bokbloggen.com

Det är sommar 1989 och Evelyn får se sin pojkvän Adam tillsammans med en annan kvinna. Hon lämnar honom och åker iväg på den semesterresa hon så länge pratat om. Adam följer efter, oinbjuden. Adam trivs med sitt liv som skräddare hemma I DDR, men Evelyn drömmer om livet i väst och hoppas på att ryktet stämmer om att ungrarna snart kommer att öppna vägen till väst. Samtidigt som tusentals andra hoppfulla ungdomar beger hon sig tillsammans med två vänner mot Balatonasjön. Och när stängslen plötsligt öppnas måste Adam välja om han ska lämna sitt trygga liv I öst eller följa efter Evelyn.

Jag vet inte om det beror på översättningen eller inte, men jag hade mycket svårt för att hänga med i texten. Det är som om meningar fattas här och var, och som om inte det vore nog ändras innehållet I dialogen efter varannan replik så att det är svårt att veta vad någon pratar om eller vad karaktärerna egentligen vill eller menar.

Titeln anspelar på berättelsen om paradiset, och Adam verkar på sätt och vis redan vara i paradiset, när han jobbar och blir avgudad av alla sina klienter. Evelyn drömmer om väst, där hon kan studera vad hon vill. Vad som är paradiset och vad som är helvetet verkar väldigt flytande, liksom om Adam eller Evelyn vill vara tillsammans eller inte.

Det här var ingen bok för mig, men min fästman, som annars aldrig läser romaner, tog faktiskt upp boken när han såg var och när den utspelade sig, och började läsa. Så helt hopplös kanske den inte är trots allt?

Eftersom jag tidigare bott i Göteborg och nu bor i London, tyckte jag att det verkade spännande att läsa boken Kära Lilla London, den första boken av tre delar som handlar om hur Göteborg växte upp till en storstad under 1800-talets andra hälft. Böckerna ska vara skrivna med lika mycket kärlek och kännedom om staden som Fogelströms böcker om Stockholm, enligt informationsbladet. Boken handlar om den unga prästsonen Lars Lambergs uppväxt i hamnstaden (den andra boken skildrar hans ungdomsår som student och den sista om hans liv som affärsman som återvänder till Sverige från Amerika). Med en barnaskara på fyra får prästfamiljen ibland vända på slantarna, men de har det mycket bättre än många andra i staden. Lars största nöje är att åka ut till farbrors lantgård i Floda, och senare att utforska Göteborgs gator på egen hand med bästa kompisen Frans. Mycket av Göteborgs historia vävs in i berättelsen, som de stora bränderna, den strandade valen som hamnade på naturhistoriska, och arbetarna som börjar starta en förening tillsammans. Det är just detta som gör boken läsvärd. Lars liv är varken speciellt eller spännande, och det är svårt att känna för någon i berättelsen, det är som om man aldrig riktigt får komma någon in på livet. Jag vill gärna veta mer om faderns osämja med sin kollega, men mer spännande än så blir det inte. Men om man istället ser den växande staden som en huvudkaraktär i boken, blir läsningen mer intressant. Det finns massor av referenser av platser och händelser, så för en infödd Götborgare tror jag att boken är mer än läsvärd.

Jag har läst mer intressanta barndomskildringar än denna. Lars är ingen karaktär man tar sig till hjärtat, eller ens minns några veckor senare. Men de hala gatorna, människorna som fryser ihjäl under vintern och först hittas när det börjar tina, den stora fascinationen över bränder (eftersom det är ett av få nöjen som är gratis) och Frans försupna farbror som alltid sover ruset av sig i köksoffan när barnen läser sina läxor – dessa saker stannar kvar. Jag tror att Kära Lilla London skulle vara en utmärkt present eller julklapp till en något äldre, inbiten Göteborgare.

Mikko Virtanen är något så ovanligt som en nationalitetstransvestit. Han är en svensk man född i en finsk mans kropp. Redan som barn började han älska Sverige och allt som är svenskt, och blir ensam om att tala svenska i den lilla finska staden där han växer upp. Hans husgudar är Per Albin Hansson och Olof Palme, och han firar trofast varje år högtidsdagar som Tomas Brolins födelsedag, Abbas Schlagerseger och Hjalmar Brantings bröllopsdag komplett med nattvarden bestående av snaps och knäckebröd med Kalles kaviar. Han förlorar släkt och vänner på grund av sin svenskhetsmani. I brist på äkta svenskar att prata med, köper han skyltdockor och spelar upp scener ur Rederiet och Scener ur ett äktenskap.

