Den gode tjuven – Hannah Tinti

Ren är 12 år gammal och han saknar sin vänstra hand. Under hela sitt liv har han undrat vilka hans föräldrar är, var de godhjärtade? Döda? Varför lämnade dem bort honom till Sankt Antoniusklostret?

För det är på klostret han är uppväxt, och han har varit där så länge han kan minnas. På klostret lekar han med sina bästa vänner, Ichy och Brom. De är tvillingar, och tvillingar sägs ge otur. Men Ren tycker att det kan kvitta han är ju redan otursförföljd.

Då och då händer det att någon bonde eller en familj som inte kan få barn kommer till klostret och väljer ut någon av pojkarna till att bli deras son.

Den gode tjuven - Hannah Tinti

Dock kommer det aldrig att bli så för Ren, Ichy and Brom. Ingen vill ha ett barn utan en hand, eller tvillingar som för otur med sig. Ren, Ichy och Brom de får leva sitt liv där, samlar stenar, ber böner och gör bus som leder till prygling. Samt vänta på deras 18årsdag då de skickas till armén.

Men en dag så kommer en mystisk främling och alla barn får som vanligt ställa upp sig vid den heliga statyn. Mannen går fram och tillbaka och känner o klämmer på pojkarna. Han verkar leta efter något speciellt. Plötsligt ställer han sig framför Ren, kollar på honom och lyfter upp honom i ett glädjetjut!
Mannen heter Benjamin Nab och hävdar att han är Rens bror och att han har letat efter honom överallt. Munkarna ger Ren rätt snabbt till Benjamin Nab, det är ju ingen som kommer sakna Ren och munkarna tycker att det är bättre att ge honom till Nab istället för armén.

Ren hade drömt om dagen då han skulle slippa ifrån klostret, han hade drömt om tillagade middagar och en mor som nattar honom. Tyvärr blir det inte riktigt så i verkligheten, Benjamin är inget annat än en tjuv. Istället för hemlagade middagar dras han in i en härva av gravplundring, lurendrejeri och gangsters.

Junot Diaz har på boken omslag kommenterat:

Vacker, oförglömlig och helt lysande! Tinti är en äventyrerska som blottlägger sina romanfigurers hjärtan med en precision och oräddhet som ruskar om dig

Precis så som Junot Diaz skriver, så är det. Boken är helt fantastiskt, man tror att boken ska vara grym och fruktansvärd och man får nästan en liten klump i magen. Men boken är fantastisk även fast den innehåller hemska saker så finns kärleken och empatin där. Författaren låter kärleken ligga djupt begraven emellanåt men den finns där och det är det som gör boken fantastiskt.

Den gode tjuven kommer helt klart läggas till bland mina favoritböcker.

Kinesen – Henning Mankell

Det är med stor förväntan jag sitter med den 582 sidor tjocka pocketboken i handen. Jag kan nästan känna doften av spänning och intriger… Det är den nya Mankell-boken Kinesen. Många krimböcker har det blivit genom åren och således också en mängd olika krimförfattare, bra och mindre bra. Mankell tillhör dock skaran av författare som gör det bra, kanske till och med bäst. Hans bok Steget efter är en av mina absoluta favoriter.

Dagen har i alla fall kommit när det är dags att ge sig in i Mankells senaste värld. Boken börjar, i lik Mankell-anda, med en brutal händelse. Den här gången så brutal att jag börjar undra om Mankell själv börjat tröttna på bara ett simpelt mord. 19 människor blir ihjälhuggna i den lilla byn utanför Hudiksvall. Alla är grannar och alla är släkt. Bara en sån sak. Vad är oddsen? Den lokala polisen börjar nysta i saken och står som väntat helt handfallna. Trots att man drar in stora kavalleriet från Stockholm, står utredningen och trampar. Inte förrän en domare från Helsingborg vid namn Birgitta får se ett av de drabbade husen i tidningen händer det saker. Hon inser nämligen att det är hennes mors tidigare hem.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om huvudpersonen Birgitta. Eftersom hon arbetar som domare blir det så självklart att hon ställer rätt frågor vid rätt tillfälle och att hon givetvis tänker på de små detaljerna. Inte sjutton hade jag tänkt på att fråga servitrisen om mannen som åt middag på den lokala kinarestaurangen möjligtvis hade jacka på sig när han kom? Det hade han inte…

