bokbloggen.com

Bokens ”jag”, en författarinna, har skiljt sig och flyttat in i en liten lägenhet med sin dotter. Hon skriver en roman om sin farmor som missionerade i Kina på 1920-talet. En reporter kommer för att intervjua henne. Boken består av bitar av nu och då. Minnen från förhållandet med maken, av uppväxten med fadern, delar av farmoderns liv, så som hon forskat fram det. Hon känner sig missförstådd av den unga reporten, som inte förstår sig på hennes litteratur. Hon kommer inte loss med skrivandet, och har ont i kroppen. Hon drömmer.

Berättelsen är som bitar av ett liv som gått i kras, bitar av barndomen, farmodern, drömmar och nuet har rafsats ihop och lagts sida vid sida, men egentligen kan de kastas om och läsas i vilken ordning som helst.

Jag tyckte inte om den här boken alls. Det är för löst, för oengagerade. För många bitar utan sammanhang. Det är inte så lätt att skriva om skrivande, och det har inte blivit bra här. Det blir ett nej tack för mig.

Och så hjälpte det inte att vilja. Han hade legat kvar på soffan, som om hans musik inte ville komma längre, samma ton satt i hans huvud konstant. De sista åren bara låg han där. Han ville ingenting. Jag är inte sådan, sa han. Det är inte sådan jag är. Och jag hade blivit tvungen att vilja för honom också, för om inte jag ville så var det ju ingen som ville och då blev det ingenting.

Trots vissa invändningar från den döende fadern, tog Counsel och hans fru med sig en bröllopsgåva från North Carolina till Winifred. De överlämnade den inte förrän på mottagningen för familjemedlemmar som hölls i huset som John hade köpt till sin brud nära utkanten av staden. Vid tretiden, när allt började bli lite lugnare, gick Belle ut till sin tjänsteflicka i trädgården och kom tillbaka med en nioårig slavflicka. Hon lät flickan, som var pyntad med ett blått sidenband, ställa sig framför Winifred och sedan snurra runt. ”Hon är din”, sa Belle till Winifred. ”En kvinna, särskilt en gift kvinna, är ingenting utan en tjänsteflicka.” Alla som kom från Philadelphia stod tysta, liksom John Skiffington och hans fru, och de som kom från Virginia log, särskilt de som visste vad fint slavkött var värt. Belle lyfte upp fållen på flickans klänning och höll fram den så att Winifred kunde granska den, som om själva klänningen var en särskild favör.

Winifred blir så fäst vid sin slavflicka att hon ser henne som sin egen dotter. Hon, å sin sida, känner sig aldrig jämställd med sin ägare.

Berättelsen kretsar kring Henry Townsend, son till August Townsend som köpt sig fri från slaveriet. Henry förblir vän med sin och sin fars före detta ägare, William Robins, och skaffar också egna slavar, någon som gör hans far och mor förtvivlade. Slavarna kan knappt själva förstå att de ägs av en svart man.

Men om man är en fri svart människa har man inte mycket mer rättigheter än en slav. Slavpatrullen som cirkulerar i området bestämmer sina egna lavar. En fri man kan snabbt förlora sitt köpebrev och bli såld igen.

Det här är en av de bättre böckerna jag läst på länge. Det är inte en sådan bok du slukar hel, utan man stannar upp och funderar. I alla fall så gjorde jag det.

Jag bara förstår att vi dog någonstans bland alla tacomiddag på lördagarna, bland alla ”beck”-filmer på söndagarna. I en maratonmarsch av måndag och tisdag och onsdag, torsdag, fredag, av kontoutdrag och hyresavier, bästföredatum och mens nu igen. Frukost, lunch, middag, Tv, dusch, sömn. Mamma, pappa, barn och gick det för dig nu, älskling? Någonstans, bland allt det där. Någonstans tog vi livet av oss. Vi kvävde varandra, strypte varandra, med en snara av plastkassar från Ica.

Jag trodde att det var bra för oss, Louise. Det är ju så gott med tacos.

Efter ett bråk om en apelsin hoppar Emanuel av tåget han och hans fru Louise befinner sig på. I nästa sekund ångrar han sig, men det är försent. Eftersom varken Louise eller Emanuel har mobiltelefon spenderar han en vecka utan att veta var hon befinner sig, eller ens om hon fortfarande vill vara gift med honom. Emanuel söker upp sin ungdomsvän Robert Tarkan och tillsammans reser de runt i Värmland för att leta reda på Louise.