Mikko ger sig inte förrän han är helt och hållet svensk, en del av det svenska folkhemmet, en förstående och jämställd familjefar med en son och en dotter. Men för Mikko räcker det inte med att flytta till Sverige och starta ett nytt liv där, han vill utplåna sin bakgrund genom att ta över någon annans liv…

Det här en riktigt rolig och bisarr historia, en galning hyllning till en fantastisk bild av Sverige, som inte ens Sverige kan leva upp till. Jag tror att vilken finne eller svensk som helst skulle tycka om den här boken, så det är bara att cykla iväg till biblioteket och låna nu!

Efter min besatthet av Twilightböckerna var jag ju tvungen att läsa Stephenie Meyers femte bok – Genom dina ögon. Ännu en tjock, svart bok, men inga vampyrer den här gången. Istället handlar Genom dina ögon om små små utomjordingar som tagit över jorden genom att flytta in i människornas kroppar och ta över deras medvetande. De kallar sig själar. Några få människor håller sig fortfarande gömda för själarna, och när den tjugoåriga Melanie Stryder tillfångatas och får en själ i sin hjärna, vägrar hon försvinna och ge efter för den nya själen. Två medvetanden lever plötsligt i samma kropp, vilket medför en hel massa problem. Melanie älskar en man som fortfarande gömmer sig för själarna, och när själen i Melanies huvud, som får namnet Vandraren, ser Melanies minnen börjar hon få känslor för samma man. Trots att Melanie och Vandraren avskyr varandra börjar de tillsammans leta efter mannen de båda älskar.

Det låter knäppt, och berättelsen känns faktiskt ganska dum i början. Det är svårt att sätta sig in i en utomjordings tankar, för berättelsen handlar trots allt om Vandraren, inte om Melanie. När en man visar intresse för henne, vet hon inte om det är henne han gillar – eller Melanies kropp. Själv är hon ju trots allt bara en liten grå mask som krypit in i Melanies hjärna.

Det känns också konstigt att själarna är så väldigt goda – de misstänker aldrig någon om något ont, de tål inte våld, de tar inte ens betalt i mataffärerna. Ändå existerar de genom att ta över andra varelsers kroppar på planeter runt om i universum. För mig går det inte riktigt ihop.

Ändå fungerar det. När man kommit förbi början och slutar fundera på det som är konstigt, så blir boken väldigt spännande, nästan lika spännande som Twilightböckerna på sina bästa ställen. Jag har suttit med näsan i boken så fort jag fått tillfälle de senaste dagarna, på ett sätt som inte hänt sedan jag läst Twilightböckerna.

Slutet känns lite ihoppusslat, så sammanfattningsvis tycker jag bättre om Twilightserien, men Genom dina ögon är helt klart läsvärd om du gillade Twilight och liksom jag är ledsen över att sagan tagit slut.

Cecelia Ahern har tidigare skrivit boken P.S. I love you som blev en dundersucce och hollywoodfilm. Jag läste aldrig boken men tyckte att filmen var mysig, så jag tänkte ge If you could see me now en chans. Men jag blev tyvärr besviken.

Boken handlar om 30 + Elizabeth som har adopterat sin oansvariga syster Saoirses son Luke, och har inte mycket tid över för något annat än honom och Luke. Dessutom måste hon allt som oftast släppa allt och hjälpa Saoirse med pengar eller boende, och ibland går det så långt att hon måste efterlysa henne hos polisen när hon stulit Elizabeths bil.

Så kommer Ivan in i Elizabeths och Lukes liv, en kille klädd helt i blått som verkar för bra för att vara sann. Och det kanske han också är? Han visar Elizabeth att det finns mer i livet än jobb och bekymmer. Och Elizabeth börjar släppa ner håret, jaga maskrosdun och hälla ut kaffe på gatorna..

Det finns inte så mycket positivt att säga om den här boken, förutom att den är lättläst och lättsmält. I övrigt är den förutsägbar och inte särskilt spännande. En bra bok att ta med till stranden om du inte orkar tänka på något ansträngande. Och det gör inget om boken ramlar ner i vattnet eller blir uppäten av en mås.

“Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig.” har die Zeit skrivit enligt baksidan av boken Våtmarker av Charlotte Roche.

18-åriga Helen har råkat på ett infekterat skärsår efter en intimrakning och åker in på sjukhus där hon får genomgå en komplicerad analoperation. Medan hon ligger på sjukhuset hoppas hon på att kunna sammanföra sina frånskilda föräldrar igen. Medan hon väntar tänker hon på sina älskare, sina avokadoodlingar och den snälle sjukskötaren Robin.

Och ja, äckligheter finns det gott om i den här boken. Öppna vilken sida som helt och det står något helt galet där. Allt som andra inte vågar göra eller ens tänka, gör Helen. Minst av allt är hon rädd för bakterier och smittsamma sjukdomar. Hon snarare utmanar omgivningen genom att sprida så mycket av sina egna kroppsvätskor omkring sig som möjligt, och försöker ta del av andras. Det fanns stunder då jag tänkte “vad sjutton läser jag egentligen?” men efter ett tag blev jag liksom avtrubbad, jag blev inte lika chockad längre och var mest bekymrad över om Helens skilda föräldrar skulle bli tillsammans igen.

Jag antar att meningen med boken är att den ska chocka och utmana. Att ifrågasätta om det är okej att 18-åriga tjejer skulle vara som Helen, som verkligen bejakar sin sexualitet och gör allt det hon känner för. Och inte bryr sig om att alla ser hennes öppna rumpsår. Men jag vet inte jag. Det blir lite för mycket för mig.

Våtmarker har sina roliga stunder, men jag rekommenderar istället Crème Fraiche av Susanne Brögger, som jag läste för några år sedan. Lite liknande tema, mindre äcklig. Fast bättre.

För drygt ett år sedan råkade jag vara på en bokaffär i Islington när Danny Scheinmann var där och läste ur sin bok Random acts of Heroic Love. Jag köpte en bok och fick den signerad, ärligt talat mest för att jag tyckte synd om författaren eftersom det inte var så många där och lyssnade. Senare fick jag reda på att den här boken låg högt upp på bästsäljarlistorna, så så synd om honom var det egenligen inte. Hur som helst så har det inte blivit av att jag läst boken eftersom jag inte direkt tilltalades av historien på baksidan. Men nu har jag läst den, och jag förstår varför den blev så populär!

Det finns två berättelser i boken, den första handlar om Leo Deakin, en tjugofemåring från London som är på backpackertur med sin flickvän Eleni. Boken börjar med att han vaknar på ett sjukhus utan att veta var han är eller vad som har hänt - men han vet att Eleni är död. Långsamt kommer allting tillbaka till honom, men sorgen känns bara större och större. Leo får svårt att hantera vardagen när han kommer tillbaka till London. Det enda han orkar koncentrera sig på är en anteckningsbok där han skriver ner små bevis på kärlek i världen, för det är endast då han känner sig nära Eleni igen.

Den andra berättelsen utspelar sig 1917. Moritz Daniecki från Österrike har kämpat som soldat i första världskriget, men blir tillfångatagen och sänd till ett krigsläger i Sibirien. Allt han vill är att komma tillbaka till sin hemby och Lotte, flickan han älskar. Han rymmer från lägret och börjar gå den långa vägen hem. Det är en färd som kommer att ta flera år, och det enda som värmer honom under de iskalla vintrarna är tanken på Lotte och den enda kyss han fått av henne. Han skriver brev till Lotte men har inte råd att skicka dem, så han vet inte om hon väntar på honom eller inte.

Berättelsen om Moritz bygger på författarens farfars egen historia, vilket gör den ännu mer fascinerande. Här är en bit av delen ur boken som författaren läste upp i bokaffären. Moritz träffar en illa skadad äldre man på en öde väg. Mannen har blivit attackerad av kossacker. Plötsligt hör de hur kossakerna återvänder, och de gömmer sig bakom var sin buske. Men kossackerna ser blodspåren efter den gamle mannen.

“Why did you quit the battlefield, deserter?”
“There is no home for cowards in Russia!”
“Show yourself, chicken.”
Suddenly the deserter broke cover like a partridgre at a shoot and hurtled off as fast as he could run. The cossachs charged him down and dragged him back to the track, passing within feet of me but miracoulusly not seeing me. I began to shake with fear and prayed the desterter would not give me away. He was pleading with them now. “I told you I´m not a Bolshevik and I´m not a Jew”.