Birgitta blir här indragen i en historia som bottnar i kommunistisk kinesisk historia från senare 1800-tal, tar oss via Mao Zedong med en mängd av hans kända citat, gör en avresa till Afrika och som sedan återvänder till Sverige igen.
Någonstans i denna tidsresa reser Birgitta till Kina på semester med sin väninna Karin. Här passar hon samtidigt på att följa upp det lilla spår hon utan resultat överlämnat till polisen i Sverige. Man kan då tycka att hon verkar osedvanligt korkad när hon blir rånad, förföljd och förhörd utan att koppla dessa händelser till morden i Sverige.

I receptionen förklarade hon att hon tappat sin plastnyckel och fick en ny. Det gick så fort att hon insåg att den redan låg färdig och väntade på henne. Kvinnan bakom disken log. Hon vet, tänkte Birgitta. Polisen har redan varit här, informerat om överfallet, förberett dem. När hon gick mot hissarna tänkte hon att hon borde vara tacksam. Istället kände hon olust. Den minskade inte när hon kom in på hotellrummet. Hon såg att någon varit där, inte bara städerskan.

Det är spännande, absolut! Jag ska också villigt erkänna att mina historiakunskaper om Kina inte sträcker sig särskilt långt vilket gör att jag emellanåt har svårt att skilja på fiction och verklighet. Ni tror säkert att det är negativt, men tvärtom! Det är här Mankell lyckas. Han lotsar oss skickligt igenom politiska konspirationer om Kina som nästa supermakt, väver ihop världen till en liten spelplan och har som vanligt bred kunskap om världshistorien. Tror jag?! Jag kommer som sagt på mig själv med att fundera på om händelserna är verkliga eller om det är ännu en snyggt berättad historia. Hur mycket ”storebror ser dig” finns i Kina? Eller är det kanske framtiden som knackar på dörren?

Som jag sade inledningsvis: Mankells bok Steget efter är en av mina favoriter och det kommer den att fortsätta vara ett tag till men Kinesen är en bok som är väl värd sin plats bland Mankells bästa böcker.

Syster – Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson fick 2004 August-priset för sin bok Gregorius och den står fortfarande och väntar på mig i bokhyllan. Även denna gång blir den bortprioriterad när valet i stället föll på boken Syster av samma författare.

Marjories tonåriga storasyster Miriam försvinner spårlöst och kvar är Marjorie med sina två föräldrar som ger sig in i kampen om att hitta Miriam. Under denna tid finns det inget utrymme för Marjorie. Hon får flytta in hos sin faster Ilse ett tag, en familjemedlem som hon inte har träffat på länge. Ilse är bra på att berätta historier, sanna eller påhittade, och det är i dessa berättelser som Ilse och Marjorie kommer varandra närmare.

Marjorie och Ilse satt på kökstrappan. Marjorie hade borstat trappstegen rena från tallbarr och grässtrån. Hon borstade försiktigt med fingertopparna. När hon var färdig med ett trappsteg flyttade hon ner till nästa. Hon hade bara ett trappsteg kvar.
Ilse satt kvar på det översta. Tystnaden efter hennes berättelse var kall och plötslig, som om hon hade gått i moln där uppe.
Marjorie ville inte vända sig om. Då skulle hon vara tvungen att börja låtsas. Låtsas att berättelsen runnit av henne. Att den inte betydde något särskilt.

