bokbloggen.com

Julia återvänder till barndomshemmet i Norrland för att fira jul. Under de få dagarna hon orkar stanna minns hon hur det var att flytta dit när hon var 10 år och att inte ha några vänner. Hon blir mobbad och utfryst, och livet blir inte lättare under högstadiet eller gymnasiet heller. Ibland tar hon bussen till grannstaden där barndomsvännen Leo bor. Annars är Julia hemma hos föräldrarna varenda kväll under hela uppväxten. Ingenting händer. Hon känner ingenting. Hon blir kär i en tjej i klassen och känner för första gången blåsten mot sitt ansikte. I övrigt – så händer ingenting. Julia tycker bara synd om sig själv och väntar på att livet ska börja. Först när hon flyttar hemifrån verkar hon få nya vänner och ett liv hon trivs med.

-Du säger inte så mycket du. Det är väl en sån ålder. En tänkarålder.
Mamma ler för sig själv, gräver i handsfacket, håller fram ett tuggummipaket och häller två i min hand. Jag stoppar dem i munnen. Allt är som det ska, tänker jag. Men varje dag är outhärdlig.
Vi åker genom stan och jag känner igen hus och äffärer och korsningar. Men ändå är det som att jag åker genom en främmande stad för jag vet inte hur saker hänger ihop och vad som ska komma upp härnäst.

Det känns som om Julia tycker synd om sig själv utan någon uppenbar anledning. Hon har en snäll familj och en egen häst. Om hon vill att något ska hända känns det som om hon faktiskt skulle kunna ordna det. Därför har jag svårt att sympatisera med henne. Boken har en träffande titel, för när jag läst den sista sidan känner jag inte att jag har berörts av Julias historia det minsta. Och ingenting har hänt.

The Tales of Bedle the Bard är en samling korta sagor av författarinnan till Harry Potterböckerna. Den lilla boken har ännu bara getts ut på engelska.

Sagorna handlar om häxor och trollkarlar som ställs inför svåra prov, och poängen med de flesta av dem är att magi faktiskt inte löser alla problem. Den sista sagan handlar om dödsrelikerna som omnämns i de sista Harry Potter böckerna. Sagorna är verkligen sagor och inte små noveller, så för den som (liksom jag) hoppats på en liten tröst efter att Harry Potterböckerna tog slut, hittar den tyvärr inte här.

Medan Harry Potterböckerna kan läsas av alla, tycker jag de här sagorna verkar mer ämnade för barn. Boken passar nog bäst för godnattsagor, även om kanske “The warlocks hariry Hart” som handlar om en trollkarl utan hjärta, kanske är för otäck för det.

Däremot så har den före detta rektorn på Hogwarts, professor Dumbledore, kommenterat alla sagor med små fotnoter här och var, och dessa verkar inte riktade mot barn, utan för den som är väl insatt i den magiska världen efter att ha läst sju böcker om den. J.K Rowling har skrivit fotnoter till Dumbledores kommentarer, vilket jag inte tror att han skulle ha något emot:

The term `Warlock’ is a very old one. Although it is sometimes used as a interchangeable with ‘wizard’, it originally denoted one learned in duelling and all martial magic. It was also given as a title to wizards who had performed feats of bravery, rather as Muggles were sometimes knighted for acts of valour. By calling the young wizard a warlock, Beedle indicates that he has already been recognised as especially skilful at offensive magic. These days wizards use ‘warlock’ in one of two ways: to describe a wizard of unusually fierce appearance, or as a title denoting particular skill or achievement. Thus, Dumbledore himself was Chief Warlock of the Wizengamot. JKR

Detta är en söt liten bok, men som sagt så tror jag den passar mest för barn. Vi andra får fortsätta att leta efter Harry Potter 2.0.

Helenas äldsta dotter Linda är 22 år och säsongar som dykinstruktör i Thailand för tredje året i rad. Helena och hennes andra dotter Madde, 13 år, har bokat biljetter för att hälsa på Linda under jullovet. De har bestämt att de ska mötas på McDonalds i Patong klockan fem, halv sex, samma dag som de landar. Men Linda kommer inte. Hon svarar inte på sin mobil. Helena vet varken var hon jobbar eller var hon bor, bara på vilken ö. Mycket oroliga beger sig Helena och Madde till paradisön Koh Phi Phi för att hitta Linda.