“Why won’t you fight them, then? Your´e with us or you´re against us´, the Ataman said fiercely. “We left you for dead; we´ll not make another mistake”.
“No, no, don’t kill me. I hate the Bolsheviks, with all my heart I hate them” the deserter bleated. “please, I just want to see my wife and my three girls. You have families, don’t you? You must must understand. How will they live without me?
The ataman reflected a moment, then his face softened.
“Yes, I understand, little man, where are you from?
“Kuvandyk”
I know it, a fine village, you´re nearly home” the Ataman smiled. “And what do you do there?”
“I make hats. If you ever pass through, ask for Lev Borisovich, everyone knows me. I will furnish each and every one of you with a fine hat” the man simpered.
“You must be missing your daughters, Lev Borisovich, I have two myself. How old are they?” The Ataman asked politetly.
“Yes, I havent seen them for three months. The eldest is twenty-one, and the others are ninetheen and fifteen. Each prettier than the last”, Let said proudly.
“I am so glad to hear that, Lev Borisochich, because we will be visting them when you’re dead”. The cossacks sniggered with excitement.
Lev started at the Ataman incredulosuly, then he let out a high-pitched whine, his shoulders droppen and he began to sob: Not my girls, please don’t touch my girls”.
His pleas were met with nods and smiles. He fell to his knees and beat the ground, cursing his stupidity. Then he raised his head and looked straight at the bush were I was hiding. My heart froze. It was a look of sheer depseration; he did not say a word but I knew that he was pleading with me to help him. What could I do? I kept still and waited to see what he would so. After a moment he looked away and I thanked God for blessing this man, anti-Semite though he was, with streght of spirit.
“What shall we do with him, boys? the Ataman asked his bechmen.
“Cossack-charge him”, the youth replied.”

Berättelsen om Leo gjorde mig tårögd och berättelsen om Moritz fick mig att vända sida väldigt snabbt för att se vad som skulle hända. Random Acts of Heroic Love är absolut läsvärd!

Jane Austen är min absoluta favoritförfattare och Stolthet och Fördom är den bok jag läst flest gånger. Innan jag tappade räkningen var jag uppe i elva gånger, men det var ganska många år sedan. När jag öppnar en av Jane Austens böcker funderar jag ibland – vad är det som egentligen gör böckerna så otroligt bra? Men medan jag läser slutar jag snart tänka på det och fastnar i berättelserna ännu en gång och blir orolig för hur det ska gå för kärleksparen. Trots att jag vet att alla hennes böcker slutar lyckligt.

Därför ville jag läsa Vivi Edströms bok om Jane Austen och hennes författarskap. I boken finns bland annat ett kapitel om varje roman, och i början tänkte jag att boken kanske trots allt inte var något för mig, eftersom jag redan kan alla berättelser utantill och inte behövde få dem återberättade för mig. Men medan jag läste insåg jag att det finns saker jag inte tänkt på – bland annat på hur lika – och olika - varandra böckerna är. Och att de egentligen berättar ganska mycket om Jane Austen själv.

Jag tror inte att detta är en bok för någon som inte läst en endaste bok av Austen, men om man har det är den väl värd att läsa. Fast jag rekommenderar så klart att inte slösa tid på några böcker förrän du läst alla Jane Austens böcker först.

Av alla de människor i världen som jag inte känner, så är Alex Schulman nog den person jag vet mest om. Jag har följt hans blogg i flera år och den är numera en av de sidor jag först går in på när jag öppnar datorn. Problemet med bloggen är att jag aldrig får nog av att läsa hans texter och veta vad som händer i hans liv. Jag läser hans krönikor i Aftonbladet och började läsa hans brors och (numera ex-)frus blogg. Därför blev jag otroligt glad när Alex började skriva på en bok om sin pappa. Jag tänkte att nu äntligen kan jag få läsa något som inte tar slut redan efter några minuter. När boken äntligen kom ut varade den verkligen längre än några minuter. Men tyvärr inte längre än en semesterdag.
 