Marjorie är ett barn som pendlar mellan att vara en utstuderad vuxen och ett naivt barn. Läsaren får bekanta sig med en Marjorie som ena stunden är glad över att den allvarsamma systern är försvunnen, och lämnar mera plats åt Marjorie, och den andra stunden är väldigt imponerad över Miriams sätt att hantera vuxenvärlden, oberört och moget. Precis så som syskonkärlek brukar yttra sig, med en avundsjuka hängande över axlarna.

Språkligt är Bengt Ohlsson ett geni. Han hoppar mellan Ilses berättelser och Marjories nutid på ett genialt sätt. Trots att han byter, utan någon som helst förvarning i form av kapitel eller årtal, är man som läsare helt beredd på skiftet. Hans beskrivningar av ett barns betraktelser av vuxenvärlden är både fängslande och skrämmande korrekta. Men för att vara en bok där man kommer huvudpersonen väldigt nära genom dennes tankar och funderingar är det en väldigt ytlig bok, och den verkar bara skrapa på ytan på en djupare avgrund. Man får en känsla av att något avgörande kommer att inträffa när Marjories tankar svävar iväg, när Ilses historier rör vid hennes och Marjories pappas barndom eller när polisen knackar på dörren… Tyvärr gör det inte det och boken avslutas som om den aldrig påbörjats.

40 piskrapp för ett par byxor – Lubna Ahmad Al-Hussein

Lubnas berättelse handlar inte bara om sin egen kamp utan om alla kvinnors kamp för rättvisa och respekt. Landet för dessa händelser är Sudan och om ni läste min förra recension om livet för kvinnorna i Saudiarabien så är Sudan, om möjligt, än värre. Någonstans har mänskligheten kommit bort och alla människor blir behandlade som om de inte längre är någonting värda. Myndigheterna arbetar envist med att hänvisa alla märkliga bestämmelser på Koranen och vid minsta övertramp hittar man en eller annan tolkning i Koranen som bekräftar denna nya regel. Man klarar helt enkelt inte att skilja på religion och politik.

Ett specifikt agerande som gör att landet behöver många år på sig för att förändra sin nuvarande situation är inrättandet av sedlighetspolis vid universiteten. Deras uppgift är att kontrollera att alla kvinnliga studenter klär sig passande. Om den polis som står där för dagen inte tycker att sjalen är tillräckligt täckande eller tillräckligt lång så kan kvinnan, utan några som helst rättigheter, bli avstängd från sina studier och dömd till de piskrapp eller den tid i fängelse som anses passande. Man har inga order att kontrollera männen… Detta gör att flertalet kvinnor kommer efter eller helt enkelt inte kan avsluta sina studier och förvisas till ett liv utan utbildning.

40 piskrapp för ett par byxor

Lubna blir anhållen en dag år 2009 för att ha burit byxor, ett plagg helt opassande för kvinnor. Tillsammans med henne grips tretton andra kvinnor av samma anledning på restaurangen Oum Kalthoum. Flera av kvinnorna blir dömda direkt utan försvar och straffen (oftast piskrapp) utdelades redan dagen efter.

”Du har brutit mot den allmänna moralen genom ditt oanständiga beteende, du har klätt dig i byxor, du har kränkt allmänhetens känslor. Erkänner du? Om du förklarar dig skyldig och svär på att aldrig återfalla i brott kommer ditt straff att minskas till tio piskrapp. Om du framhärdar i din skamlöshet kommer du att dömas till fyrtio piskrapp.” En efter en stiger de anklagade kvinnorna fram. En efter en lyssnar de på anklagelseakten. En efter en bedöms de av polismannen som är det enda godkända vittnet, och som fastställer: ”Ja, det är hon.” En efter en erkänner de med gråtfylld röst. En efter en förs de in i ett angränsande rum. En efter en ställs de likt korsfästa upp med ansiktet mot en vägg som är nedsölad av spyor och blod, och de hålls fast av två starka män. En efter en kröker de rygg. De ser inte bödeln, en kvinna som ursinnigt svänger med piskan. En efter en underkastar de sig straffen. Tio piskrapp. Continue reading

Södermorsor – Lena Kallenberg

Som vanligt ögnade jag igenom baksidan för att förbereda mig på innehållet i boken. Jag tänkte mig då en bok som påminner om Marian Keyes humoristiska böcker – fast i svensk allvarlig tappning.