Och där, alldeles intill den vita stranden, har vattnet en färg som får dem att nypa sig i armen, att skaka på huvudet, ja, att förneka den. Finns det verkligen en sådan färg? Blått och grönt förtunnat till intensivt lysande turkos, som glas, som rymd, som loj oändlighet.

Medan de letar lär de känna världen som Linda lämnat Sverige för. Hon bor på en av de vackraste platserna på jorden, en nationalpark med fantastiska korallrev som dykarna drömmer om att utforska. Men paradiset har blivit en turistort, full av barer och bungalows. Allt är uppbyggt för att underhålla de backpackers som thailändarna lever på. Hit kommer ungdomar från alla världens hörn och njuter av friheten, som för de flesta innebär att festa till långt in på morgonen. Det är också stor skillnad mellan västerlänningarna och thailändarnas vardag. Lindas vänner som sitter på dykskolan och tar emot bokningar tjänar mer än dubbelt så mycket än thailändarna som utför kroppsarbete hela dagarna i värmen. Gänget på dykskolan förklarar det med att thailändarna är för dumma för att klara av annat än att bära saker. Vännerna älskar livet på ön, men de verkar oberörda av vad som faktiskt händer runt om kring dem och att paradiset håller på att förstöras. Helena försöker förstå sin dotter genom hennes vänner, men ju mer hon får veta om livet de lever, ju mer vill hon få med sig Linda hem till Sverige igen. Om hon kommer att hitta henne igen.

Helena tar ett djupt andetag:
“Om en tjej skulle försvinna,hur skulle det gå till?”
Johanna betraktar henne fundersamt.
“Vill du verkligen höra sånt här?”
“Jamen jag måste ju”, utbrister Helena och försöker dölja stöten av vrede som plötsligt drar genom henne.”Jag måste ju veta vad som kan ha hänt!”
Johanna lägger huvudet på sned: “Hon kan ha varit på en bar… hon har börjat prata med nån. Hon har druckit för mycket, är kanske berusad, och går hem ensam. Någon följer efter henne till hennes rum…”
Det är något utmanande i hennes tonfall. Eller inbillar jag mig? tänker Helena trött.
“Ja?” säger hon plågat.
“Ja…” Johanna rycker på axlarna. “Våldtäkt. Mord.”

Boken är olidligt spännande från och med de första sidorna, då det framgår att Linda inte kommer att komma till McDonalds. Rädslan står sedan i stark kontrast till den vackra miljön runt omkring Helena och Madde. Jag har också varit på vackra Koh Phi Phi, jag har klättrat upp till view point och jag har åkt en longtail boat till Monkey Beach. Så på ett sätt var det härligt om läsa om en plats jag varit på och tyckte så mycket om. Men mest av allt är boken spännande och mycket svår att lägga ifrån sig. Jag rekommenderar den här boken till vem som helt, förutom kanske till mammor som har barn som reser runt på egen hand i Thailand, då den inte kommer att ge någon lugnande effekt alls.

Detta är den sista delen av Twilightböckerna och också den mest spännande. Alla de tidigare böckerna har lett mot den här uppslutningen.

Boken börjar med det lyckliga bröllopet mellan Bella och hennes Edward - vampyren. Det är inte ofta man får läsa om ett lyckligt par i kapitel efter kapitel, för det mesta tar ju sagan slut med “så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men en bok med 745 sidor om ett enbart lyckligt par går ju inte an och självklart händer något som gör att allt ställs mot sin spets. Den mest fruktade vampyrklanen av dem alla, Voltori, beger sig mot Bella och Edwards hem för att straffa dem för ett oförlåtligt brott. Och Voltoris är kända för att inte lyssna på några undanflykter. Jag kan inte berätta mer än så utan att avslöja för mycket, ni måste helt enkelt läsa själva.

Det var sorgligt att lägga ifrån sig boken när den sista sidan var slut. Jag rekomendera alla som kallar sig tjej att läsa de här böckerna. Nu börjar jakten på nästa bokserie som jag kan bli besatt i. Förra veckan lånade jag ut del två i serien till en vän, och i går ville hon låna del tre samtidigt som hon lånade ut del två till en annan vän. Böckerna är, precis som vampyrer, smittsamma.

 Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Edward har återvänt i den tredje delen i Twilightserien (för vad annars skulle man kunna tro, när han försvann i del två av fyra?), och han och Bella är lyckligare än någonsin. Allt skulle kunna vara frid och fröjd om det inte vore för att Bellas bästa vän Jacob och Edward inte kommer överens. Inte nog med att Edward är vampyr och Jacob varulv och de därför har en naturligt instinkt att döda varandra - de är båda förälskade i Bella, och ingen av dem tänker ge upp henne. När ett gemesamt hot närmar sig den lilla staden Forks tvingas Edward och Jacob att försvara Bella tillsammans. Men ett analkande döshot är inte Bellas största problem, utan att hon för eler senare måste välja – sin pojkvän eller sin bästa vän.

Eclipse är ännu mer spännande och en perfekt uppföljare till de tidigare böckerna. Jag har inte fastnat på liknande sätt i en bokserie någonsin. Jag räknar inte Sagan om Ringen, för då läste jag alla tre böcker samlade i en bok, och behövde inte springa runt i flera bokaffärer i jakt på nästa del i serien. Det verkar vara fler än jag som har fastnat i berättelsen om Bella och Edward, och jag uppmuntrar var och en som gillar kärlekshistorier och inte har emot något övernaturligt i vardagen att börja läsa böckerna också.

 Det här är den andra delen i Stephanie Meyers Twilight-serie om Bella och hennes älskade Edward – vampyren.

Bella har spenderat en underbar sommar med Edward och har hunnit fylla 18 år – ett år äldre än Edward, som inte åldrats. Bella är inte alls nöjd med detta, eftersom hon inte vill bli äldre. Istället vill hon bli vampyr hon också, men Edward vägrar göra henne till viljes. Inte ens möjligheten att någon I Edwards familj när som helst kan tappa behärskningen och döda henne, kan få honom att ändra sig.

När jag hör din röst heter New Moon på orginalspråket, vilket avslöjar lite om vad som kommer att hända. När Edward inte är i närheten börjar Bella lära känna sin barndomskompis Jacob bättre. I reservatet där han bor börjar underliga saker hända – hans vänner försvinner för att sedan börja umgås med ett gäng som ger både Bella och Jacob onda aningar. Så en dag slutar Jacob höra av sig. När Bella efter några veckor träffar honom igen, är han helt förändrad.

Det här är inte en bra bok på grund av ett vackert språk och en tänkvärd historia, utan för att den helt enkelt är väldigt spännande. Jag kastade mig över boken som Edwards vampyrfamilj kastar sig över Bella när hon skär sig på en bit omslagspapper på sin födelsedag – och jag kunde inte sluta läsa förrän jag var färdig och genast gick och beställde tredje delen på Amazon. Om man läst Om jag kunde drömma eller sett filmen Twilight är När jag hör din röst en ovärdelig fortsättning. Och om man inte tycker att enbart vampyrer är tillräckligt intressanta, så bjuder den här boken på andra varelser också…

17-åriga Bella flyttar från Phoenix till den vansinnigt lilla, tråkiga och regniga staden Forks mitt ute i ingenstans. Från att vara ingen särskild på sin gamla skola, blir hon i Forks uppmärksammad av alla killarna som den nya spännande tjejen. Men Bella bryr sig endast om Edward. Han är den vackraste varelse hon någonsin sett, och hon kan inte slita blicken från hans mörka ögon när han sitter bredvid henne på biologilektionerna. Problemet är bara att Edward av någon anledning verkar avsky Bella och vill undvika henne till varje pris.

När Bella märker att Edward verkar kunna förflytta sig från en plats till en annan på ingen tid alls och är övermänskligt stark, förhör hon sig om stadens historia och får höra att Edwards familj ryktas vara vampyrer.. Men vid det laget är hon redan handlöst förälskad och bryr sig inte om att hon är i livsfara varje sekund hon spenderar med Edward.

Om jag kunde drömma är en mysig, lättslukad bok som genast gjorde mig sugen på att se filmen och läsa de tre uppföljarna. Jag tror den är tänkt för tjejer i gymnasieåldern, men jag (25) och min svägerska (32) kunde inte sluta läsa boken under mellandagarna! Absolut läsvärd om du gillar kärlekshistorier och Buffy eller En Vampyrs Bekännelser.

Bokens ”jag”, en författarinna, har skiljt sig och flyttat in i en liten lägenhet med sin dotter. Hon skriver en roman om sin farmor som missionerade i Kina på 1920-talet. En reporter kommer för att intervjua henne. Boken består av bitar av nu och då. Minnen från förhållandet med maken, av uppväxten med fadern, delar av farmoderns liv, så som hon forskat fram det. Hon känner sig missförstådd av den unga reporten, som inte förstår sig på hennes litteratur. Hon kommer inte loss med skrivandet, och har ont i kroppen. Hon drömmer.