Jag tycker att Alex skrivande blivit allt bättre de senaste åren. Han var redan bra i sina “Godmorgon”inlägg i den första bloggen. Hans krönikor blir bara finare för varje vecka. Men att skriva en bok är ju en helt annan sak, så jag var beredd på att bli besviken. Det blev jag inte. Boken övertäffade alla mina höga förväntningar. En hel bok av Alex underbara sätt att skriva och fantastiska kärlek till sin familj, och min lycka var gjord.

En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: “Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sedan, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvugna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.

 
Allan Schulman var 57 år då hans andra son Alex föddes. Alex märkte redan som liten att hans pappa inte orkade busa med honom så som hans kompisars pappor gjorde. Med åren blev Allan allt tröttare och det blev barnen som fick ta hand om sin pappa mer än tvärtom. När Allan var 84 år och Alex 27 gick Allan bort. Alex valde att inte bryta ihop av sorg och lät bli att tänka på sin pappa. Fem år senare gick det inte längre. Alex återvänder till torpet där familjen firat somrarna under hans barndom, och han minns allt som varit och börjar bearbeta sorgen. Detta är en bok full av kärlek, ett underbart porträtt av kärleken mellan en son och hans far. Men det finns också många roliga historier.

Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är arton år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa “ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker “MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: “Om du ser lite mjölk på vägen behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.

 
I Alex och hans brors Calles bloggar är det bland svårt att hänga med vad som är sant och när de bara överdriver. Ibland får man reda på sanningen långt senare, eller inte alls. Därför känns hela boken, för mig, som en barndomsminne som ibland kan vara svårt att lita på. Jag vet till exempel att Alex tog körkort bara för någon vecka sedan, ändå kör han själv till torpet i början av boken.
 Jag känner mig lite som en stalker som vet så mycket om den här familjen, och bara vill ha mer.
 
Ännu en gång har Alex lämnat mig så att jag längtar efter mer. Jag längtar redan efter nästa bok och hoppas att den blir dubbelt så lång!

London. Det hade bara gått knappa två veckor men det kändes som ett helt liv. Projektet var kaotiskt. Teamet var kaotiskt. Jag hade jobbat till midnatt varenda kväll och det verkade inte bli bättre. Två partners med otydligt ledarskap och en projektledare med obefintligt ledarskap. Och så två Consultants som skulle göra allt jobb. Jag var en av dem, men eftersom jag var så pass senior skulle jag projektleda min del själv. Utan medarbetare.

 
Direkt efter handelshögskolan får Lisa ett jobb som Junior Consultant på en världskänd firma med 39000 i månaden. Hon kommer direkt in i arbetet, jobbar minst 80 timmar i veckan och får fina betyg. Hon vänjer sig vid att åka taxi överallt och köpa dyra märkeskläder. Det är en stor skillnad från uppväxten i Ludvika. Hon får allt mindre tid till sina kompisar. Samtidigt blir hon kär i sin chef, och förhållanden mellar kollegor är inte tillåtet på firman.
 

“Kanske det”, sa Mattias och satte händerna på stolen mittemot mig. “Kanske det…” Hans fingrar trummade på stolsryggen. De var solbrända. Han hade säkert varit bortrest över jullovet. Thailand. Eller Västindien. Naglarna var välmanikyrerade, de små håren ovanför knogarna solblekta. Och där satt den. Vigselringen - stor, blank och silvrig. Jag förstod inte hur jag kunnat missa den.

 
Berättelsen utspelar sig nästan bara i konsultvärlden och i firman. Lisa befinner sig bland ambitiösa människor som jobbar dygnet runt. Hon blir en av dem och otroligt framgångsrik. Jobbet och förhållandet med Mattias blir allt intensivare. Någonstans däremellan glömmer hon bort sig själv och vad hon egentligen vill med livet. Hennes vänner varnar henne, men hon lyssnar inte. Inte förrän kroppen säger stopp och hon en dag inte kommer upp ur sängen Och Lisa kommer till insikt om att hennes självförtroende kanske inte är så starkt som hon har trott.
 
Det var spännande att läsa om en värld som skiljer sig ganska stort från min egen. Detta är den första boken i en serie av tre om Lisa. Jag känner att berättelsen är slut när boken är slut och vet inte riktigt vad som ska hända nästa gång. Men kanske visar det sig. Jag tycker boken är riktigt bra men jag hade nog gärna haft fler intriger på jobbet och ingående beskrivningar av förhållanden istället för detaljerade beskrivningar av möten med klienter. Men det är samtidigt det som gör boken annorlunda.