Där Keyes skrapar på ytan i sina kvinnliga karaktärers vardag visar Kallenberg upp kvinnor i Stockholm på Söder i slutet av 70-talet med reella och allvarsamma liv.

Att överleva som ensamstående lågavlönad kvinna i ett Sverige där jämställdheten inte kommit lika långt som idag visar sig vara något komplicerat. Lena, en tidigare engagerad samhällsdebattör, kämpar inom hemtjänsten för att få ihop livet för sig själv och sina två barn. Det är vid de tillfällen som Lena är på jobbet som man hittar de roliga inslagen i boken. Här får vi bland annat möta pensionärerna Åke som ”ständigt halkar tillbaka till ungdomens mörkläggningsgardiner, gengas och matkuponger” och Gun-Britt som klagar över att ”de kala grenarna i hennes koloni är en smula tråkiga, inget som rör sig eller fladdrar.”

Södermorsor

Samtidigt följer vi Lenas liv även på hemmaplan med grannarna Katrin och Jana, två kvinnor i ungefär samma livssituation. Katrin försöker försörja sig som skådespelerska och Jana som frisör. Det är också deras historier som gör att boken blir läsvärd eller rättare sagt, glimtar till. Här får vi läsa om Katrins kärlekshistoria till den misshandlande regissören och Janas misslyckande i att uppfostra och ta hand om sin son. Continue reading

Båten – Nam Le

Jag har alltid tyckt om att läsa noveller. Så när både utländsk och inhemsk press i stort sett unisont tokhyllar en novellsamling, måste jag ju bara läsa den. Även om det är med viss bävan. Ska den verkligen leva upp till lovorden? Det visar sig att jag oroar mig i onödan. Båten är till och med bättre än jag vågat hoppas.

Båten_Nam Le

Nam Le är född i Vietnam, uppvuxen i Australien och bor i USA. I några utav texterna speglas just detta. Som i den allra första novellen Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja där figuren Nam Le går på skrivarkurs vid ett amerikanskt universitet och lider av skrivkramp. Han vill inte skriva etnisk litteratur. Det skulle vara för enkelt.

En kompis berättade för mig om någon han kände, en Harvardutbildad kille från Washington D.C. som hade poserat i en traditionell nigeriansk dräkt för omslagsfotot till sin bok. Jag såg för mig hur jag stod på ett risfält med en konformad halmhatt på huvudet. Samtidigt såg jag min far stå på samma fält i sin trådslitna arbetsuniform och med unga hårda ögon.

Den första och den avslutande novellen Båten knyter, åtminstone för läsaren, an till Nam Les egen bakgrund. Men mellan dessa två berättelser gör han nedslag hos tonåriga latinamerikanska torpeder, åldrande konstnärer med ändtarmsproblem, evakuerade japanska barn i andra världskrigets Hiroshima och tonåringar i Australien. Det är tvära kast och därför vinner boken på att få vila någon dag mellan varje novell. Att bara byta sida och läsa vidare när en novell tagit slut, kan ge den förvirrande upplevelsen att helt plötsligt ha slagit upp en helt ny bok. Så mycket skiljer de sig åt i ton och perspektiv.

Det slutliga omdömet blir gott. Båten är helt klart läsvärd. Den är både engagerande och bitvis smärtsam att läsa. Det är noveller som berör. Både för det känslomässiga innehållet och för att berättelserna stundtals är ordentligt brutala.