Berättelsen är som bitar av ett liv som gått i kras, bitar av barndomen, farmodern, drömmar och nuet har rafsats ihop och lagts sida vid sida, men egentligen kan de kastas om och läsas i vilken ordning som helst.

Jag tyckte inte om den här boken alls. Det är för löst, för oengagerade. För många bitar utan sammanhang. Det är inte så lätt att skriva om skrivande, och det har inte blivit bra här. Det blir ett nej tack för mig.

Och så hjälpte det inte att vilja. Han hade legat kvar på soffan, som om hans musik inte ville komma längre, samma ton satt i hans huvud konstant. De sista åren bara låg han där. Han ville ingenting. Jag är inte sådan, sa han. Det är inte sådan jag är. Och jag hade blivit tvungen att vilja för honom också, för om inte jag ville så var det ju ingen som ville och då blev det ingenting.

Trots vissa invändningar från den döende fadern, tog Counsel och hans fru med sig en bröllopsgåva från North Carolina till Winifred. De överlämnade den inte förrän på mottagningen för familjemedlemmar som hölls i huset som John hade köpt till sin brud nära utkanten av staden. Vid tretiden, när allt började bli lite lugnare, gick Belle ut till sin tjänsteflicka i trädgården och kom tillbaka med en nioårig slavflicka. Hon lät flickan, som var pyntad med ett blått sidenband, ställa sig framför Winifred och sedan snurra runt. ”Hon är din”, sa Belle till Winifred. ”En kvinna, särskilt en gift kvinna, är ingenting utan en tjänsteflicka.” Alla som kom från Philadelphia stod tysta, liksom John Skiffington och hans fru, och de som kom från Virginia log, särskilt de som visste vad fint slavkött var värt. Belle lyfte upp fållen på flickans klänning och höll fram den så att Winifred kunde granska den, som om själva klänningen var en särskild favör.

Winifred blir så fäst vid sin slavflicka att hon ser henne som sin egen dotter. Hon, å sin sida, känner sig aldrig jämställd med sin ägare.

Berättelsen kretsar kring Henry Townsend, son till August Townsend som köpt sig fri från slaveriet. Henry förblir vän med sin och sin fars före detta ägare, William Robins, och skaffar också egna slavar, någon som gör hans far och mor förtvivlade. Slavarna kan knappt själva förstå att de ägs av en svart man.

Men om man är en fri svart människa har man inte mycket mer rättigheter än en slav. Slavpatrullen som cirkulerar i området bestämmer sina egna lavar. En fri man kan snabbt förlora sitt köpebrev och bli såld igen.

Det här är en av de bättre böckerna jag läst på länge. Det är inte en sådan bok du slukar hel, utan man stannar upp och funderar. I alla fall så gjorde jag det.

Jag bara förstår att vi dog någonstans bland alla tacomiddag på lördagarna, bland alla ”beck”-filmer på söndagarna. I en maratonmarsch av måndag och tisdag och onsdag, torsdag, fredag, av kontoutdrag och hyresavier, bästföredatum och mens nu igen. Frukost, lunch, middag, Tv, dusch, sömn. Mamma, pappa, barn och gick det för dig nu, älskling? Någonstans, bland allt det där. Någonstans tog vi livet av oss. Vi kvävde varandra, strypte varandra, med en snara av plastkassar från Ica.

Jag trodde att det var bra för oss, Louise. Det är ju så gott med tacos.

Efter ett bråk om en apelsin hoppar Emanuel av tåget han och hans fru Louise befinner sig på. I nästa sekund ångrar han sig, men det är försent. Eftersom varken Louise eller Emanuel har mobiltelefon spenderar han en vecka utan att veta var hon befinner sig, eller ens om hon fortfarande vill vara gift med honom. Emanuel söker upp sin ungdomsvän Robert Tarkan och tillsammans reser de runt i Värmland för att leta reda på Louise.

Det är en skildring av två abnormt vanliga människors liv i en liten stad i Sverige, och tyvärr blir det lite för vanligt för att vara intressant för mig. Dessutom känns det som om jag nyss läst samma historia, och det gjorde jag ju, i Pernilla Glasers Mitt Rätta Jag. Även om Emanuel är lite mesigare än Nicke. Plusset är att boken är lite rolig att läsa eftersom jag bott i Värmland i några år, det finns många platser att känna igen. Alltså – läsvärd om du har rötter i Värmland!