Det är en skildring av två abnormt vanliga människors liv i en liten stad i Sverige, och tyvärr blir det lite för vanligt för att vara intressant för mig. Dessutom känns det som om jag nyss läst samma historia, och det gjorde jag ju, i Pernilla Glasers Mitt Rätta Jag. Även om Emanuel är lite mesigare än Nicke. Plusset är att boken är lite rolig att läsa eftersom jag bott i Värmland i några år, det finns många platser att känna igen. Alltså – läsvärd om du har rötter i Värmland!

Robins ögonblickliga sorgsna lilla leende fick mitt redan spruckna hjärta att falla sönder i ännu mindre och kantigare bitar . Det var kört och det skulle vara kört hur många gånger jag än var där och kollade. Och det konstiga var att det gjorde så jäkla ont fast jag inte ens visste om jag ville ha det som jag förlorade.

En dag hittar Nicke sin älskade leksaksamling sönderslagen utanför sitt hus. Hans fru Robin har hittat sms:en från hans älskarinna och hon slänger ut honom. Nicke är mest upprörd över leksakssamlingen. Han får sova i sina kompisars jobblokal medan de blir mer och mer irriterade på hans egoistiska beteende. Nicke har tidigare levt på sin fru, i väntan på att hans kreativa karriär ska starta, vilket den aldrig börjat göra. Nu lyckas han sälja sin sons teckningar till en rik konstsnubbe, men hans egna teckningar är ingen intresserad av. Men Nicke tror hela tiden att han förtjänar något bättre, och väntar bara på att någon ska upptäcka det. Under tiden går han ut och dricker öl för lånade pengar.

Man hoppas och hoppas att när Nicke träffar botten så kommer han att bli lite mer ödmjuk och sympatisk, och till exempel börja tänka lite på sina barn istället för sin förlorade leksaksamling. Tyvärr inträffar aldrig det och jag har svårt att intressera mig för honom när jag tycker att det var rätt av Robin att lämna honom. Hon borde bara gjort det tidigare. Är det bara jag som inte gillar att läsa om osympatiska människor?

Alltid redo att dö för mitt barn handlar, kanske inte så oväntat, om att bli mamma och att vara mamma. Med roliga bilder och hög igenkänningsfaktor (faktiskt även för mig som inte har barn) illustrerar Joanna Rubin Dranger tillvaron för en nybliven mamma i serieform.

Här berättas det om skillnaden i livet före och efter barn, skräckhistorier man får höra under graviditeten och svarta bilder om själva förlossningen – som sedan går över i drömsk vit lycka. Det finns också bilder om dubbelmoral - man säger ”så får du inte göra!” till barnet och gör sedan likadant själv. Mina favoriter är de olika typerna av irriterande föräldrar och mamman som inte förstår att hennes barn är odrägligt. Mamman i boken fantiserar också ihop alla olyckor som skulle kunna hända bebin, och får nervsammanbrott på köpet. Allting i fina svartvita bilder som inte går att låta bli att tycka om.

Jag tänkte först att jag skulle ge bort boken till en kompis som nyss fått barn, men så läste jag ut den på en eftermiddag och tyckte så mycket om den att jag behöll den… Bebisen fick en mössa istället. Men det är en väldigt skojig bok, och är säkert en alldeles perfekt present om du klarar av att ge bort den.

En av mina favoritböcker är Naiv.Super. av Erlend Loe. Ändå har jag inte kommit för att läsa några fler av hans böcker. Men det var ju dumt, inser jag nu.

Gör vad du vill börjar med ett sms från 18-åriga Julies pappa, som han skickar medan planet han, Julies mamma och bror befinner sig i störtar någonstans i Afrika. Meddelandet avslutas med ”Gör vad du vill”.

Julies terapeut psykogeir råder Julie att skriva dagbok för att bearbeta sin sorg. I dagboken berättar hon om hennes planer på att ta livet av sig, eftersom hon inte längre ser någon vits med att leva. Hennes bästa vän Constance försöker att muntra upp henne genom att få henne att träffa så många djur och människor som möjligt. När Julie misslyckas med ett självmordsförsök, spenderar hon istället sin ärvda förmögenhet på att flyga runt i världen, i hopp om att något av planen ska störta. Hon spenderar mycket tid på flygplatser, och på att fundera över hur hon bäst kan dö utan att själv göra något för det. Hon forskar i vilka platser i världen som är mest farliga att besöka, och bestämmer sig sedan för att ta sig dit. Bland annat åker hon till Rumänien för att få fågelinfluensa.

