med döden är en riktigt bra och spännande bok. Berättelsen börjar som en lite långsam, hårdkokt noir och utvecklas till en rasande, actionfylld deckare. Dennis Milne är en våldsam, likgiltig person men ändå sympatiserar jag med honom. Rekommenderas varmt.

Lisey Landons man, den populäre författaren Scott Landon, dör och lämnar efter sig en stor saknad hos Lisey. Visst, allt var inte en dans på rosor alla gånger eftersom Scotts demoner plågade honom periodvis. Demonerna existerade inte bara i tanken, det vet Lisey eftersom hon följt med honom flera gånger till Booya-månen. Hon har till och med räddat honom därifrån, när begäret efter frid hållt honom kvar där.

Lisey städar i sin mans arbetsrum och får hjälp av sin syster, soon to be katatonisk. En litteraturprofessor vill inget hellre än att få se Scotts anteckningar och opublicerade verk, och råkar ofrivilligt rekrytera en galning som med våld ska pressa Lisey att ge bort Scotts material. Lisey brottas med sina minnen som vill komma upp till ytan, och Scott har placerat ut ledtrådar som ska hjälpa henne på traven.

Jag gillar Stephen Kings böcker när de handlar om grupper av människor i extrema, gärna övernaturligt kryddade, situationer. När gruppens olika karaktärer börjar destilleras fram ur vad som såg ut som en homogen samling människor är King i sitt esse, tycker jag.

Lisey’s berättelse är mer inåtvänd, med många minnen och flashbacks som är lite för lika för att jag inte ska börja blanda ihop dem. Det vinkas om flera händelser i parets gemensamma liv vars förklaring inte nås förrän mycket sent i boken, och jag har då tappat intresset för dem. Berättelsen föll mig inte alls i smaken, jag hade hellre läst Pestens Tid, Det, eller Shawshank Redemption en gång till.

Svensk flyktingfientlighet på 30-talet och idag. 1939 hölls ett möte för studenter i Bollhuset i Uppsala där ämnet för dagen var huruvida tio judiska läkare skulle släppas in i landet. Detta var en hjärtfråga för många studenter kan tyckas, eftersom deltagarantalet uppgick till 1500. Speciellt läkarstudenterna var oroliga för att deras framtida status kunde äventyras av denna medmänskliga handling, då landet ju skulle översvämmas av utländska läkare.

Juden Leiba Wolfberg försöker ta sig från Oslo in till Sverige, för att ha en större chans att överleva. Dessa två historier får i Djävulssonaten skildra svenskarnas inställning till judiska flyktingar under krigsåren. Paralleller dras också till dagens argument mot invandring.

Jag vill gärna tycka att Djävulssonaten är en bra bok men jag lyckas inte riktigt. Kalla mig kiosklitteraturvetare om du vill, men denna bok är långtråkig och föga medryckande.

Mänskliga mjukdjur. Amberville är en svensk debut och i rollerna ser vi diverse mjukdjur av olika slag. Teddybjörnar och tygtigrar såväl som pingviner och ormar.

Så här tänkte jag när jag läste vad boken handlar om: “Jaha, mjukdjur som ska göra precis samma sak som människor. Vara elaka och perversa för att först chocka och sedan skänka insikt om att så agerar människor varje dag utan att chocka någon. Oooh! (arkiv-x-musik).”

Men så är det inte i Amberville. Inte alltför mycket iallafall. Berättelsen handlar för det mesta om något helt annat, med en hel del inslag som bara fungerar med mjukdjur, så det är inte bara en ploj. Amberville är smart och underhållande. Jag rekommenderar den varmt.

Cash is king, såväl inom Östermalms finaste kretsar som bland juggemaffians hierarkiska led. Detta är en härlig roman med stenskönt språk, det känns som om jag befinner mig mitt i handlingen när händelserna beskrivs med korthuggna påståenden och huvudpersoners tankar.

Jorge panikade. Sparkade allt vad han kunde mot kuken på polisen. Mannen vrålade. Jorge hade bara en sak i huvudet: kokset i bagageluckan. Greppade handtaget på luckan. Öppnade den. Slet upp NK-påsen. Polismannen slängde sig mot Jorge. Jorge höll sig fri. Polisen slet upp ett vapen. Skrek något. Jorge sprang. Mannen efter var snabb. Jorge var snabbare.