Lilla stjärna – John Ajvide Lindqvist

Julafton är inte speciellt spännande när man väl blivit vuxen. Däremot kan en ny bok av en favoritförfattare fortfarande väcka liv i de där känslorna av spänd förväntan.

Så en ny Ajvide Lindqvist är nästan som den största julklappen under granen. Jag sparar lite på den. Tittar på omslaget och drar ut på stunden innan jag öppnar den. För tänk om den inte är lika bra som jag hoppats? Tänk om det fina paketet innehåller ett virkat överkast istället för den där fantastiska julklappen jag drömt om.

Allvarligt, med de förväntningar jag har på den här boken är förutsättningarna för en total succé inte precis stora. Och jag blir inte heller lika tagen av den här boken som av Låt den rätte komma in. Hur skulle jag kunna bli det? Lindqvists debut slog fullständigt undan fötterna på mig. Den upplevelsen är svår att upprepa. Ändå väcks hoppet varje gång Ordfront meddelar att det är en ny Lindqvistroman på väg.

Lilla stjärna_John Ajvide Lindqvist

Det betyder inte att Lilla stjärna skulle vara tråkig eller oengagerande. Jag får verkligen tvinga mig att lägga ifrån mig boken då och då. Ändå är de drygt 400 sidorna slut efter två dagar. För jag vill verkligen veta vad som ska hända. Och det är väl nästan det bästa betyg en roman kan få?

Att det saknas tydliga övernaturliga element gör inte boken mindre otäck. Bara tanken att förvägra ett barn ett språk ger mig rysningar. Men det är just vad den avdankade dansbandsmusikern Lennart gör med barnet han hittar i en plastpåse i skogen. Han ger henne inte ens ett namn. Istället låter han henne leva isolerad i källaren.

Lennart hade strängt förbjudit henne att ha någon som helst kontakt med barnet utom det nödvändigaste. Hon fick inte prata, inte sjunga, inte ställa till med något oväsen. Barnet skulle leva i en bubbla av tystnad bortsett från de sångövningar som Lennart höll med henne.

Hans fru Laila vågar inte bryta mot hans förbud. I alla fall inte öppet. Men de lyckas inte hålla henne helt gömd. Deras son Jerry upptäcker henne när han kommer på ett av sina sällsynta besök och mot all förmodan gillar han tanken på att ha en syster. Även om det verkar vara något fel i huvudet på henne. Han ger henne namnet Teres. Lennart får ge upp när det gäller språket, men någon skola eller normalt socialt umgänge ska hon inte utsättas för. Continue reading

Vem dödade Ayatolla Kanuni – Naïri Nahapétian

Befarmayid – Det börjar närma sig presidentval i Iran och utgången är som vanligt osäker och spekulativ. Året är 2005 och Narek Djamshid är tillbaka i barndomens land efter en lång tids frånvaro. Han är där för att skriva en artikel för den enda tidning i sin nuvarande hemstad Paris som visat något intresse av presidentvalet. I hans ihärdighet att leta efter en bra story hamnar Narek dessvärre på fel plats vid fel tillfälle. Ayatolla Kanuni hittas mördad och Narek blir häktad.

Han var svullen i ansiktet och höll händerna över bröstet. Han bad med låg röst och blicken riktad mot himlen. När en revolutionsgardist drog på honom en huva tystnade han för en kort stund, men när de osäkrade sina gevär hördes hans vädjanden på nytt. Skottsalvan var öronbedövande.

Så långt är boken helt ok. Vi är endast på sidan 42 och har alla intriger framför oss. Men dessvärre tar spänningen slut här. Jag kan tänka mig hur komplicerat det måste vara att bli fängslad i Iran men trots det blir Nareks situation aldrig särskilt spännande. Nahapétian har svårt att få fram de känslor som faktiskt måste råda i Iran under en sådan här period och hon får en hel befolkning att verka kuvad och nästan ointresserad av allt annat än vem som blir president. Man märker klart och tydligt att valet är av stor betydelse och berättelsen om Narek och den mördade ayatollan glöms emellanåt helt bort bland allas gissningar om vem som blir den kommande presidenten.

