För drygt ett år sedan råkade jag vara på en bokaffär i Islington när Danny Scheinmann var där och läste ur sin bok Random acts of Heroic Love. Jag köpte en bok och fick den signerad, ärligt talat mest för att jag tyckte synd om författaren eftersom det inte var så många där och lyssnade. Senare fick jag reda på att den här boken låg högt upp på bästsäljarlistorna, så så synd om honom var det egenligen inte. Hur som helst så har det inte blivit av att jag läst boken eftersom jag inte direkt tilltalades av historien på baksidan. Men nu har jag läst den, och jag förstår varför den blev så populär!
Det finns två berättelser i boken, den första handlar om Leo Deakin, en tjugofemåring från London som är på backpackertur med sin flickvän Eleni. Boken börjar med att han vaknar på ett sjukhus utan att veta var han är eller vad som har hänt - men han vet att Eleni är död. Långsamt kommer allting tillbaka till honom, men sorgen känns bara större och större. Leo får svårt att hantera vardagen när han kommer tillbaka till London. Det enda han orkar koncentrera sig på är en anteckningsbok där han skriver ner små bevis på kärlek i världen, för det är endast då han känner sig nära Eleni igen.
Den andra berättelsen utspelar sig 1917. Moritz Daniecki från Österrike har kämpat som soldat i första världskriget, men blir tillfångatagen och sänd till ett krigsläger i Sibirien. Allt han vill är att komma tillbaka till sin hemby och Lotte, flickan han älskar. Han rymmer från lägret och börjar gå den långa vägen hem. Det är en färd som kommer att ta flera år, och det enda som värmer honom under de iskalla vintrarna är tanken på Lotte och den enda kyss han fått av henne. Han skriver brev till Lotte men har inte råd att skicka dem, så han vet inte om hon väntar på honom eller inte.
Berättelsen om Moritz bygger på författarens farfars egen historia, vilket gör den ännu mer fascinerande. Här är en bit av delen ur boken som författaren läste upp i bokaffären. Moritz träffar en illa skadad äldre man på en öde väg. Mannen har blivit attackerad av kossacker. Plötsligt hör de hur kossakerna återvänder, och de gömmer sig bakom var sin buske. Men kossackerna ser blodspåren efter den gamle mannen.
“Why did you quit the battlefield, deserter?”
“There is no home for cowards in Russia!”
“Show yourself, chicken.”
Suddenly the deserter broke cover like a partridgre at a shoot and hurtled off as fast as he could run. The cossachs charged him down and dragged him back to the track, passing within feet of me but miracoulusly not seeing me. I began to shake with fear and prayed the desterter would not give me away. He was pleading with them now. “I told you I´m not a Bolshevik and I´m not a Jew”.
“Why won’t you fight them, then? Your´e with us or you´re against us´, the Ataman said fiercely. “We left you for dead; we´ll not make another mistake”.
“No, no, don’t kill me. I hate the Bolsheviks, with all my heart I hate them” the deserter bleated. “please, I just want to see my wife and my three girls. You have families, don’t you? You must must understand. How will they live without me?
The ataman reflected a moment, then his face softened.
“Yes, I understand, little man, where are you from?
“Kuvandyk”
I know it, a fine village, you´re nearly home” the Ataman smiled. “And what do you do there?”
“I make hats. If you ever pass through, ask for Lev Borisovich, everyone knows me. I will furnish each and every one of you with a fine hat” the man simpered.
“You must be missing your daughters, Lev Borisovich, I have two myself. How old are they?” The Ataman asked politetly.
“Yes, I havent seen them for three months. The eldest is twenty-one, and the others are ninetheen and fifteen. Each prettier than the last”, Let said proudly.
“I am so glad to hear that, Lev Borisochich, because we will be visting them when you’re dead”. The cossacks sniggered with excitement.
Lev started at the Ataman incredulosuly, then he let out a high-pitched whine, his shoulders droppen and he began to sob: Not my girls, please don’t touch my girls”.
His pleas were met with nods and smiles. He fell to his knees and beat the ground, cursing his stupidity. Then he raised his head and looked straight at the bush were I was hiding. My heart froze. It was a look of sheer depseration; he did not say a word but I knew that he was pleading with me to help him. What could I do? I kept still and waited to see what he would so. After a moment he looked away and I thanked God for blessing this man, anti-Semite though he was, with streght of spirit.
“What shall we do with him, boys? the Ataman asked his bechmen.
“Cossack-charge him”, the youth replied.”
Berättelsen om Leo gjorde mig tårögd och berättelsen om Moritz fick mig att vända sida väldigt snabbt för att se vad som skulle hända. Random Acts of Heroic Love är absolut läsvärd!