Nu har jag legat flera timmar på en ganska nött bänk bredvid ett område med biljettdiskar på Kastrup. Jag lyssnar på musik och försöker acceptera att jag är nere på marken igen. Men det är svårt. Det är så futtigt. Och tankarna går i stå. De kretsar runt samma sak hela tiden. Jag tänker att om människor runt mig helt plötsligt kan dö, i långa rader närapå, då är det ingen ände på det. Då är det ingen idé att fästa sig vid någon. Jag blir tvungen att bara vara Julie, ensam, nu och för alltid. Eller också kan jag välja att inte vara över huvud taget. Men då måste jag skärpa mig och göra det ordentligt, så att det inte kan missförstås som ett rop om hjälp. Allt inne i huvudet får plats i en pytteliten cirkel. Jag kommer hela tiden tillbaka till utgångspunkten. Jag måste snarast möjligt upp i luften igen. Där jag hör hemma. Och där oförutsedda saker kan hända. Mänskliga fel. Tekniska fel. Saker jag inte själv styr över.

Precis som i Naiv.Super. så handlar berättelsen om någon som inte längre ser vad meningen med något är, och på sätt och vis börjar om på noll. Och någonstans bland allt det som känns tomt och gör ont, kommer den större bilden fram. Det komplicerade blir enkelt, och det är därför jag tycker den här boken är så fin. Dessutom är berättelsen ofta rolig mitt i allt det sorgliga. Ännu en bok som får en hedersplats i min bokhylla!

Dolly är en 18-årig tjej med en snäll men tråkig pojkvän (han gillar pandor), ett skenande hjärta och vänner som bara bryr sig om sina egna problem. Ingen förstår sig på Dolly, som bara längtar efter äventyr. När hon festar åker hon till New York, när hon behöver lite extra mod eller spänning blir hon en rockstjärna, när hon får ångest blir världen till ett världskrig. Men ingen ser samma saker som Dolly. Hon är helt absurd och tänker enbart på sig själv; när hon för en gångs skull försöker vara snäll auktionerar hon ut sin bästa väns oskuld på Ebay. Och du älskar henne för det.

Jag försökte vara panda på högstadiet. Alltså pop-panda med kajal och festivalarmband och tyskt tafelwein i plastflaska. En sån som tycker att Håkan är indie och Bright Eyes är Guds farfar och alltid tar foton på sig själv i ovanifrånperspektiv. Sån ville jag vara men mitt hår var aldrig tillräckligt fluffigt och jag vågade aldrig färga det svart. För feg för skärsår och för väluppfostrad för Level och för fattig för en skivsamling. Den enda attiralj jag lyckades skaffa var ett par blommig All stars med Kent-citat i bläck längs den spruckna sulan. DE SMÅ ORDEN ÄR SVÅRA ORD stod det. I dag vet jag naturligtvis bättre. Små ord är skitlätta. Kuk. Hora. Cepe. De svåra orden, det är ord som kärleksförklaring och monogami.

Jag tror att Amanda Svenson lyckats göra en bok som kan konkurrera med film, för den som inte gillar att läsa böcker. Det är nog första gången jag läser en bok med fart i. Språket skenar iväg i samma takt som Dolly och hennes hjärta och det är så bra! En ny favoritbok för den som är 18, eller för alla som minns hur det var.

Edward Tulane är en alldeles särkskild kanin i porslin – med riktiga kaninöron och en elegant garderob, han har till och med ett fickur i guld. Hans ägare, den tioåriga Abilene Tulane älskar honom över allt annat.

”Hör på nu Edward”, sa hon till honom när hon var färdig med att dra upp klockan. ”När den stora visaren står på tolv och den lilla på tre så kommer jag hem till dig”.

Hon satte Edward på en stol i matsalen och placerade stolen så att Edward kunde titta ut genom fönstret och se gångstigen som ledde fram till familjen Tulanes ytterdörr. Abilene såg till att klockan vilade mot hans vänsterben. Så kysste hon honom på örspetsarna och gick sin väg, och Edward satt hela dagen och stirrade ut över Egypt Street medan han lyssnade till klockans tickande och bara väntade.

Av alla årstider tyckte kaninen bäst om vintern, för då gick solen ner tidigt och matsalsfönstren blev mörka så att Edward kunde se sin egen spegelbild i glaset. Och vilken spegelbild det var! Så elegant han såg ut! Edward upphörde aldrig att häpnas över hur fin han var.

Edward bryr sig inte om något eller någon annan än sig själv, och han är likgiltig inför Abilenes ovillkorliga kärlek. Men händer det sig så att Edward slungas ut sin ägares trygga famn och ner i havet. Edward får uppleva en fantastisk resa där han får lära känna många nya vänner, och framför allt, vad kärlek är. I slutet av boken är Edward fylld av så mycket kärlek att det spiller över till dig och du blir alldeles varm inombords.

Det här är den finaste barnbok du kan tänka dig, med ljuvliga bilder. Kapitlen är inte så långa och det är stor text, men jag kan tänka mig att den här boken passar bäst att läsa högt för någon. En helt underbar bok!