Vem dödade Ayatolla Kanuni

Jag måste erkänna att jag är dåligt insatt i Irans politik och historia men det blir inte enklare av att Nahapétian ibland benämner karaktärerna med deras förnamn och ibland med deras efternamn. Efter endast 20 sidor börjar jag undra om det namn jag just läste har förekommit tidigare och känner ett behov av att stolpa upp alla karaktärer för att få en bättre överblick.

Hela boken är rörig och ytlig. Känslan av att författaren egentligen har mer att säga är överhängande. Kanske det är min oförmåga att förstå det iranska samhället som gör att jag inte kan tolka de sociala koder som säkerligen utspelar sig mellan raderna men det gör ju boken väldigt snäv och svår att berätta för andra. Det finns få åsikter som är av betydelse och det känns som om hela boken befinner sig bakom en chador.

Nahapétian har i alla fall förstått att vi västerlänningar är oupplysta och ibland även ointresserade och lagt med en förteckning längst bak över de viktigaste årtalen i iransk historia. Tillsammans med det, en ordlista med vanliga uttryck och namn, som vid användandet inne i boken ger en känsla av att vi faktiskt befinner oss i Iran. Utöver dessa förklaringar ger boken mig dessvärre inget annat än dåligt samvete för min okunskap.

——————————–
befarmayid = artighetsfras som betyder välkommen
chador = långt tygsjok som täcker kvinnan från topp till tå så att endast ansiktet syns. Chadoren hålls ihop med händerna.

Vart tog den söta lilla flickan vägen – Åsa Lantz

Jag kan inte låta bli att jämföra den här spänningsromanen med Stieg Larssons tre böcker. Det finns en hel del paralleller. Även det här ska bli en trilogi och huvudpersonerna är ungefär lika osannolika. I stället för en journalist som leker utredare får vi här Viggo, en bisexuell dramatiker och regissör som agerar privatspanare. Lisbet Salanders motsvarighet blir kinesiskan Yi Young – utnyttjad och könsstympad, men samtidigt väl bevandrad i kampsport och en dokumentärfilmare av guds nåde.

Som tur är finns det skillnader i stil. Till exempel låter Lantz bli att dela med sig av vartenda produktnamn. Jag slipper alltså läsa att Viggo svarar i sin Ericsson T30 på varje sida. Tack för det! Dessutom utspelar sig boken till stora delar i Göteborg vilket förstås är extra roligt för en göteborgare. Här dör folk på Hotell 11 och blir misshandlade på Ostindiefararen, vilket ju är mycket festligare än när det händer i Stockholm, Kymlinge eller Ystad. Åtminstone om man är göteborgare.

Vart tog den söta lilla flickan vägen

Det finns en otäck verklighet bakom den historia Åsa Lantz berättar. Kinesiska ungdomar har försvunnit efter att de sökt asyl i väst. I romanen är Yi Young en av dem. Men nu är hon vuxen, dokumentärfilmare och redo att avslöja allt. Vilket visar sig vara svårare och farligare än hon trott. Hon tvingas gå under jorden redan efter det första avsnittet sänts och frågan är om hon kommer att lyckas producera några fler. Det är många som försöker hindra henne. Lite för många. Det läggs ut så många trådar att hela historien till slut känns både osannolik och onödigt tillkrånglad.

Så trots Göteborgsmiljöerna är jag inte speciellt förtjust i boken. Tempot är visserligen så högt att det är svårt att lägga den ifrån sig, men redan under läsningen glömmer jag vem som är vem och har svårt att hänga med i handlingen. Kanske beror det på hastigheten och den stackatoaktiga berättarstilen med korta stycken, snabba tillbakablickar och byten av perspektiv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte lyckas bry mig om bokens huvudpersoner. För trots alla vidrigheter som Yi råkat ut för är jag distanserat oengagerad eftersom hon aldrig blir verklig för mig. Jag tror inte på historien och då försvinner en stor del av spänningen, tyvärr.