Handlingen utspelar sig i Stockholms övre och undre värld och kretsar kring tre personer vars öden blev oundvikligt sammanlänkade så fort de lät sig förföras av koksets potential till snabba cash. Läs denna bok, punkt slut, over and out.

Fartfylld thriller. Matt Hunter råkade döda en man när han skulle avstyra ett bråk, och åkte in i finkan i fyra år. När han kommer ut är han fast besluten att ta tillbaks sitt liv.

Nio år senare har Matt gift sig med Olivia och har det hur fint som helst, en bulle gräddas dessutom i ugnen. En dag får han ett bildmeddelande från sin frus telefon som visar henne med en hånleende annan man. Men något är skumt med bilden och omständigheterna kring den.

Matt går igenom Olivias mail och besökta webbsidor, men de är rensade. Hon har städat upp efter sig. Nu börjar jakten på sanningen.

Den oskyldige är en underhållande thriller som jag läste ut på en kväll, för jag kunde varken sluta eller somna. Efter den överdrivet melodramatiska prologen (som är på 6 sidor) drar historien igång och saktar inte av förrän på sista sidan.

Hämnare i Göteborg. När hösten kommer till Göteborg börjar Marcus förändras, han kan inte bortse från alla idioter längre. Han blir så förbannad varje gång någon spottar på golvet eller tränger sig i kön att det känns som om han ska explodera.

Men just nu står jag vid fönstret och ser en röd bil parkera mycket nära en blå bil, så att den blå blir klämd och omöjligen kan komma ut. Föraren kliver ur, låser dörren och går visslande därifrån.

Idiotdjävel.

[...] Förut var allting så enkelt. Saker rann av mig. Men nu har de börjat lämna ekon och jag ser saker jag inte såg tidigare. Fula saker. Saker som stör mig.

Irritationen tar överhanden och driver Marcus att börja bryta fler och djupare normer.

Han säger åt en gammal klasskamrat att det är ingen idé att “ta en fika”, för de har inget gemensamt. Han plockar upp en kvinna som tränger sig i en kö och bär henne sparkande till slutet av kön. Marcus märker efter dessa incidenter att han känner ingen skam, ingen inre konflikt trots de djupt rotade tabun de innebär. Finns det en gräns? När börjar jag känna något? Och vad behövs för att alla djävla idioter ska skärpa sig?

Marcus drar ut i Göteborg på ett personligt korståg mot idioterna, för att få dem att skärpa till sig. Han blir en hämnare, beväpnad med slagträ och orubblig övertygelse om hans rätt att döma och straffa.

Vigilante är en mattsvart thriller om våra mörka tankar och den irritation som präglar en storstad. Precis som i Andreas Romans utmärkta fantasyböcker är människan komplex och egoistisk, inte god eller ond.

Denna bok rekommenderas varmt, och är fantasy din tekopp så läs även Drakväktare, Dräparen och Demonen.

En ligist som ser ljuset. Tsotsi och hans gäng är några av de många brutala ligister som härjar i kåkstäderna i 50-talets Sydafrika. De rånmördar dagligen och favoritmetoden är en vässad cykelhjulseker som sticks in i ryggen och vidare in i hjärtat, med ofelbar precision.

En kväll efter ett bråk med resten av hans gäng väntar Tsotsi i skuggorna i en dunge, väntar på ett offer. En kvinna kommer gående med en skokartong och när Tsotsi stiger fram ur skuggorna för att ta hennes liv och ägodelar hörs barnaskrik samtidigt som kvinnan räcker fram skokartongen till Tsotsi.

Så varför hade han tagit ungen? - för nu var det rätt tillfälle och rätt plats för den frågan. Det logiska hade varit att döda den, ändå hade han räddat den. Varför? Hade den valts ut för att dö en speciell sorts död?

Spädbarnet lockar fram minnen hos Tsotsi som han hade förträngt, barndomen på soptippen och före det mammans bortförande av polisen. Tsotsi tar hand om ungen bäst han kan och minns mer och mer av sitt obehagliga förflutna.

Boken är bra ungefär tills halva är läst, då jag börjar bli less på Tsotsis minnen och den sentimentalitet som genomlusar hela boken. Filmen är betydligt bättre.