Det här är en väldigt söt liten bok, framsidan är en vit kylskåpsdörr täckt av post-it lappar. Bäst av allt är att sidorna inuti är post-it gula, för hela romanen består av enbart lappar som en hårt arbetande ensamstående mamma och hennes mycket upptagna 15-åriga dotter skriver till varandra när de inte hinner ses. Vilket, i början av boken, verkar vara för det mesta. Många lappar handlar om att diskmaskingen behöver tömmas, kaninburen städas och mat handlas. Och så behöver Claire pengar till flip-flops såklart. Men snart händer något som gör att lapparna blir mer betydelsefulla för mor och dotter, och de börjar skriva sådant de inte kan säga till varandra, även om tiden hade räckt till.

På ett sätt gillar jag att romanen består av bara lappar, det känns avskalat och fräscht. Å andra sidan är det flera lappar som inte känns äkta, jag har svårt att se hur någon skulle kunna skriva på det sättet i verkliga livet. Men boken påminde mig om hur bra det är med lappar. SMS raderas efter ett tag, communityn går man ur, och hur ofta läser man gamla mail? Men när man hittar en sparad papperslapp långt in i byrålådan blir man riktigt glad, för den kan påminna om något man annars hade glömt bort.

Det är ingen dum bok, men jag tror du kan börja din egen, varmare och för dig mer betydelsefull berättelse på din egen kylskåpsdörr.

GOD MORGON!!! MAMMA!

Var är du? Vad står på?

I din almanacka står det att du ska vara på jobbet senare idag. Jag försöker nå dig där. Varför har du ingen mobil???

Det finns kall pizza till frukost åt dig. Jag tog med det som blev över av min. Jag önskar att du inte bara hade gått upp i rök. Jag vet att jag borde ha kommit hem tidigare från pizzerian, men pappa ville tala med mig. Lugn, jag berättade inte att du hade varit hos doktorn.

Kommer hem direkt efter skolan.

Claire

Jag vet inte om det är rätt att kalla den här boken just ”bok”. Jag tycker mer den påminner om en fet avhandling som eftersträvar att få med allt allt allt i skildringen av en kärlekshistoria. De två unga älskande är Rana och Farid, vars släkter är blodsfiender sedan flera generationer. Innan vi får lära känna Rana och Farid, väldigt ingående, beskrivs hela deras släkter, varenda person som bidragit till att forma deras liv… Men lika mycket som romanen handlar om Farid och Rana, handlar den om staden Damaskus, dess invånare och livet de lever där. Vi får också följa karaktärerna genom livet i kloster, i fängelse, i kommunistkretsar, krig och inbördeskrig. Inte minst handlar romanen om hur det är att vara kvinna och underlägsen mannen.

Vi får följa otaliga kärlekshistorier. Gemensamt för de flesta av dem är att männen är kärleksfulla tills de gift sig, sedan bryr de sig inte om sin fru och skaffar älskarinnor. Claire, Farids mamma, upptäcker att hennes man är otrogen. När hon berättar för sin mamma får hon inte det stöd hon söker efter och börjar skrika åt henne;

Lucia behöll sitt lugn. Hon smekte sin dotters ansikte. ”Den eviga kärleken, mitt barn”, sa hon, ”den finns bara i romaner och dikter, och ju mer jag reflekterar över det, desto mer stärks jag i min uppfattning att de som skriver om sånt är de verkliga bedragarna, inte vi män och kvinnor med alla de svagheter som blir oss övermäktiga. Det är livet, det andra är bara på papper. Elias är den anständigaste mannen i Damaskus, och om du är klok kommer du att vinna tillbaka honom. Du måste öppna din famn oftare än förr, vårda ditt utseende ännu mer och gestalta hans hemliv ännu skönare, mera inbjudande, då kommer han nog tillbaka till dig.”

Det är ett digert läsarbete som tog mig två och en halv månad. Då tog jag pauser och läste två andra böcker mellan. Men jag är glad att jag läst den, även om det fanns tillfällen då jag var på väg att ge upp. Det känns som att helheten ger en helt annan bild än delarna. Vissa delar går utmärkt att läsa som egna historier. Jag började läsa varje ord noga, för att inte missa någon detalj som kunde vara viktig senare, tänkte jag. Berättelsen börjar trots allt med ett mordmysterium. Men jag tror inte att man behöver läsa den här boken så besatt, det är nog bäst att bara läsa, flyta med och se var du hamnar…

Att skriva en kort recension om den här boken är inte så lätt. Sammanfattningsvis – läs den här boken om du har mycket tid över!