Lazarusprojektet – Aleksandar Hemon

Med en syrlig underton och komisk sarkasm sätter Hemon igång med sin berättelse som växlar mellan nutid och tidigt 1900-tal. I nutidens historia möter vi, Vladimir Brik, som kommer från Bosnien, bor i USA och kämpar med att ta till sig, och höra hemma i, det amerikanska samhället. Men historien börjar med en annan man…

Det är 1900-tal i Chicago och Lazarus Averbuch knackar på dörren till en polismästare. I ett tumult av okunskap och rädsla för främlingar, i det här fallet judar, blir Lazarus mördad. Ingen vet varför Lazarus knackade på just polismästarens dörr eller vad han hade för ärende. Hans syster Olga tvingas leva kvar med dessa frågeställningar tillsammans med upprepade trakasserier som hon sedan utsätts för av polis och advokater som kräver information hon inte kan ge dem om Lazarus och hans vänner.

Lazarusprojektet_Aleksandar Hemon

Konstaplarna genomsöker lägenheten med lidelsen hos ett par soldater som utkämpar ett rättmätigt krig. Olga står med tallriken i handen och betraktar dem uttryckslöst. De rotar fram saker under sängen: böcker, bylten med slitna kläder och en koffert i papp ur vilken de skakar ut ett manuskript och en bunt brev skrivna på ryska. De konfiskerar allt. De bläddrar igenom de subversiva böckerna; Fitzpatrick läser upp titlarna: Berättelsen om en ond konung, I de frias land, Hur ni värnar Er kropp och själ, Vad konstitutionen lär etc. ”Jag har aldrig förr stött på en judejävel som kan läsa engelska”, säger Fitzpatrick.

Denna historia om Lazarus rullar genom hela boken i vartannat kapitel.

I de övriga kapitlen får vi som tidigare nämnt följa Vladimir Brik. Han är gift med Mary, en amerikansk läkare, ständigt på jakt efter det perfekta och intetsägande liv i vilket Vladimir känner sig vilsen. I jakten på en förklaring till sin egen otillfredsställelse får han som författare möjligheten att genom ett stipendium söka efter svaret på Lazarus plötsliga död. Detta tar honom Östeuropa där även Lazarus hade sitt ursprung.

Med sig har han barndomsvännen och fotografen Rora som följer med för att återge resan i bilder. Rora är också en fantastisk historieberättare som ger deras resa genom Moldavien, Ukraina och Bosnien en grym känsla.

Vet du, fortsatte Rora. att en gång krävde Miller att jag skulle ta foton av barn som flydde från prickskyttarna – när de sprang iväg och duckade bakom sopcontainrar, mitt under en kraftig eldgivning. Han betalade några av ungarna för att springa fram och tillbaka under beskjutningen så att jag skulle få en perfekt bild.

Hemon skriver inte särskilt vackert. Han skriver snyggt. Orden är nästan lite coola att läsa men tillsammans med den tidigare nämnda sarkasmen får berättelsen en hård yta som är lite svår att ta sig igenom. Kanske det liv som många levt i Östeuropa behöver framställas så för att västerlänningar ska kunna få någon förståelse för det men i det här fallet blir det mest ytligt. Det är synd på en så bra historia att boken inte griper tag mig men jag inte hjälpa att tycka att den är ganska händelsefattig.

När kapitlen tagit slut och således även berättelserna om Olga och Vladimir har vi fortfarande inte fått fler svar om Lazarus. Istället har berättelsen vänt till att bli nutidens historia om Vladimir som hittat hem, både bildligt och bokstavligt.